Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tränarikonen: ”Brydde mig inte om min kropp”

Hockeylegenden som formade svensk ishockey.
Lasse Falk Foto: Olivia Åkerlund
Lasse Falk Foto: Olivia Åkerlund
Falk med Djurgården 1992 Foto: © BILDBYRÅN / © BILDBYRÅN
Falk med Ola Josefsson Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN

Lasse Falk, 72, vann tre SM-guld och Europacupen två gånger med Djurgården.

I en stor intervju berättar hockeytränaren om sina operationer, lönesamtal, sin brors tragiska död - och om karriären.

– Jag har ätit blodtrycksmedicin i 30 år, men jag brydde mig inte tidigare. Det var viktigare att stå i båset, säger Lasse Falk.

Lasse Falk föddes en vinterdag några år efter andra världskriget.

– Jag växte upp i skogen i Tumba, en idyll, men vi hade varken vatten eller avlopp de första åren, säger Lasse Falk.

De senaste 40 åren har han bott innanför tullarna. På Kungsholmen i centrala Stockholm.

– Här känner jag till varje gata. Det är hemma för mig.

SportExpressen träffar den pensionerade hockeytränaren på en restaurang inte många slagskott från hans bostad.

– Jag gillar Stockholm. Speciellt i juli när trafiken är borta. Det är som på 1960-talet när jag växte upp. Härligt. Jag lämnar aldrig Stockholm under sommaren.

Lever du ensam?

– Ja, jag har en särbo sedan många år. Ulla. 

Lasse Falk: ”Jag är pensionär”

Lasse Falk fyller 73 år i januari. Det är 20 år sedan han tränade ett hockeylag. Karriären avslutades i Huddinge - där allt började.

Han var under sin tid som tränare både frispråkig och kontroversiell. Vissa journalister beskriver honom som oberäknelig. En tränare som kunde säga vad som helst. När som helst.

– Det är sån jag är. Ärlig och rak, säger Lasse Falk och tar en bit av sin äppelkaka som han sköljer ner med lite kaffe.

Vad hade du för förhållande till journalister?

– Jag hade inga problem om de bara höll sig till sanningen. Det var inte alltid så. Men det kanske var självförvållat också. Jag var alltid ärlig. Det fick jag ofta lida för.

Det var aldrig något snack om mediaträning när Lasse Falk började sin tränarkarriär 1980.

– Men min vän Thomas Malmquist på Expressen lärde mig tidigt att jag aldrig kunde vinna mot en journalist. Att jag aldrig skulle få sista ordet.

Hjälpte det?

– Ja, en del. Jag slipade till mig under åren.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag är pensionär. Jag tar dagen som den kommer. Det är lugnt och skönt. Jag gör det jag har lust med helt enkelt.

Vad innebär det?

– Jag läser schacktidningar, spelar en del också och löser olika bryderier. Jag spelar lite på oddset också och läser böcker. Det blir mellan 100 och 200 sidor varje dag.

Umgås du med tidigare hockeykollegor?

- Jag har kompisar, det har jag. Men jag jobbade i stora grupper i så många år att jag känner att jag fått min dos. Jag är ofta ensam. Det känns bra.

Falk: ”Brydde mig inte om min kropp”

Lasse Falks hår är lite gråare än när han stod i båset, men annars har den karismatiske tränarens utseende inte ändrats mycket under två decennier.

Du ser ut att må bra?

– Ja, det gör jag oftast. Men jag har gjort en del operationer. Jag har bytt båda mina höftleder, senast för fem år sedan. Jag äter medicin även för hjärtat och blodtrycket. Men det är väl normalt för min ålder.

Hur var det att stå på isen och i båset som tränare på elitnivå?

– Härligt. Jag gillade varje sekund. När jag tränade Djurgården kunde jag titta på klockan, då var det bara en kvart kvar. Tiden bara flög i väg när man hade roligt.

Lasse Falk var tvungen att börja äta medicin mot blodtrycket redan för 30 år sedan.

– Jag brydde mig inte om min kropp. Det var viktigare att stå i båset än något annat.

Beskriv dig som tränare?

– Jag var otålig och krävande. Det skulle alltid vara 100 procent. Inte 94. Jag tyckte om att varje femma höll sin röda tråd. Jag blåste säkert i pipan 300 gånger under en träning. Jag avbröt alltid om jag tyckte något var dåligt.

Var spelarna rädda för dig, knäckte du någon med ditt ledarskap?

– Nej, inte i Djurgården och Frölunda. De var duktiga. Alla spelare förstod och gjorde vad som helst för att vinna. Och så länge det gick bra accepterade spelarna vad som helst. Det är ju inte så där väldigt trevligt att gå omkring på Avenyn i Göteborg när man håller på att åka ur en serie.

– Det var inte lika enkelt att ställa krav i Huddinge, det var en liten annan nivå.

Hur ofta skällde du ut spelare?

– Det var mest under periodpausen. Jag hade inte tid att göra det under matcherna. Jag var rätt skarp i tonen.

Det finns många historier att berätta om Lasse Falk.

Här kommer en från tiden i Frölunda.

– Vaktmästarna i Scandinavium hade varit på mig tidigare om att de sagt till Christian Ruuttu att hans bil alltid stod felparkerad. Det hjälpte tydligen inte.

Vad gjorde du?

– Inför en träning när alla spelarna satt ombytta och klara i omklädningsrummet för att gå ut på isen sa jag att träningen kommer att bli försenad. Herr Ruuttu ska flytta sin bil först innan vi tränar.

Vad hände?

– Han blev ilsken, men det brydde jag mig inte om. Jag var tvungen att markera. Sedan om det var rätt eller fel, det vet jag inte.

Lasse Falk gjorde ingen skillnad på en ung spelare eller en stjärna.

– Det var samma regler för alla. I varje klubb fanns det alltid några som tycker att de står över alla andra. Jag ställde alltid högst krav på de bästa. Gick jag på en spelare som Mikael Johansson, så fick jag resten gratis, då lyssnade alla. Men jag behövde aldrig säga till Micke.

Vem är den bäste spelare du tränat?

– Det är Mikael Johansson. Jag följde honom från juniortiden i Huddinge till Djurgården där vi blev svenska mästare. Han kunde göra vem som helst bra bredvid sig. Han var bra både med och utan puck, en fantastisk spelare.

Hur nära följer du SHL i dag?

– Jag ser på tv hemma i soffan, men inte så många matcher live. Det blev någon match förra säsongen. Jag har problem med mina hörselnerver och har tinnitus på vänster öra. Sitter jag bredvid nån som skriker så kan jag inte sova den natten.

Växte upp i Tumba

Under drygt 15 år har Lasse Falk och särbon Ulla lämnat kalla Stockholm för Spanien.

– Vi hyr ett hus där i tre månader. Vi brukar åka vid jul och komma hem lagom till slutspelet i april. Jag trivs där med klimatet. Spanien är ett fantastiskt land.

Uppväxten i Tumba beskriver han som en idyll.

– Jag hade en bra och fin uppväxt med mycket kärlek.

– Jag åkte skidor till skolan och höll på med många idrotter. Fotboll, tennis, ishockey, säger Lasse Falk.

Mamma Ragnhild var hemmafru. Pappa Gunnar jobbade inne i stan som mekaniker.

Hade ni det bra ekonomiskt?

– Vi klarade oss, det gjorde vi. Jag minns att mamma och pappa sparade till en tv-apparat så vi kunde se VM i fotboll 1958. I mitten av 1960-talet köpte vi en bil, en PV.

Lasse Falk hade två yngre bröder. Olle och Sam.

– Det är bara Olle som är kvar i livet. Sam dog 1994 när han var 45 år. Han fick en tumör i hjärnan.

Lasse Falk saknar sin bror.

– Jag tänker ofta på honom. Jag var familjens ”svarta får”. Jag läste inte. Sam gjorde tvärtom. Han pluggade till läkare och var precis klar när han blev sjuk. Han var sjuk länge.

Lasse Falk fick anbud från schweiziska Kloten 1994.

– Min bror låg på Stockholms sjukhem. Jag frågade läkaren hur länge han hade kvar att leva. Han sa tre månader. Jag åkte i väg till Schweiz i juli och tänkte att det här kanske var sista gången jag såg Sam i livet. Tre veckor senare fick jag åka hem på begravning. Jag tänkte direkt vad hockeyn var värd egentligen?

Det blev bara en säsong i Kloten. Lasse Falk tränade laget med sin gamle vapendragare Ingvar ”Putte” Carlsson. Men det var inte som tidigare.

– Det var svågerpolitik, ägaren hade sina söner i laget. Killarna ville inte träna hårt, de sa att de tjänade bra ändå och hade inga ambitioner. Jag och ”Putte” Carlsson hade tvåårskontrakt. Redan i december gick vi till ägaren och bad om att få omförhandla kontraktet. Det var som att be om att få sparken. 

Vad tjänade du i Schweiz?

– Det var mycket pengar. Jag fyrdubblade min lön mot den jag hade i Sverige. Hade fri bostad och bil. Men inga pengar i världen kunde hålla mig kvar. Jag struntade i pengarna.

Vad tjänade du i Sverige?

– Jag hade ett jobb hela tiden när jag var tränare i Stockholm. Jag var anställd på postverket i 40 år. Jag klarar mig bra nu. Har pension och så. Jag förhandlade aldrig om min hockeylön, det var ett handslag. Sedan var det klart.

Du var med och tog fram Djurgårdens unika 1-3-1-system som var nyskapande för svensk hockey och gav tre SM-guld med Djurgården. Hur ser du på dagens tränare i SHL?

- När jag var aktiv var det tränaren som bestämde hur vi skulle spela. I dag finns det sportchefer som bestämmer spelsätt och som tar in spelare utan att tränarna vet nåt. Så mycket pengar i världen finns det inte för mig att jag skulle stå två timmar ute på isen och utföra övningar som någon annan bestämt. På min tid värvades inte spelare utan att tränaren var med och bestämde. Så är det inte i dag.

Är tränarna bättre i dag än när du var aktiv?

– Halva lagen byts ut efter varje säsong. Man måste vara mer flexibel nu. Och trevliga i tv, det är en annan tid.

Vad betyder Djurgården för dig?

– Minnen, en trygg arbetsplats. Bra människor där handslag räckte. Jag fick aldrig någon kniv i ryggen under min tid där.

Hur ser du på dagens ishockey?

– Mittzonen finns inte längre. Hockeyn ska inte vara som handboll. Man måste kunna lira hockey även i mittzonen, både med och utan puck. När Finland spelade VM senast, då njöt jag. De använde hela plan, lite som Oskarshamn förra säsongen.

Vilka tränare tycker du är bra i dag?

– Jag uppskattar när jag ser en tränare ha en viss metodik. En som har växt i mina ögon är Roger Rönnberg i Frölunda. Han lärde sig mer hur Djurgården spelade än hur Djurgården läste av Frölunda. Det blev avgörande i SM-finalen.

Har du någon tränarförebild?

– Det är svårt, men jag gillar Thomas ”Bulan” Berglund i Luleå. Han är väldigt smart och bra. Han får ut mest av sitt material.

Här har ni Lasse Falks egen drömfemma

Målvakt:

Tommy Söderström, Djurgården.

”Det är målfoto mellan Tommy och Roffe Riddervall. Tommy kom jag nära personligen och när vi vann guld en säsong så kanske han släppte tre, fyra skott han skulle ha tagit under en hel säsong. Det säger allt om honom.


Backar:

Thomas Eriksson, Djurgården.

”En stor back som alltid träffade målet som jag hade förmånen att träna när vi var som bäst.”

 

Petri Nummelin, Frölunda.

”Svårt, jag har tränat många bra backar, men väljer Petri. Han var väldigt skicklig och gjorde många mål.”

 

Forwards:

Jens Öhling, Djurgården.

”Kanske en lite oväntad spelare för många att jag plockar ut. Men Jens jobbade alltid hårt och var en kugge i vårt hjul.”

 

Mikael Johansson, Huddinge och Djurgården.

”Jag hade Micke i både Huddinge redan som junior och i Djurgården. Han är den bäste spelare jag tränat. Fantastisk med och utan puck och gjorde alla bredvid sig bra.”

 

Fredrik Bremberg (tidigare Lindqvist), Djurgården.

”Jag gillar lirare. ”Linkan” var en stor lirare, men man ska komma ihåg att han inte bara gjorde snygga saker och poäng. Han jobbade hårt också”.

Falk älskar fisk - och att läsa böcker

Namn: Lasse Falk.

Född: 31 januari 1947.

Bor: Stockholm.

Yrke: Pensionerad hockeytränare.

Familj: ”Jag är särbo med en tjej jag träffade 1972. Hon heter Ulla”. 

Tränarkarriär: 1980-1987: Huvudtränare och assisterande tränare i division 1 och juniorlaget i Huddinge IK. 1987-1993: Först två år som assisterande tränare - sedan huvudtränare i fyra år i Djurgården i SHL. 1993-1994: Huvudtränare i Södertälje i division 1. 1994-1995: Assisterande tränare i EHC Kloten i Schweiz och Västra Frölunda. 1995-1997: Huvudtränare i Frölunda. 1997-2000: Huvudtränare i division 1 och allsvenskan med Huddinge IK.

Främsta meriter: Tre SM-guld med Djurgården 1989, 1990, 1991. SM-silver med Frölunda 1996.

Europamästare med Djurgården 1991 och 1992.

Äter: Fisk.

Dricker: ”Rosévin på sommaren och under vintern blir det rött vin”.

Läser: ”Jag läser mycket och köper många begagnade böcker. Om Stockholm. Jag gillar historiska böcker med miljöer med Stockholm. Jan Guillou läser jag också med förtjusning. ”Jag läser mellan 100 till 200 sidor om dagen. Helst så njuter jag av bok. 

Tittar på: ”Dokumentärer. Det blir en del sport också, fotboll, ishockey och friidrott.