Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En svart skamfläck i vår hockeyhistoria

Svenska spelare lämnar isen efter förlusten mot Japan Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Förbundskapten Ylva Martinsen och spelarna deppar Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ett nytt Salt Lake City. 

Att Damkronorna åker ur A-VM är ett historiskt fiasko och en skam för svensk ishockey. Det går inte att sätta ihop orden på något annat sätt.

”Det som har hänt här i Helsingfors kunde inte hända. Det var omöjligt, det är omöjligt. Jag tror jag ger upp, jag slutar med det här. Det går inte att hålla på”

Orden är Lasse Granqvists efter miraklet i Helsingfors 2003, och byt ut huvudstaden mot Espoo så beskriver det rätt bra känslan efter att Damkronorna gett oss ett av de värsta ögonblicken i svensk ishockeys historia.

Då ord av glädje. Nu ord av sorg. 

Damkronorna utslagna ur A-VM

Den 19 maj 2017 kom ett historiskt beslut att tas på en kongress i Köln. A-gruppen i ishockey-VM för damer skulle förändras. 

Och från att ha haft åtta deltagande länder skulle det redan 2019 komma att bli tio nationer fördelat på två grupper med fem länder i varje. Ett beslut som skulle öppna för en utveckling av damhockeyn. Och öka konkurrensen.

Vi spolar nu fram bandet ett år och elva månader från kongressen i Köln till VM i Espoo, Finland. En ökad konkurrens. Bra? Absolut.

Så tänkte vi i alla fall på förhand. Med fler matcher och ”enklare motstånd” skulle Damkronorna kunna varva upp ordentligt i gruppspelet, få i gång produktionen och vässa sitt powerplay. Vad vi fick? Den största kollektiva kollapsen i historien av svensk ishockey.

Efter förluster mot Tyskland, Tjeckien och Japan, samt en skör seger över blåbärsnationen Frankrike, är Damkronorna utslagna ur A-VM.

Jag säger det igen. Damkronorna är utslagna ur A-VM.  

Det är fem ord jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva. Fem ord som känns surrealistiska att ens sätta i skrift. Men det är inte den 1 april

Det är den 9 april. 2019. Ett datum som förevigt kommer att finnas kvar som en svart skamfläck i vår hockeyhistoria. Många minns den 20 februari 2002 som det enskilt största fiaskot, men banne mig så är det här ett värre fiasko än då.

Herrkronorna nådde ändå kvartsfinal. Damkronorna nådde inte ens dit. 

De nådde fan ingenstans. Hur kunde det ens bli så här?

 

■■■

Det finns frågor som saknar svar. Och även om det så klart finns svar till den här frågan så har jag svårt att hitta det. SDHL är en av världens bästa ligor, flera svenska spelare har dominerat ligan i vinter och gjort sina bästa säsonger - och efter Leif Boork har Ylva Martinsen fått in en glädje i att representera Sverige igen och en förlåtande miljö där ingen är rädd för att säga vad den tycker, eller göra misstag.

Men kanske är det där skridskon klämmer? 

Där i den förlåtande miljön och den stora glädjen att representera nationen? 

Kanske har förbundskapten Martinsen lagt för stort fokus på att allt ska kännas bra i omklädningsrummet och helt glömt hur det ska se ut på isen. 

För efter att ha sett Damkronornas prestationer i detta världsmästerskap så lämnas jag med den känslan. Det har inte funnits någon plan för hur laget ska spela. Hur backarna ska få upp pucken ur bakzon och genom mittzon. Hur forwards ska åka för att hamna i lägen för att motta passningar. Hur backar och forwards tillsammans ska genom mittzon få in pucken offensivt. Och hur Damkronorna ska spela i offensiv zon.

Kanske har planen funnits - men den har fan inte utförts. 

Spelmässigt har det inte varit bättre än så här. Tjeckien, Tyskland och Japan var bättre än Sverige. Fan, till och med Frankrike var minst lika bra spelmässigt. 

Jag har hyllat Ylva Martinsen för hur hon fått in glädjen i Damkronorna vid flera tillfällen, men för det här fiaskot måste hon hållas som en av de ytterst ansvariga.

Men det känns också tufft att peka ut enskilda syndabockar i det här fiaskot.

För det här är en kollektiv kollaps som inte går att ta in. 

 

Det sista en vill i ett sånt här plågande ögonblick är att ösa salt i såren på de sårade svenska spelarna. Men ett sånt här fiasko är svårt att förlåta.

Svårt att se förbi. Ett så skamligt ögonblick kommer för alltid att finnas kvar i våra historieböcker och våra minnen. Jag kommer aldrig glömma det.

Och jag lovar att jag inte är ensam om att inte glömma den 9 april 2019. 

Nästa år kan Damkronorna ställas mot nationer som Slovakien, Norge, Ungern, Österrike. Och Nederländerna.

Nederländerna. Bevare mig väl...