Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Spårade ur ibland, det var otäckt några gånger”

Foto: © BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Foto: © BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Foto: BILDBYRÅN
Foto: DN
1 / 8

Håkan Loob var en minilirare bland jättar. I en tid då NHL var en våldsam liga där spelare försökte skada varandra. 

Trots det är han fortfarande ende svensk som gjort 50 mål under en säsong i NHL.

Här berättar Loob själv om rekordsäsongen och livet som hockeyspelare på 80-talet:

– Det spårade verkligen ur ibland och det var otäckt några gånger.

Håkan Loob får det att inte låta så märkvärdigt, att han som 176 centimeter svensk i Calgary Flames kunde hävda sig bland alla elaka kanadensare på 80-talet:

– Visst, det var tufft, men det gällde att spela smart och undvika att fastna i sarghörnen.

Håkan Loobs dåvarande lagkompis Jim Peplinksi ger en lite annorlunda bild. Kanadensaren var 191 centimeter lång, vägde 96 kilo och drog på sig drygt 1 500 utvisningsminuter under sin karriär.

– När jag tänker tillbaka på några av matcherna vi spelade är det helt galet. Det är sanslöst att ingen blev allvarligt skadad. Som när vi mötte Edmonton Oilers. De ville göra illa oss, vi ville göra illa dem, säger Jim och fortsätter:

– Har du sett filmen Gladiator? När alla står där i tunneln på väg ut i Colosseum. Precis så var det när vi skulle möta Edmonton. Eller när vi var i Spectrum och skulle möta Philadelphia Flyers. Det var gladiatorspel. Det var verkligen helt galet.

Foto: BILDBYRÅN

I den här världen var lille Håkan Loob en av de största.

Säsongen 1987/88 gjorde han 50 mål.

– Va? Är det fortfarande ingen annan svensk som gjort 50 mål? De visste jag inte. Men det berättar bara ännu mer om hans storhet. Loobs bästa sida var hans personlighet, hur han älskade spelet och aldrig lät något störa honom, säger Jim Peplinski.

"Det spårade verkligen ur ibland"

Håkan Loob tycker själv att det är märkligt att han fortfarande är ensam svensk 50-målsskytt.

– Jag kan tycka det är lite förvånande med tanke på hur många bra svenskar som varit i NHL. Du måste ha ett förbannat lyckosamt år och inte vila på hanen någonting. Du får inte bli skadad. 

Var 50 mål en dröm när du flyttade dit 1983?

– Nej, inte alls. Jag åkte dit med en förhoppning att ta en plats i laget. Sedan började det bra. I min första träningsmatch gjorde jag fem mål mot Kanadas OS-lag. Att sedan göra 50 mål var verkligen stort för mig personligen. Få spelare har nått den gränsen och jag som liten gotlänning, som förste svensk, skulle klara det, i NHL som ligan var på den tiden. Det känns nästan lite ofattbart.

Hur upplevde du den värsta galenskapen på isen?

– Det spårade verkligen ur ibland och det var otäckt några gånger. Vissa matcher behövde de knappt släppa pucken förrän det var slagsmål och ibland slogs alla på isen, då gällde det att hitta någon svensk att hålla sig i. Men jag minns en match mot Winnipeg då jag hamnade med en av deras tuffaste spelare Jim Kyte, det var inte så kul. Och en match mot Flyers var det fullt slagsmål med halva vårt lag inne deras spelarbås, säger Loob och berättar hur han hanterade läget:

– Det var stunder då jag tänkte: hur fan ska jag klara det här? Det var jävligt rått och tufft ibland. Men jag klarade mig undan ganska bra ändå. Rapp över armarna, fasthållningar och hakningar - det var vardagsmat. Jag hade en jävla respekt för det som hände på banan. Var uppmärksam i alla situationer vid sarger och framför mål. Det gällde att verkligen välja lägen. Snabbt in och snabbt ut -  det var mitt mantra.

"Det gick inte att skrämma Loob"

Jim Peplinski, som numera är en framgångsrik affärsman och fortfarande god vän med Loob, minns en lagkompis som drevs framåt av en passion för sporten och vilja att vinna.

– Jag beundrar Håkans inställning. Jag såg honom arg några gånger, men aldrig ledsen. Han är en glad kille som det är kul att vara tillsammans med. Sedan finns där en gömd mental tuffhet. Motståndarna lärde sig snabbt att det inte gick att skrämma eller störa honom. Han jobbade hårt och skötte sig på alla sätt, ville alltid vinna, men han var mer lekfull på träningarna och hettade det till på någon träning så lugnade han ner det med sitt leende.

Jim Peplinksi skrattar till och fortsätter:

– Sedan var han så söt också med sina stora öron och sin väldigt stora Jofa-hjälm. Det var lätt att gilla Håkan. 

Arg ibland, men aldrig ledsen, säger Peplinksi - var det så?

– Jag har alltid haft en förmåga att ta varje dag som en glädjens dag. Jag fick hålla på med det jag älskar allra mest: idrott. Jag var glad varje gång jag fick träna eller spela match. Jag har alltid sett mer möjligheter än bekymmer. När du tycker synd om dig själv är du din egen värsta fiende. 

Loob var nära New York Rangers 

Håkan Loob tog sig också igenom motgångar och svårigheter. Efter tre säsonger i Calgary och en förlorad Stanley Cup-final, gick det plötsligt sämre 1986/87.

– Jag hamnade i onåd hos coachen Bob Johnson. Jag hade jätteproblem med en axel och kände att jag ville flytta hem till Sverige igen. Det var ett av mina jobbigaste år inom hockeyn. Men sen kom jag hem till VM och vi vann guld i Wien. 

Håkan opererade axeln, Calgary bytte coach till Terry Crisp som matchade sin svensk stenhårt i alla lägen. 

– Det handlar mycket om flyt och förtroende. Jag var till och med nära att bli bortbytt till New York Rangers när det var som värst, men ett brutet finger satte stopp för den affären. När säsongen började på hösten 1987 gick det otroligt bra direkt. Jag fick spela i alla situationer och i en kedja ihop med Gary Roberts och Joe Nieuwendyk, berättar Loob.

Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN

Sista målet i sista matchen

Innan rekordsäsongen hade han haft tre säsonger med över 30 mål. 

50 mål var en helt ny nivå.

Och det dröjde in i det sista. Verkligen in i det sista.

Han gjorde 50:e målet med 3,05 kvar av tredje perioden i grundseriens sista match mot Minnesota North Stars.

– Jag minns det väldigt väl. Terry Crisp spelade mig mer än normalt och alla hjälpte mig. Vi hade powerplay. Backen Gary Suter åkte upp på vänsterkanten, jag stack in i mitten, rakt på mål och när han passade så hade jag öppet mål.  

Jim Peplinksi minns också den kvällen.

– Hockey är en lagsport, men inte i en sån match. Det finns stunder då man sätter laget åt sidan. Då spelade vi för Håkan. För att han skulle nå 50 mål. Vi hade gärna förlorat matchen, bara han fått göra sitt mål. Loob är en speciell person som verkligen bryr sig om andra. För honom gör vi andra givetvis allt vi kan i ett sånt läge. 

Säsongen slutade sedan med förlust mot ärkerivalen Edmonton Oilers i andra omgången av slutspelet.

Loob, Peplinski och Calgary Flames fick uppleva sin stora triumf säsongen därpå, då Håkan Loob avslutade sin NHL-karriär med att vinna Stanley Cup-finalen mot Mats Näslunds Montreal Canadiens. 

Loob spelade svenske kocken i Mupparna 

– Med lite tur hade vi kunnat vinna tre-fyra Stanley Cup under de där åren. Så bra var vi. Men det handlar mycket om tillfälligheter och tur med skador, säger Jim Peplinski.

Dina bästa minnen från de där åren?

– Det är inte matcherna eller cupvinsten. Det är stunder med lagkompisarna, som då vi välkomnade våra rookies, vi struntade i dumheter som att raka spelarna som andra gjorde. Vi fick dem att ha show för oss andra i stället: teater, läsa poesi, sjunga, haha. Fråga Håkan vad han gjorde. Om han törs berätta, säger Jim Peplinski.

– Jag spelade den svenske kocken i Mupparna. Och gjorde det ganska bra, säger Håkan och skrattar högt.

Foto: DN

Vem blir då näste svensk att göra 50 mål i NHL?

– Jag har sagt Filip Forsberg, men nu är han skadad. Så det händer inte den här säsongen. Men han påminner om hur jag hade det. Får spela i alla lägen. Har en förmåga att ta sig fram och skapa saker, säger Håkan Loob och fortsätter:

– Sedan har Gabriel Landeskog dykt upp som en dark horse. Han har inte gjort så många mål förut, men spelar i en jävligt bra kedja som producerar varje kväll. 

Sen börjar Håkan Loob skratta.

– Sen vet jag inte, det kanske känns tufft att säga redan nu, men Elias Pettersson...

– Han har de mest tekniska och intelligenta förutsättningarna för att lyckas. Elias är en unik spelare med överlägset störst talang av svenskarna i NHL. Hans problem just nu är att han inte spelar i ett bättre lag. Calgary var det bästa lag jag spelade i under min karriär. Du behöver både hjälp och lite tur för att nå 50 mål. Jag gjorde fyra eller fem hattrick. Sex eller sju mål i numerärt underläge. 

– Men jag tror på både Filip och Elias framöver. Jag gillar deras skott och förmåga att skapa chanser.

 

Svenska målrekord NHL

Svenskar med flest mål under en NHL-säsong.

1. Håkan Loob, Calgary Flames, 50 mål, 1987/88.

2. Kent Nilsson, Calgary Flames, 49 mål, 1980/81.

3. Markus Näslund, Vancouver Canucks, 48 mål, 2002/03.

4. Mats Sundin, Quebec Nordiques, 47 mål, 1992/93.

5. Kent Nilsson, Calgary Flames, 46 mål, 1982/83.

6. Tomas Sandström, Los Angeles Kings, 45 mål, 1990/91.

 

Håkan Loob

Född: 3 juli 1960.

Familj: Gift med Marie, paret har tre barn: Henrik, Niclas och Isabelle.

* Sex säsonger i NHL. Två Stanley Cup-finaler. Mästare 1989. 450 matcher, 193 mål, 236 assist, 429 poäng. Snittade 0,95 poäng mer match.

* Elva säsonger med Färjestad i SHL. Fyra SM-finaler. Ett SM-guld. 

406 matcher, 263 mål, 237 assist, 500 poäng. Snittade 1,23 poäng per match. Han har även rekordet för flest mål och poäng under en säsong i dåvarande elitserien, 42 mål, 34 assist och 76 poäng 1982/83.

* 133 A-landskamper. OS-guld i Lillehammer. Två VM-guld.

* Var sedan ledare i Färjestad i över 20 år. Vann ytterligare fem SM-guld.