Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Emma, 42, fick barn – när hon låg i koma

Hit kan du vända dig om olyckan är framme.
Emma Claesson, 42, var gravid i vecka 30 när hon ramlade på cykeln.
Den tidigare landslagsorienteraren Emma Claesson.

Emma Claesson, 42, var gravid i vecka 30 när hon ramlade på cykeln. 

Hon skadade sig allvarligt och var medvetslös i sex veckor.
När hon vaknade hade hon blivit mamma till en liten flicka som räddats med akut kejsarsnitt när hon själv var utan medvetande.

– I början bara grät jag och man ska ju inte gråta när man ser sitt barn så då grät jag ännu mer, säger den före detta landslagsorienteraren.

Den tidigare landslagsorienteraren Emma Claesson hade satt sig tidigare än vanligt i soffan för att titta på tv kvällen den 25 september förra året. Den mästerskapsmeriterade idrottaren var gravid med parets tredje barn. Äntligen skulle de, efter en lång kamp och längtan, bli en trebarnsfamilj. 

– Magen hade blivit stor. I början var jag så rädd för att det skulle bli missfall men nu kände jag att nu går det vägen. Jag hade ju ingen aning om hur det skulle bli, säger Emma Claesson. 

Dagen därpå när Emma cyklade till jobbet förändrades allt. Hon hamnade snett med styret – tappade kontrollen och föll i nedförsbacke – då gravid i vecka 30. Hennes man Rikard fick det där samtalet alla fruktar samtidigt som han aldrig kunnat ana hur allvarligt skadad Emma var. 

– Jag var mest orolig för barnet, jag trodde inte att Emma kunnat skada sig så illa, säger Rikard Claesson. 

Hans fru färdades i ilfart med ambulanshelikopter från Falu lasarett till Akademiska Universitetssjukhuset i Uppsala – och någonstans där förstod Rikard att livet aldrig skulle bli sig likt igen. 

Utspridda blödningar i hjärnan

I Uppsala konstaterades det att Emma skador var omfattande.

– Röntgen av hjärnan visade många utspridda små blödningar. Hade det varit en stor blödning hade man kunnat göra ett ingrepp och ta bort den delen. Men det kan man inte när det är så små många blödningar, berättar Rikard Claesson när han beskriver de första röntgenbilderna. 

Emma var medvetslös och samtidigt var det en kamp mot klockan för att hinna rädda bebisen som låg i hennes mage. Bara ett par dagar efter olyckan så tvingades man göra ett akut kejsarsnitt. Den lilla dottern Wilma kom ut välbehållen – om än tidigt född – och vägde då 1870 gram. Hon var av naturliga skäl svag men i dag mår den nu drygt fyra månader gamla flickan bra. 

– Hon mådde bra hela tiden. Hon var född tidigt, hon behövde trygghet, hon reagerade häftigt på skarpa ljud och matades med sond. Hon var svag. Födds man tidigt så är man fullproppad med järn och högt HB-värde desto längre man är utan mammans naturliga tillförsel. Hon har fått järntillskott men i övrigt har hon mått bra hela tiden. Hon har växt och nu väger hon drygt 5,5 kg. Hon ser ut precis som storebröderna när de var i hennes ålder, säger Rikard Claesson. 

Hela familjen samlad på sjukhuset. Foto: Privat

Samtidigt som hennes nyfödda lilla dotter återhämtade sig så var Emma i fortsatt behov av intensivvård. Efter att ha legat medvetslös i två veckor behövde hon än mer andningshjälp och en respirator sattes in som stöd. 

Rikard som suttit och vakat över sin fru och nyfödda dotter hade svårt att ta in vad siffrorna på displayen över Emmas syresättning och hjärtfrekvens innebar. Men bland alla slangar och droppställningar så var läkarna trygga i att hon var stark nog att ta sina första egna andetag. 

Vid det här laget hade det redan blivit många sömnlösa nätter för Rikard där han bodde med de äldre barnen, Hugo, 10 och Ivar, 5, på Ronald McDonald Hus i Uppsala. Och natten då de skulle prova ta bort respiratorn vara oron olidlig. 

– Den natten det skulle göras så kunde jag inte sova överhuvudtaget. Jag tänkte att nu dör hon. Då gick jag dit och fick bekräftat att det inte blivit sämre. Efter ett dygn kunde hon andas själv, säger han. 

När hon vaknade upp efter att ha varit medvetslös i sex veckor så var det svårt att sia om vilka konsekvenser skadorna skulle medföra i framtiden. Det enda man visste var att det skulle ta lång tid för Emma att rehabilitera sig. 

Rikard berättar dock att familjen fick upp hoppet när Emmas pappa som är läkare såg att hon kunde röra höger sida. 

– Han hade förhoppningar om att eftersom att det var höger sida i kroppen som var aktiv så trodde han att den vänstra sidan av hjärnan hade klarat sig bra. Det är där tal och förstånd sitter.

Livet kastades minst sagt om efter olyckan. Rikard fick lägga allt åt sidan för att ta hand om familjen. 

– På något sätt ställer man in sig på förändringen snabbt sen är man i den bubblan. Jag hamnade i chock antar jag, man klarade inte av att göra så mycket andra saker än att fokusera på det här under lång tid, jag fick ta en dag i taget. 

”Rikard berättade flera gånger att jag blivit mamma”

Emma är väldigt målmedveten, mycket tack vare sin idrottsbakgrund menar hon. Och hon gör allt för att bli starkare varje dag. Men vägen har varit lång, i början vägde Emma som är 175 centimeter bara 49 kilo. 

– Något som var positivt var att jag var relativt bra tränad när jag var med om olyckan och det har gjort rehabiliteringen enklare. Jag har haft väldig otur som råkade ut för olyckan men ändå tur att det gick så pass bra ändå, säger hon. 

Men det var mycket känslor, inte minst eftersom att hon under tiden utan medvetande blivit mamma. Emma Claesson har inga minnen från olycksdagen och att då vakna upp med den nyfödda varelsen på sitt bröst var overkligt och svårt att ta in. 

– Rikard berättade för mig flera gånger att jag hade blivit mamma när jag var medvetslös men det tog jag inte till mig då. Men när jag väl vaknade och de sa att jag blivit mamma så var det jättekonstigt, säger Emma Claesson och fortsätter: 

– Att jag som var så himla sjuk, kunde inte gå, låg bara i en säng och så skulle jag hälsa på min nyfödda flicka. Jag var glad och lycklig över att jag blivit mamma, men så skulle jag träffa henne som hade hela livet framför sig och så kunde jag inte röra mig, jag kunde inte krama henne. Jag kunde inte se henne i ögonen, i början bara grät jag och man ska ju inte gråta när man ser sitt barn så då grät jag ännu mer. 

Emma joggar i skogen med en av sönernaFoto: Privat
Emma tillsammans med sönerna Hugo 10 år och Ivar 5 år

Innan jul fick familjen komma hem till Borlänge igen. Att vänja sig vid sin nya vardag var inte helt enkelt. Emma måste sova hela nätter för att undvika framtida hjärntrötthet efter hjärnblödningarna därför tar Rikard hand om Wilma själv på nätterna. Och för Emma är varje dag en utmaning då hon tvingats lära om sig allt som förut gick på rutin. 

– I början kunde jag inget. Det var första gången jag skulle gå på toaletten, första gången jag klädde på mig kläder, första gången jag duschade, första gången jag gick. Allt vara första gången, det har jag kämpat för. Varje gång jag ska göra något nytt så är det att övervinna ett hinder, säger hon. 

Kan spela Pokémon Go med barnen

Motivationen till fysisk aktivitet är stark i en orienterarfamilj och efter att de lämnat sönerna på skolan respektive förskola så går paret en promenad eller springer tillsammans. Där övar de på balansen genom att ta sig över stockar och vattendrag som tidigare bara gått av farten. 

Trots svårigheterna så är det värt det. I dag kan hon vara ute och spela Pokémon Go med sina barn, ett stort mål, som äldsta sonen Hugo påminner om under intervjun.

– Att inte få vara med i deras uppväxt var det läskigaste jag kunde tänka mig, men det kan jag ju nu. Det känns ganska bra, det kommer jag att klara, det går bättre och bättre.

Emma handlar i affären för första gången efter olyckanFoto: Privat

Det var i ett reportage i Dala-Demokraten som Emma och Rikard Claesson för första gången berätta om den livsomvälvande situationen. Och nu vill hon inspirera andra, att det går att kämpa sig tillbaka till livet. 

– Det känns viktigt och jag är liksom inte rädd för att visa upp mig. En del är rädda att visa att de är sämre än förut men det känns inte så för mig. Jag vill visa att med rätt vilja så kan det gå bättre. Man kan till och med må ganska bra. Det hade inte tagit mig någon vart att bara ligga i sängen och inte röra på mig trots att kroppen skrek. Men om jag inte försökt göra något så hade det inte blivit bättre – sen måste man ha tur också.

Hon tillägger: 

– Rikard sa för några dagar sedan att ”du ska veta att vi har gjort det väldigt bra”, att vi har klarat oss igenom detta och inte gett upp. 

TV: Här är några av dagens största inrikesnyheter

Här är några av dagens största inrikesnyheter.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.