Magnus Kahnberg, 35 år
Då: Klubbikon i Frölunda som var med och SM-guld 2003 och 2005. Spelade sin sista match 2014.
Nu: "För mig handlade inte om att jag fått så många hjärnskakningar. Men de kom ganska tätt och framför allt var ju en väldigt, väldigt rejäl. Den fick jag 2011. Det är olika från person till person hur man påverkas av smällar, men det man vet säkert är att det blir sämre för varje gång. Jag mår bättre nu, men fortfarande måste jag vila mycket. Jag klarar inte av att vara i folksamlingar eller göra för många saker i följd. För att orka med måste jag hela tiden planera dagarna. Om jag till exempel lämnar barnen på dagis, då kan jag behöva åka hem och vila i en kvart innan jag åker och handlar. Neurologerna förklarar det som att om varje person har ett batteri med energi, då är mitt bara laddat till hälften. Jag måste hela tiden hushålla. Men sedan i somras har det vänt lite grann, nuförtiden klarar jag att gå på middagar med vänner eller kanske till och med gå på restaurang. Men om jag gör det måste jag verkligen vila mycket tidigare på dagen – och dessutom se till att inte ha något planerat dagen efter."
Cam Abbott, 32 år
Då: Vann skytteligan i Norge 2008 och spelade SM-final för Luleå 2013. Gjorde sin sista match i slutspelet med Luleå 2015.
Nu: "Det viktiga är att vi måste fortsätta att prata om det här. Vi måste dels prata om respekt för varandra där ute på isen, att ta ansvar. Sen måste en viss typ av tacklingar bestraffas ännu hårdare. Det är flera olika saker som kan bli bättre och som är viktigt att alla fortsätter jobba med för att sträva efter förbättring när det gäller spelarnas säkerhet. För min del går det framåt med träningen men det är en process hela tiden. Jag har fortfarande symptom som kommer och går. Det är en ny del av livet nu när jag inte spelar aktivt längre."
Jeff Jakobs, 26 år
Då: Var med och tog upp Vita Hästen i hockeyallsvenskan 2014. Spelade sina sista elva matcher förra året i Borlänge.
Nu: "Jag åkte på min femte hjärnskakning och var borta i två månader. Jag kände mig bakfull i två månader och eftersom jag höll till på division ett-nivå fanns det ingen anledning för mig att riskera något mer. I februari är det ett år sedan jag kände av något senast. Men samtidigt har jag inte vågat ta ut mig hundra procent. Jag är assisterande tränare i Borlänge nu och trivs väldigt bra. Jag har gått de flesta kurser hos förbundet och pluggar samtidigt i Falun. För mig var det väldigt skönt att ha tränarbiten direkt, jag fick något att lägga tid på och gå vidare med."
Fredric Anderberg, 21 år
Då: Fick göra SHL-debut i AIK den 4 oktober 2013, men blev överkörd av Luleås Anton Hedman. Fyra månader senare, 19 år gammal slutade han efter att ha drabbats av hjärnskakning och käkfraktur.
Nu: "Jag mår bättre i dag, men har vissa men kvar. Huvudvärken. Det har varit långa två år om man säger så. Jag jobbar på det varje dag och slutade väl ändå i ett skede då jag kunde göra någonting åt det. Men så som jag levde första året önskar jag inte någon egentligen. Det var rent ut sagt hemskt. Varje augusti när grabbarna kliver på is får man en extra saknad. Det är något man saknar varje dag. Beslutet kändes självklart att ta när de sa att om jag fick en smäll till så skulle jag troligtvis leva så där resten av livet. Då var det ett lätt beslut att ta, men samtidigt har jag inte förstått det vilket gör det svårt."
Niclas Wallin, 40 år
Då: Vann SM-guld med Brynäs 1991 och Stanley Cup med Carolina 2006. Gjorde sin sista hockeymatch med Luleå i SM-slutspelet 2012.
Nu: "Jag har själv satt mig i situationer och varit med i leken så de smällar jag har fått är bara att acceptera. Det har inte varit några tjuvsmällar om man säger så. Jag spelade den här sporten tills jag var 37 år. Jag har fått vara med om saker som inte superstjärnor har fått vara med om (vinna Stanley Cup). Jag har spelat ett hårt spel och blivit tacklad mycket och försökt vara fysisk. Sargen är hård, men du måste dit och in först på puckar och då kommer det en tackling. Det adderas på. Det hade varit skönt med ett benbrott, för när det är helt, då är det borta. Men en hjärnskakning du får när du är 18 år är kvar."
Mattias Weinhandl, 35 år
Då: Hemkommen NHL-stjärna och poängkung i Linköping, tvungen att sluta 2014 efter en kraftig hjärnskakning.
Nu: "Det var många smällar, en stor i mitten av karriären när man var rejält ute.Jag har fått anpassa mitt liv. Jag blir påmind av det ofta. Jag måste planera mina dagar och lägga in pauser. Tänka på vad jag gör och vilka miljöer man är i. Jag hade en period första året efter jag la av som var tuff. Jag var i min bubbla och fick bearbeta det mentalt, samtal med nära och kära.
Albin Blomqvist, 22 år
Då: Lovande talang, silver i J18-VM och flytt till Kanada, tvingades sluta 20 år gammal efter fem hjärnskakningar på två år.
Nu: "Jag har ständig huvudvärk. Har tinnitus, koncentrationssvårigheter och svårt för stress. Jag måste sköta sömnen och kan inte anstränga mig som jag vill för hjärnan kortsluter. Självklart tänker jag hur kul det skulle vara och se hur bra jag hade blivit. Jag gick in i depression efter jag slutade spela. Gått tre år sedan jag slutade och är inte i närheten av att veta vad jag vill."
Alexander Lindgren, 22 år
Då: Spelade tre säsonger i Brynäs. Värvades till Timrå men fick sluta den 14 november 2015 efter sin åttonde hjärnskakning.
Nu: "Jag är seg i huvudet hela tiden och har inte återhämtat mig än. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta eller om jag kommer att bli bra. Jag är väldigt ovetande. När jag väl fick provsvaren var det väl ett ganska självklart val med tanke på att hade jag fått en till så hade det blivit mycket, mycket värre. När det var en blödning i hjärnan var det inte så mycket att tänka på. Men det är det tuffaste beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Det enda man har haft har varit hockey. Och så blev man av med det. Det blev som en chock."
Kristofer Näslund, 39 år
Då: Fostrad i Luleå, men spelade hela sin karriär i Bik Karlskoga. Fick i augusti 2014 den åttonde eller nionde hjärnskakningen som blev droppen.
Nu: "Det tog fyra månader innan jag kunde börja röra på mig. Innan det blev jag dålig av bara promenader. I början var det hemskt. Jag var sugen på att spela hela tiden. Sedan växte det fram att jag inte skulle kunna utsätta mig för det här igen, fyra månader av mörker. Man blir så deprimerad i det hela. Inte bara att man mår dåligt utan man blir nedstämd. Det var jävligt vidrigt på det sättet. Jag kan inte röra mig framåt och fokusera på en stilla punkt. Som en mobiltelefon. När jag gick ut med barnvagnen i går och skulle skicka ett mess till morsan så fixade jag inte det. Jag måste stå helt still."
Marius Holtet, 31 år
Då: Kom till Färjestad från Iowa Stars inför säsongen 2008-09. Stannade fem och en halv säsong i Karlstad innan skadorna tvingade honom att sluta.
Nu: "Det tog över ett år innan det konstanta trycket jag hade i huvudet försvann. Vissa dagar klarade jag inte att gå upp ur sängen, men efter omständigheterna mår jag ganska bra i dag. På vissa sätt är jag ändå begränsad, jag har inte samma energi och ork som förut. De dagar det blir för mycket är jag tillbaka till sängliggande. Träna kan jag inte heller. Om jag är ute och springer så har jag en magisk gräns på 25-30 minuter, efter det börjar allt snurra. Det går att gräma sig hur mycket som helst över hur de blev, men det är ingen idé att vara efterklok. Jag kan ibland tänka att jag borde ha vilat mer efter vissa smällar, men tänker jag för mycket så blir jag knäpp i huvudet. Jag måste acceptera att det blev så här. Hockey är också en kampsport där det ska gå att tacklas. Men jag tycker att spelare måste visa mycket mer respekt mot varandra nu när spelet går så snabbt. Alla hockeyspelare har nog fått smällar som de inte förstått har varit hjärnskakningar förrän långt senare. Jag har varit halvrisig i flera veckor efter vissa smällar, men skyllt på förkylning eller allt möjligt annat. Allt utom smällen."
Henrik Rehnberg, 38 år
Då: Vänsterfattad back som vann två SM-guld under 90-talet. Spelade mestadels i Färjestad, men avslutade i Brynäs 2003.
Nu: "Totalt sett hade jag åtta registrerade hjärnskakningar under min karriär. Dessutom hade jag ett par i USA som inte registrerades. Några gånger var det otur, men några gånger var det riktigt fula tacklingar. Vid de sista tillfällena började jag märka att något inte stämde, varje liten kollision kändes i huvudet. Det var egentligen uppenbart att min kropp inte klarade att hantera smällar längre, men på den tiden hade jag verkligen ingen aning om vilka risker som fanns. Också vetenskapsmännen visste mindre då, men framför allt var jag var ung och mitt uppe i det. Jag tänkte bara på att spela nästa match. Det fanns inget i mig som kunde tro att jag fortfarande skulle ha bekymmer 14 år senare. Jag har huvudvärk varje dag och har koncentrationssvårigheter. Och under minst en timme mitt på dagen måste jag stänga av både datorn och telefonen, annars kan jag bli fruktansvärt trött. Och jag vet att jag inte är ensam. Det här har blivit ett jätteproblem för hockeyn, jag läser mer och mer om svåra huvudskador, avstängningar och spelare som tvingats lägga av. Det börjar nästan bli sorgligt, det kan vara mer fokus på sådant än på de idrottsliga prestationerna. Ibland kan jag tycka att det är riktigt jobbigt att titta på hockey på grund av smällarna."
Fredrik Carlsson, 27 år
Då: AIK-profil som var med och tog upp klubben i SHL 2010. Spelade sina sista matcher för klubben under säsongen 2013-2014.
Nu: "Trots att det har gått 2,5 år så saknar jag hockeyn lika mycket nu, men det blir förstås lättare att leva med. Jag fick sex hjärnskakningar, med ungefär ett års mellanrum. Det gick två säsonger mellan vid något tillfälle men sex stycken på sex år. Ibland när jag tränar lite hårdare och pulsen går upp får jag fortfarande huvudvärk men det släpper fortare nu jämfört med tidigare. Det är inget som stör mig i vardagslivet längre. Jag tror att vi måste fortsätta att prata om respekten för varandra och samtidigt är utbildningen kanske viktigast. Jag hjälper AIK i samband med varje match med statistik till tränarna i varje periodpaus."
Jeremy Colliton, 31 år
Då: Vann JVM-guld för Kanada i unga år och fick ihop 57 NHL-matcher innan han kom till Sverige. Spelade sina sista tre matcher för Mora säsongen 2013-2014.
Nu: "När jag minns tillbaka var det en hemsk tid, speciellt eftersom jag var så pass ung. Jag kände att jag hade många år kvar och kanske mina bästa år dessutom. Jag spelade inte efter 27 års ålder och det kändes som att jag gjorde precis allt för att ta mig tillbaka. Det var en svår situation och ett väldigt svårt beslut att ta eftersom jag och många andra i samma läge varit hockeyspelare hela livet. Tränar jag hårt i dag så känner jag av symptomen och man har hört att folk kan få problem igen efter många år, det är jag lite rädd för. Tiden när man glorifierade stora tacklingar är förbi och det tror jag är väldigt viktigt."
Thomas Javeblad, 53 år
Då: Hetlevrad målvakt som spelade för både HV 71 och Luleå. Han drabbades av ett tiotal hjärnskakningar och tvingades till slut lägga av.
Nu: "Jag får ansträngningsmigrän när pulsen går upp, om jag tränar eller blir stressad. Då får man oftast lägga ner det man håller på med. Och det kan ta ganska många timmar innan det släpper ordentligt. Jag avslutade karriären 1991, men har fortfarande så pass stora bekymmer att jag bara orkar med att arbeta deltid", har Javeblad berättat för SPORT-Expressen vid ett tidigare tillfälle.
Marcus Magnertoft, 41 år
Då: Publikfavorit i Malmö med över 500 matcher för klubben, slutade 2005 efter flera hjärnskakningar.
Nu: "Jag började få kognitiva problem och huvudvärk. Jag känner trötthet och har svårt att få ihop saker. Jag behöver tänka mycket på vad jag gör och har inte samma mentala ork. Jag var 30 år när jag slutade, kände inte att jag missade så mycket hockeymässigt. Men jag lämnade ishockeyn med men som att jag inte kan leva livet efter hockeyn som jag hade velat."
Markus Karlsson, 27 år
Då: Back som spelade ett femtiotal matcher för Färjestad mellan 2008-2011. Avslutade karriären i Danmark tre år senare.
Nu: "Totalt fick jag sju hjärnskakningar. Vid den första var jag fjorton år, tror jag. Men framför allt var det tre smällar under slutet av min karriär som gjorde att jag fick lägga av. Den första var ett överfall bakifrån när jag spelade i Borås, den smällen drogs jag med i tre månader. Sedan åkte jag på ytterligare två hjärnskakningar under de nästkommande säsongerna, men då var det inga kraftiga smällar. Den sista smällen var snart tre år sedan. Under rehabiliteringen från den satt jag bara hemma på en stol och stirrade rakt fram. Så var det i tre månader, om jag reste mig för snabbt när jag skulle på toa så ville jag spy. Då förstod jag ju att jag aldrig skulle kunna bli bättre på hockey. Det var helt rätt beslut att lägga av. Fortfarande kan jag inte träna ordentligt, varje gång jag höjer pulsen får jag problem att fokusera med ögonen och kan bli helt sjösjuk. Däremot är jag fortfarande en del av hockey, jag jobbar för ett danskt lag och det gör att jag ändå känner mig lyckligt lottad. Men jag saknar att spela hockey varje dag. Och det kommer jag aldrig att kunna göra igen."
