HV 71 är klara för sin första SM-final sedan 2010, och den unga burväktaren Linus Söderström har en stor del i framgångarna. Med 92.86 i räddningsprocent är han statistiskt sett slutspelets tredje främsta målvakt, och i grundserien toppade han flera kategorier bland målvakter.
Den förra JVM-målvakten har i år gjort en mäktig resa då han kom från Djurgården där han aldrig fick chansen - men i år konkurrerade ut den betydligt mer rutinerade Fredrik Pettersson-Wentzel i kampen om förstaspaden.
Vid sidan av isen har dock målvakten gått en lika viktig resa.
LÄS ÄVEN: Polisen kartlägger Markus Olssons sista timmar.
Linus Söderström diagnostiserad med adhd och aspberger
Sedan sju års ålder har Söderström varit diagnostiserad med adhd och asperger.
– Jag har hört många som säger att om man har adhd eller aspergers så har man en sjukdom. Ett steg i rätt riktning för samhället är att i stället börja se det som en särbegåvning, säger han i C More och fortsätter:
– Se på mig när jag var liten. Skolan funkade inte men i ishockey var mitt engagemang rakt upp. Jag har märkt att det finns en okunskap hos folk. Reportrar har sagt ”förlåt för att jag rörde dig” eller ”får jag verkligen fråga dig det här”. De blir extra rädda för mig.
Söderström: "Varit mobbad av lagkamrater"
Även om Linus just nu gör stor succé och är en väldigt uppskattad profil inom vår inhemska ishockey så har det inte alltid varit lätt att kombinera ishockeyn med särbegåvningarna.
Genom åren har målvaktstalangen tvingats utstå hat och mobbning från såväl motspelare som lagkamrater.
– Jag gick ut med det här för att jag insåg själv att om man spelar på den här nivån måste man ta ansvar som en förebild och som ett ansikte för ishockeyvärlden. Att det inte handlar om mig, det handlar om alla andra. Jag vet själv hur dåligt man kan må och hur liten man kan känna sig. Hur mobbad man kan bli av hockeylagkamrater som jag har varit i väldigt många år, säger han och fortsätter:
– Jag har varit väldigt mobbad av vissa lagkamrater. Man mår verkligen uruselt och jag kände att det finns folk där ute som inte har någon tro på sig själv ”det här går inte”. Jag har också varit där det är väldigt mörkt, men jag hade min familj som hjälpte mig att hitta glädjen i att spela ishockey. Jag hoppas att andra personer där ute, unga som har det jobbigt, kan känna att de kan köra på. Man får aldrig sluta tro på sig själv.
Linus väljer också att kalla sina diagnoser för särbegåvningar, inte sjukdomar.
– Det är svårt för mig att sitta och säga vad jag gör och vad en annan normal gör. Jag är mig själv och har alltid varit mig själv. Folk glömmer bort att alla är människor och alla fungerar som en människa. Alla har särbegåvningar som gynnar en på väldigt bra sätt.
