Busschauffören som blev svensk ishockeys nya boss

Vännäs. Mitten av 00-talet. 

Anders Lundberg är i 20-årsåldern, han har precis slutat spela ishockey i Vännäs HC – ”jag var för dålig ändå, hade aldrig blivit mer än en division 1-spelare” – och kör familjeföretagets buss i byn som ligger tre mil ifrån Umeå. 

– Jag brukar säga att jag har dieseln i blodet, säger Anders och skrattar.

– Min morfar startade företaget och sedan tog mina föräldrar över och drev det vidare. De har aldrig jobbat 7-16 vad jag kan minnas. Telefonen har varit på dygnet runt, känns det som. Jag tror att det har präglat mig mycket. 

Jobba hårt och mycket ligger i Anders Lundbergs blod. 

Han har under halva sitt vuxna liv haft dubbla jobb eller pluggat heltid och kombinerat det med extrajobb. 

Mellan 2005 och 2009 körde han buss åt Sjöströms bussar, familjens företag, samtidigt som han pluggade upp betyg från gymnasiet och spenderade alla andra kvällar och helger med att coacha ishockey.

– Efter att jag slutade spela följde jag med den tränare jag haft i Vännäs till Björklöven. Jag blev assisterande coach till J20-laget det året klubben gick upp i J20 SuperElit. Det var 86/87-kullen med Daniel Rahimi, Alexander Hellström och Alexander Sundström. En av Björklövens bästa någonsin. Vi gick bra det året och förlorade i semifinal mot Linköping, som vann SM-guld.

Alla ledare som nått en hög nivå har gjort det där

I Björklöven väcktes något inom honom. Han började fantisera om ett liv långt ifrån busstolen.

– Där hände något. Jag fick blodad tand. 

Trots att han inte fick ett öre betalt av ”Löven”.

– Jag hade bara milersättning från Björklöven. Det var allt. Inget betalt. Och det är jag glad för i dag. Alla ledare som nått en hög nivå har gjort det där. Man har gått igenom hundåren och det pratas det för lite om. Arbetet bakom. Titta på Sam (Hallam), han har haft en skithäftig resa där han först inte tjänade några stora pengar. Jag tror att man måste vara beredd att offra mycket för att nå till en viss nivå. 

Egentligen var aldrig tanken att Anders skulle återvända till Västerbotten för att köra buss och extraknäcka som juniortränare. 

Efter gymnasiet flyttade han till Boden för att göra värnplikt och planen var att fortsätta inom det militära. 

– Jag har en filosofi att hata slumpen, men ibland kan slumpen faktiskt vara bra. Jag sökte till Militärhögskolan efter 15 månader i lumpen men just det året lade de ned utbildningen. De pausade den helt enkelt. Ett år senare hade jag hittat andra saker att göra. 

Han var vid det här laget tillbaka i Västerbotten och började ta kurser i psykologi vid Umeå universitet. 

– Tiden där fick mig att på riktigt förstå att jag kan påverka vad jag ska hålla på med. Där började någon satsning. ”Jag ska bli förbundskapten en dag”, det var mitt mindset.  

Det var den mest hektiska tiden i mitt liv

Den insikten ledde till en stor livsförändring i slutet av 00-talet. 

Anders flyttade ifrån bussjobbet och tryggheten i Vännäs till Stockholm för att plugga tre år på GIH, gymnastik- och idrottshögskolan, och drömde samtidigt om att bli tränare på högsta nivå.

Därför sög han tag i varenda jobbmöjlighet som dök upp. 

Samtidigt som han pluggade heltid valde han att trippeljobba i Haninge. Under en säsong var han verksam i klubbens J18-, J20 och A-lag. 

– Det var den mest hektiska tiden i mitt liv, när jag ser tillbaka på det.

Den tunga arbetsbelastningen skulle få konsekvenser långt senare, nästan två år efteråt. När Anders jobbade för ishockeyförbundet.

För lagom till sin examen hösten 2012 sökte förbundet en ny hockeykonsulent, som ansvarar och hjälper föreningarna med att utbilda spelare och ledare.

Anders sökte jobbet och hade tur.

– Jag tillträdde i maj och i mitten av juni, början av juli, fick jag veta att en hockeykonsulent skulle bort på grund av ekonomin. Det var inte svårt att lista ut vem som skulle få lämna, jag var helt ny, men jag hade sån tur att i den vevan slutade två andra personer. Så, förbundet sydde ihop en kombinerad tjänst där jag började ha ansvar över tränarutbildningarna.

Han hann knappt börja innan han tvingades ta en paus på över ett år.

– Jag gick in i väggen. Det här var ungefär ett halvår efter att jag hade börjat på förbundet. Jag svimmade på gymmet med en skivstång ovanför huvudet. Det gick som tur var bra, men det var otäckt. Jag tror att min kropp, efter flera år av studier, extrajobb och uppdrag samtidigt, kom ikapp på något sätt. När jag ”bara” hade ett vanligt jobb, då small det. Jag var sjukskriven från början av 2014 till hösten 2015.

Anders beskriver den tiden som ett helvete.

– När jag mådde som sämst sov jag 18 timmar per dygn. Jag kunde inte gå in på Ica, för då fick jag ångest. Bland det sjukaste jag upplevt var när jag en dag hade lovat min fru att jag skulle dammsuga hemma. Jag plockar fram dammsugaren och står bara och tittar på den: ”Vad gör jag nu?”. Det låter helt galet i dag, men jag hade ingen aning om hur man dammsuger. Jag ringde min fru, ”hur dammsuger jag?”, och då fick hon förklara för mig. Det kopplade inte. Mitt minne fanns inte där. Under den perioden kunde jag ha samtal med min fru som jag direkt glömde bort. 

Utbrändheten fick honom att till slut ta ett steg tillbaka. Det tog 14 månader innan han kunde börja arbeta igen – och då långt ifrån heltid.

– Henrik Haraldsson, som då var utvecklingschef, var helt fantastisk. Han ställde upp och jag fick allt stöd jag behövde. Jag kände aldrig någon press av att behöva komma tillbaka direkt. Jag gick i både gruppterapi och KBT (kognitiv beteendeterapi) i min rehab. Det var något jag sökte själv, men förbundet fanns alltid med i det där. De visade ett oerhört stöd.

Hur mår du i dag?

– Bra! Tack som frågar. Jag kan fortfarande ha problem med yrsel ibland och det är kopplat till min utbrändhet, men det är bra i dag. Jag har varit väldigt noggrann med att hitta mina återhämtningsperioder. 

Hon sa det direkt till mig, ”vad funderar du då på?”

Väl tillbaka på förbundet började Lundbergs klättring mot den tjänst han har i dag som landslagschef för Tre Kronor, Damkronorna och Juniorkronorna. 

Sammanlagt har han haft fem olika tjänster på förbundet.

Han såg under en fyraårsperiod över tränarutbildningen, han har coachat flera av ungdomslandslagen och fram till 2022 var han spelarutvecklingsansvarig. 

Men när Olof Östblom en dag slutade som tävlingschef hörde förbundets generalsekreterare Johan Stark av sig. De ville göra om organisationen och skapa en ny position på förbundet.

– Jag minns så väl när jag fick frågan om att bli landslagschef. Jag gick hem till min fru och berättade om det, men jag förklarade alla negativa sidor med jobbet. Det skulle betyda fler resor och att jag skulle vara borta mycket. Då tittade hon på mig och sa ”säger du att du ska bli chef för ditt drömjobb?”. Det var hennes perspektiv på det. Jag tänkte inte den tanken, men jag insåg ”ja, det har du rätt i”. Och hon sa det direkt till mig, ”vad funderar du då på?”. 

Så, dagen därpå tackade Anders Lundberg ja till ett av svensk ishockeys mest prestigefyllda jobb. 

– Jag skulle ljuga om jag inte säger att det här är mitt drömjobb. Det var jättestort för mig att börja jobba som hockeykonsulent en gång i tiden, jag var stolt som en tupp när jag fick det jobbet. Och jag är lika stolt varje dag över att jag får vara landslagschef.

Sam (Hallam) behöver alltså inte passa sig?

– Ha-ha, absolut inte. Sam kan vara lugn. Jag är inte ute efter hans jobb.