Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tommy Söderström: "Höll på att börja tjuta"

Foto: DIF-Dokumentären

Folk vid krogpissoarerna verkar främst komma ihåg honom för ett mål av Greger Artursson, 1998.

Tommy Söderström, 43, hade en av svensk hockeys mest framgångsrika målvaktskarriärer.

I en intervju berättar han om hjärtoperationerna, aktiekarriären och fejden med Kent Forsberg.

– Jag var så förbannad att jag höll på att börja tjuta.

Han vann SM-guld två gånger, VM-guld två gånger och var en av de första svenska målvakterna att etablera sig i NHL.

Men när man tänker tillbaka på Tommy Söderström, i dag 43, kan man inte undgå att fundera över det där enorma gallret – och varför han aldrig bytte till mask.

– Haha, ja de skrattade åt mig borta i USA åt den där fågelburen. Men för mig var det inget alternativ att byta. Jag fick klaustrofobi av den där masken. Jag blev rädd av den, jag kände mig oskyddad.

"Jag var liten och klen"

Det är 13 år sedan Söderström la plockhandsken på hyllan.

När han slutade hade han redan en annan karriär i huvudet.

Söderström köpte sina första aktier när han var 17 år.

Företaget konk­ade. Men Söderström fick ändå mersmak och har handlat med aktier sedan dess.

– När man var liten kollade man lottorader och stryktips. Jag har alltid varit intresserad av spel och av siffror. Börsen är som ett spel. Men säkrare.

I dag jobbar han från kontoret hemma, med tre skärmar framför sig – aktier på den ena, spel på den andra och surf på den tredje.

Söderström bor i Älta, där han föddes och växte upp.

Han första målvaktsinsatser gjorde han på gatan, när han och polarna lirade landhockey.

När hockeylaget, Älta IF, lockade föll det sig naturligt att han vaktade kassen på isen också.

– Jag var liten och klen, då var det enklare att stå i mål än att spela ute, berättar Söderström.

– Sedan gillar jag pressen. Det visste jag inte då, men en målvakt kan ju avgöra en match åt båda hållen. Man kan få mycket ris – men kan också få mycket ros.

Hur tidigt tänkte du att det skulle räcka långt?

– Då fanns det ingen dröm om att bli proffs. Det var väl ingen som var proffs då. Fick man spela i elitserien var det en dröm. Man tog små steg i taget.

"Blödde ganska rejält..."

Steget gick från Älta till Djurgården, från juniorlag till elitserien, SM-guld, Tre Kronor, Canada Cup och VM-guld.

Det var svårt att slå såg in i landslaget i början av 1990-talet.

Spelarna som spelade i Tre Kronor byttes sällan ut.

Söderström ser viss skillnad jämfört med nu. Och menar att landslagets värde blivit mindre.

– Det var jättekul att spela i landslaget. Alltid. Men nu är väl landslaget lite urvattnat, är det inte det? Det är nya tider också, man behöver inte jämföra nu och då.

– Jag tror inte att det är lika viktigt längre att vara med i ett landslag för gemene man, som det var då. Var du inte med i landslaget förr kunde du inte bli proffs.

Var det så du blev proffs?

– Ja, det var så de såg att man dög, säger han, och berättar om en situation från Canada Cup 1991.

– Jag fick ett skott i huvudet, på näsan, under semifinalen mot Kanada. Det gillade de där borta. Jag fick gallret inskjutet på näsan och det blödde ganska rejält, men jag fortsatte spela ändå. Det tyckte de var coolt.

"Det var en chock"

Inför säsongen 92/93 flyttade han över till USA för spel i Philadelpia Flyers.

Starten på NHL-säsongen fick en tung start.

– De upptäckte ett hjärtproblem. Jag fick operera hjärtat fem gånger, berättar Söderström.

– Det dök upp på en EKG. Det var en chock, man tänkte vad fan nu då? Jag sa att jag kunde skita i att operera mig, men det ville inte läkarna. Så det var bara att lägga sig under kniven.

Vad minns du annars från första tiden?

– Min hemlängtan. Du anar inte vilka telefonräkningar jag hade. Jag bodde på hotell första veckorna i Philadelphia. Då ringde jag för 3000 dollar på tre veckor. Då kostade det ganska mycket att ringa, nu kostar det ingenting.

Vem ringde du till?

– Det var mest polare. Jag kommer ihåg när man spelade matcher fredag-lördag och satt på bänken. Klockan var halv två hemma och jag tänkte, "fan, nu är polarna på Berns och har roligt". Det där gick över efter ett tag, men första åren var lite tuffa.

Vad tycker du om din tid i NHL?

– Det gick så där. Jag var bra första och tredje året. Men därutöver var det piss. Jag var inte nöjd. Men det var lärorika år.

"Inte en jävla minut"

Söderström stannade i Nordamerika i fem år.

Sista året hamnade han i New York Islanders farmarlag, Utah Grizzlies. Han beskriver tiden där som den sämsta i karriären.

Söderström vantrivdes, köpte ut sig från kontraktet – och flyttade 1997 hem till Älta, för att spel i Djurgården.

Säsongen när han kom hem, 97-98, blev en av hans bästa i karriären.

Han belönades med guldhjälmen.

Men det var också säsongen när det definitivt skar sig med förbundskapten Kent Forsberg, efter att han bänkades i Nagano-OS.

– Jag fick inte en jävla minut. Det var den tråkigaste resan jag har gjort. Jag brukar kalla den för matresan, det enda positiva med den var att jag lärde mig äta sushi.

Historien mellan honom och Forsberg började egentligen tidigare.

Söderström bänkades i World Cup-semifinalen 1996, efter att ha storspelat i de två tidigare matcherna.

"Aldrig hört en sämre bortförklaring"

– "Vi ska satsa på Salo. USA känner inte till hans spelstil, för att han spelar i farmarlag", berättar Söderström att Forsberg sa.

– Jag var så förbannad att jag höll på att börja tjuta. Man har aldrig hört en sämre bortförklaring.

Kent Forsberg satte sedan Söderström på bänken under hela OS 1998, utan att säga ett ord till målvakten.

Efter spelen tog Forsberg kontakt med Söderström och bad om ursäkt.

Söderström lovades förstaspaden i VM.

Senare stötte de på varandra under SM-slutspelet.

Kent frågade om Söderström ville vara med i VM.

– "Är det samma regler som gäller. Du har ju sagt att jag ska få vara förstekeeper", sa jag.

– "Nej, det har jag aldrig sagt. Det skulle jag aldrig kunna lova", svarade Forsberg.

Då tackade Söderström nej.

– Jag hade inte lust att åka på en ny matresa.

"Fått höra 1000 gånger"

Söderström slutade karriären 2000. Han valde att bryta sitt kontrakt med Djurgården, efter att Mikael Tellqvist förpassat honom till bänken och det framförts kritik mot hans höga lön.

Nuförtiden blir det mycket badminton, måndag-fredag på förmiddagen, och sedan hem för promenad med hunden "Roffe" – döpt efter idolen Rolf Ridderwall.

Han nämner "resan" och alla minnen "som inte går att köpas för pengar", som de bästa stunderna i karriären.

Sämsta minnet?

Ja, det som folk på krogen påminner honom om är det där Greger Artursson-målet 1998, som avgjorde finalserien.

– Det har jag fått höra 1000 gånger. Jag förstår hur Salo känner sig. Det är sådant folk verkar komma ihåg – missarna. Det är det man får höra när man står i pissrännan i alla fall.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!