Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Vi rök ihop ofta och hade många intriger”

Andreas Wingerli hemma i Skellefteå.Foto: Johanna Dahlén / SportExpressen
Andreas Wingerli i matchen mot Linköping den 17 oktober.Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN

SKELLEFTEÅ. Bara 23 år gammal, men han börjar nästan bli en veteran i Skellefteåkläderna.

Andreas Wingerli har haft en enorm utveckling – på en resa som bara börjat.

SportExpressen möter Lyckselekillen i en långintervju om bland annat hans karriär, enorma vinnarskalle och varför han egentligen vinner Thomson Trophy vartenda år.

– Jag vill verkligen se hur bra jag kan bli, säger han.

Ställer ni frågan: ”Vad utmärker sig hos Andreas Wingerli?” till nästan vem som helst är det två saker som alltid kommer fram.

Det första är hans vinnarskalle, den andra kommer vi till sen.

– Det är något som är en stor del till att jag har tagit mig dit jag är i dag, säger han.

Han har alltid gillat att tävla, i ja, allt. Det spelar ingen roll om det är skolan, prov, träningar eller kortspel.

– Det får jag höra jämt... ända sen jag var liten är det så att vissa vänner inte vill tävla mot mig. För de tycker inte att det är på skoj... det blir för mycket på allvar. Det är något man försöker dra nytta av men samtidigt försöker lugna ner ibland om man är med polare och ska göra något, att det inte alltid behöver vara på liv och död.

Andreas Falk, Skellefteåtränaren, är även han snabb på att svara ”tävlingsmänniska”.

– Han vill gärna ha det klart och tydligt när vi tävlar, veta vilka övningar vi samlar poäng på. Om man vinner en övning så kan han ofta stå där och diskutera. ”nej, det där sa ni inte skulle vara med”.

Vilket Wingerli svarar på:

– Ska man tävla, då uppstår det diskussioner snabbt, jag är ganska mycket för att rätt ska vara rätt, även fast även jag fuskar... så vill man oftast fuska till sin fördel, det är bäst att jag kan villkoren innan så kan jag vrida på det sen i stället för att det är öppet innan. Samtidigt tycker jag det är det viktigaste på träningen för att det ska bli bra, tävlar alla för att vinna så blir det en bra träning. 

En dålig förlorare också?

– Ja, det har jag fått höra, är den snabba responsen. Han fortsätter:

– Det har jag också försökt bli lite bättre, att man inte har någon vinning i att bli riktigt förbannad. Sen tycker jag att om man tävlar en mot en i spel så spelar det ganska stor roll vem man förlorar mot, vissa är bra mycket värre än andra förlora mot.

Andreas Wingerli och Jonathan Pudas är båda vinnarskallar och triggade varandra under föregående säsonger.Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN

Hm, vem vill du absolut inte förlora mot?

– Förra året tyckte jag det var jävligt jobbigt att förlora mot ”Pudde” (Jonathan Pudas), vi hade ganska många olika intriger. Vi var ofta i olika färger och rök ihop, det var ofta jag mot honom och det tyckte de andra var roligt. Det blev en bra trigger i träningen för alla, även om vi kunde vara ovänner efter träningarna ibland.

”Önskar att Björklöven går upp”

Andreas Wingerli dukar fram fika, ja han har även bakat, och sätter sig i soffan i sitt vardagsrum, när snön ligger fint utanför. 

Vi bygger upp den här bilden av en kylig vinter, du kommer med bilen i Lycksele och får stanna till för att ett gäng småkillar ska lyfta undan sina målburar mitt i bandymatchen.

Det var en stor del av hans uppväxt, cirka två timmar från Skellefteå.

– Det ser man sällan nu, det är aldrig att man kör själv att få stanna för något sånt. Nu är det mycket sitta inne och spela, söker de istider som finns och har blivit lite sämre på att hålla undan ute-isar så man kan köra själv.

På baksidan hade hans pappa spolat upp en is och byggt en liten ismaskin för att hålla i ordning. 

Det var alltid nära till träning, med andra ord.

Är det mycket hockey i Lycksele?

– Det är mycket hockeysnack, det är otroligt kul för man vet att alla kollar nu när man spelar här och följer en, båda mig och laget. Det hade nog inte varit lika kul att spela i södra Sverige när man vet att alla i Lycksele kollar på Skellefteå.

Hans storebror, född 1991, spelade även hockey så det blev också en anledning att han skulle börja med det.

Var du lite av den jobbiga lillebrorsan som ville vara med på allt?

– Haha, ja lite så. Han var ju storebrorsa, de kunde vara och spela landhockey utanför på gatan utanför oss. Ofta ville jag vara med men då var det den ”mamma han ska inte få vara med, han är för liten”. Sen var det samma sak med min lillebror som ville spela med oss, han var lite närmare i åldern så det var lite lättare men i efterhand förstår man.

Som ung höll han faktiskt på Modo (!), men i U15 började han spela med Björklöven några matcher, som även ville att han skulle flytta dit året efter för att gå nian, men så blev det inte.

– Jag ville gärna gå klart nian innan jag flyttade. Då stannade jag kvar i Lycksele, spelade U16, J18 och A-lag. 

Men rivaliteten uppe i norr, hur är den?

– Jag önskar faktiskt att Björklöven skulle gå upp.. det kanske sticker i mångas ögon men de får gärna komma upp och ligga där nere i botten och härva. 

Anledningen?

– De matcherna som skulle bli mellan Skellefteå och Björklöven publikmässigt och ismässigt, de vill jag verkligen hinna spela innan jag lägger av iallafall. Då spelar jag de hellre i SHL och Allsvenskan.

Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN

”Aldrig haft så höga förväntningar”

Då hörde i stället Skellefteå av sig och han fick provspela på helgerna med U16 och samtidigt träna med Lycksele.

– Min pappa har ett flexibelt jobb, han kör mycket och besiktar järnvägar och kör upp i norrbotten. Jag har haft otroligt tur som har haft honom att köra, jag har inte behövt åka buss, bara väldigt sällan. Det har jag mycket att tacka för det.

Han hamnade då i Skellefteå – och där har han stannat.

– Jag har som aldrig haft så höga förväntningar. jag var aldrig och spelade i landslaget när jag var yngre utan det var nu i slutet... så jag fick spela JVM som var otroligt kul. Det har aldrig varit att jag har fått börja för högt så det har kunnat bli sämre. 

Andreas Wingerli är 173 cm lång, men har aldrig sett det som ett bekymmer.

Vi pratar om att ”vara liten men spela stort”

– Det har jag hört många gånger, det är det något jag har försökt spela efter. Jag har aldrig varit rädd för att gå in i en närkamp först eller trycka dit någon större spelare eller något liknande. Jag ser hellre det så att om jag hade varit längre hade jag kanske inte varit lika snabb eller lika smidig, jag hade inte velat ändra på något utan jag ser vinning i det.

Vad är nästa steg?

– Jag har väl aldrig tänkt på NHL för att det har känts så långt bort men nu när man börjar känna sig tryggare i spelet i SHL så börjar man tänka. Det är utomlands som är nästa steg, NHL, KHL, eller Schweiz, ja.

”Otroligt vältränad – fyra vinster i rad”

Men det där andra som alla nämner? Det har vi inte glömt bort.

Jo, ett ”fysmonster”.

– Haha, det får stå för dem..., säger Andreas Wingerli.

– Han är troligt vältränad, kanske man har märkt när han vinner Thomson Trophy varje år, säger kedjekamraten Jonatan Berggren.

Precis, fyra (!) år i rad har 23-åringen stått som vinnare i Skellefteås omtalade triatlon, Thomson Trophy.

– I Lycksele har vi kört ganska mycket fys... där har det funnits ganska lite maskiner så vi har sprungit mycket. Jag fick snabbt upp, inte en kärlek till löpning, men jag har ändå gillat det eftersom att jag har varit bra på det. Då blir det lite lättare för att jag vet att det kommer gå bra för mig... Sen har jag alltid varit väldigt noga med sommarträningen, vissa säger ju att de inte vill komma hit för att det är för tuff fysträning så det är väl skönt att man vande sig vid det tidigt, jag vet inget annat.

Det har gett resultat. 

– Han har ett spelsinne som man lätt glömmer bort, eftersom att han är liten och kvick, men han läser spelet väldigt bra, han sätter sig i bra situationer, säger Andreas Falk.

Foto: JONAS LJUNGDAHL / BILDBYRÅN

Han kommer från sin poängbästa seniorsäsong och efter nio spelade matcher har han samlat på sig tio poäng. Han leder Skellefteå på många olika plan, även som assisterande kapten till Oscar Möller.

– Jag har väl fått ett större förtroende men jag känner väl att jag har fått spela mig till det. I juniorerna var jag en offensiv tvåvägscenter som fick spela mycket defensivt och offensivt, jag kom upp i a-laget och fick egentligen bara spela defensivt med boxplay.

Han fortsätter:

– Men sen efter åren har jag tagit mandat och själv och visat att jag vill spela mer. Fick chansen i powerplay och det gick jättebra, sen nu har jag väl satt mig fast där i PP men samtidigt fortsatt jobba defensivt för att visa att jag vill vara kvar och stänga ner matchen. Det är något jag fått bevisa själv och även fått kvitto på att det har gått bra: som ”han ska ju spela det här, det har han visat.”

Fyra mål har det blivit än så länge i år, och ni vet de där signaturmålen? Rappa avslut rätt in i krysset, eller en inbrytning från kanten när han enkelt slår sin back?

Vi avslutar med att prata om vad som egentligen hinner gå igenom hans huvud vid de lägena: