Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Som rysk roulette – jag skulle dö till slut"

Jere Karalahti när SportExpressens Mattias Ek träffar honom i HelsingforsFoto: Mattias Ek
Jere Karalahti i HV71Foto: Jörgen Jarnberger / BILDBYRÅN
Foto: Björn Lindgren / © BILDBYRÅN

HELSINGFORS. Jere Karalahti var bara några hjärtslag från döden. Spriten och drogerna fick bukspottkörteln att explodera och han hamnade i koma.

Men när han vaknade upp efter åtta dagar tog han chansen att återvända till livet på allvar.

SPORT-Expressen har träffat Karalahti i Helsingfors. Och bli inte förvånade om hans hockeykarriär fortsätter efter jul.

 

Ladda ner SportExpressens populära app direkt här!

Jere Karalahti, 41, har en enastående förmåga att komma tillbaka.

När vi träffas en fyra minus grader kall söndagsförmiddag inne på Scandic Park Hotel i hjärtat av Helsingfors är han svår att upptäcka bakom två minst sagt välfyllda brunchtallrikar.

Det är lätt att tänka: Hur ska han kunna resa sig efter att ha slevat i sig en miljon vita bönor?

Men det är så klart inga bekymmer för en elitidrottare som tränar thaiboxning och går på gym nästan alla dagar i veckan.

Utan Karalahtis talang att gång på gång komma på fötter hade hans hockeykarriär garanterat blivit mycket kortare än de 23-24 år som den har pågått. Då hade hans liv tagit slut efter det där urballade sprit- och drogpartyt i Helsingfors för åtta och ett halvt år sedan.

– Jag festade så hårt, säger han och rättar till den grå mössan på huvudet.

SportExpressens Mattias Ek träffar Jere Karalhti i Helsingfors.Foto: Mattias Ek

Vad tog du?

Karalahti sätter sig till rätta i sin fåtölj.

– Vad? Allting. Jag var 33 år gammal. Min bukspottkörtel, den lilla saken inuti du vet, den exploderade, säger Karalahti och gör ett explosionsljud med munnen så att kinderna spänner ut sig som hos en groda.

– Jag hamnade på intensivvårdsavdelning och låg i koma i åtta dagar. De hade redan sagt till mina föräldrar att jag kanske aldrig kommer tillbaka igen. Men det gjorde jag.

Karalahti gör ju alltid det.

"Som rysk roulette - till slut skulle jag dö"

Han lutar sig framåt och drar ner den svarta åtsittande tröjan och blottar halsen.

– Här är ett ärr.

En fysisk påminnelse efter den omskakande näradöden-upplevelsen 2008.

– På sjukhuset var de tvungna att hålla min kropp kall. De lade iskalla handdukar för kroppstemperaturen var på väg upp över 41. Jag andades med hjälp av en respirator i åtta dagar. På något sätt vaknade jag upp från det där.

 

Jag var i rätten för de påstod att jag hade finansierat ett motorcykelgäng med pengar till droger. Men jag känner de här människorna sedan femårsåldern

 

Dina nära och kära, de som älskar dig, vad sa de?

– Vad ska de säga? Självklart var det en tuff situation. Men samtidigt är det ögonblicket ett jättestort faktum till att jag fortfarande är här. För efter det har jag inte druckit ett enda glas alkohol. Jag kan inte. Bara ett glas vin, en öl, eller en vodkashot, kan göra att det händer igen, säger Karalahti och knäpper med fingrarna.

– Och då kommer det hårdare. Det kommer alltid hårdare. Det är som att spela rysk roulette. Jag kanske skulle kunna dricka en kväll, men till slut skulle jag dö. En barndomsvän till mig dog på grund av detta. Han kunde inte sluta. Hans pappa hittade honom död i sitt hus.

– Jag har en 16-årig dotter, och en son, som kommer att hålla mitt arv levande. Det är inte värt det längre.

Det bästa av allt är jag skriver en bok om det här nu. Den kommer att bli häftig, säger Karalahti om biografin som ska ges ut om ett år av det stora förlaget WSOY.

– Jag tror ärligt att alla hockeyspelare i världen vet vem jag är. Jag har spelat i Ryssland, Tyskland, Sverige, Nordamerika och har rätt bra historier att berätta. Jag kommer att gå på djupet. Samtidigt är jag här nu. Livet är bra. Jag har lärt mig mycket om näringslära, hälsosam livsstil, alla bra val och jag känner mig bra nu.

Karalahti i finska landslaget.Foto: Björn Lindgren / © BILDBYRÅN

Du har kämpat dig i genom mycket?

– Ja, jag har varit i fängelse också, tillägger Karalahti.

Det var ett halvår innan han hamnade i koma. Under en träning med Kärpät i Uleåborg i november 2007 stormade polisen in och grep honom i anslutning till ett fall av drogsmuggling.

– Det är en liten del av allting. Åklagaren publicerade en bild på mig där jag hade vitt stoff i näsan. Det har inget att göra med det fallet. Men de hade inga riktiga bevis, för jag hade inte gjort det.

Gjort vad?

– Jag var i rätten för de påstod att jag hade finansierat ett motorcykelgäng med pengar till droger. Men jag känner de här människorna sedan femårsåldern.

Vi pratar om killar i det ökända i mc-gänget Bandidos. "Banditerna".

– Jag känner ju dem sedan länge, säger Karalahti och knyter plötsligt högernäven och slår den mot den andra handflatan. En gest för att visa sitt starka band till människorna han växte upp med i stadsdelen Tapuli (Stapelstaden) i nordöstra Helsingfors.

– Jag kan alltid berätta allt för dem. Vi har haft kul, festat ihop. De respekterar mig så mycket och skulle aldrig säga vad de håller på med. Självklart kan du få saker att se illa ut och det var vad som hände. Polisen tog in mig och höll mig inne i 32 dagar. Till varje fråga de ställde mig hade jag ingen kommentar, för jag visste för fan ingenting.

Karalahti dömdes till fängelse i 20 månader, en villkorlig dom.

"Drogpolisen kom för att hämta mig"

En koppling till Bandidos, det ser illa ut i allmänhetens ögon?

– Jag har inget att säga om det.

Blicken blir becksvart. Man ifrågasätter inte hans kamrater.

– De är mina vänner nu också. Vi lekte på gatorna när vi var små i ett område andra skulle kalla för dåligt. Men för mig är det normalt. Jag hänger fortfarande med dem, nästan varje dag. Vi ses och vi har så många häftiga upplevelser ihop. De har barn, fruar och det är det bästa med livet. Vänner.

Jere Karalahti slog i genom redan som tonåring i moderklubben HIFK. För den starka, spelskickliga högerskytten gick allt spikrakt uppåt.

Expressens sportbilaga 8 februari 2009. Karalahti aktuell för Timrå efter skandalerna. På bilden sitter han intill ett bord med droger.

Men användandet av sprit, droger och fester har förstört mycket, som för så många andra. Första tunga smällen kom i januari 1997.

– Jag höll på att träna med laget när drogpolisen kom för att hämta mig. De sa till alla att sluta träna. Jag blev åtalad och fick en villkorlig dom i 3-4 månader och behövde inte sitta i fängelse.

– De påstod att jag hade använt, eller så, nästan ett kilo marijuana, bla bla bla.

Hade du det då?

– Ja, ja, säger Karalahti med en gest som om det vore den självklaraste saken i världen.

I Helsingfors tingsrätt erkände han sig skyldig till innehav och nyttjande av marijuana och heroin. Men HIFK stöttade honom och han kunde göra comeback och han blev mästare.

– Jag var en av de bästa spelarna i ligan, för att jag slutade med all den där skiten vid det tillfället, säger Karalahti.

– Och för första gången blev jag uttagen till finska landslaget och fick spela VM (1998). Vi förlorade mot Sverige. Men jag spelade "awesome" och blev uttagen i All Star team. De vann 1-0 i första matchen och det blev 0-0 i den andra finalen. De hade (Mats) Sundin, (Peter) Forsberg, alla killarna från NHL. Vår enda NHL-spelare var Sami Kapanen. Det var en rätt häftig story också.

Efter två raka VM-finaler med plats i All Star-team var NHL-klubben LA Kings redo att ge Karalahti ett ettårskontrakt år 2000. På grund av drogproblemen och fängelsedomen tog det tid och mycket advokatkraft för att få ett arbetsvisum i USA.

– Jag fick min chans och bevisade för alla att jag kunde spela där. Jag var så bra att de erbjöd mig tre år till. Men sedan kom nya problem in i bilden. Jag och Hollywood kanske inte var en jättebra mix... Det var mycket droger.

Vilka umgicks du med?

– Massor av folk. Jag är bra med folk, du vet. Vi hade definitivt mycket roligt, men det var saker som hände. Jag var fyra-fem gånger på olika Betty Ford-liknande kliniker för behandling som NHL försökte få mig in i.

 

Ingen kunde säga åt mig vad jag skulle göra, så jag valde att inte spela i NHL

 

Inte heller en trejd till Nashville kunde rädda hans NHL-karriär.

– Det sista året på mitt kontrakt gick det så mycket utför att NHL stängde av mig i sex månader. Det var så långt tillbaka till att spela i ligan efter det, jag hade behövt göra så mycket skit, och jag var inte redo för det, du vet. Jag var fortfarande den unga killen från Tapuli. Ingen kunde säga åt mig vad jag skulle göra, så jag valde att inte spela i NHL. Jag åkte tillbaka och var avstängd över hela världen i ett år.

Därför fick han inte spela i World Cup 2004, men han är inte en sådan som grämer sig.

– Ibland är det bra att samhället har regler för vad man kan göra och inte göra. Ibland lever du för snabbt. Men igen. Jag kom tillbaka. Och så hamnade jag i koma...

Karalahtis hockeybana kunde ha varit över 2008. Vem vill ha en 33 år gammal back med hans meriter – vid sidan av isen...?

"Ingen hade trott på det för tio år sedan"

Men karriären tog ny fart tack vare hans skicklighet som spelare. Via Hamburg, Blues, Minsk och Jokerit flyttade han vintern 2014 till HV 71 där han fick spela över 24 minuter per match. Mest av alla i SHL.

– Och jag var 40 år, haha. I Sverige är det mycket skridskoåkning, riktig hockey. Det är nära den i Nordamerika, förutom det fysiska spelet. Och fansen är härliga i Sverige, särskilt i Jönköping, säger Karalahti.

– Första året spelade jag 30 matcher och gjorde 19 poäng. Det var ett bra år och det var tätt mot Linköping i kvartsfinalen.

Men HV 71 slogs ut och Karalahti blev avstängd i fyra matcher. Det var början till slutet i SHL för avstängningen spillde över till nästa säsong.

Det störde rytmen för den tuffe backen, som hamnade i en ond cirkel hösten 2015. Han blev även avstängd sju matcher för en brutal tackling som knäckte käken på Brynäsforwarden Petr Vrana.

Jere Karalahti i HV 71.Foto: Jörgen Jarnberger / BILDBYRÅN

Direkt i comebacken hamnade Karalahti i nya trubbel när han hade sin klubba i ansiktet på Frölundas Ryan Lasch. Inget märkvärdigt, men ändå.

– Jag fick tio matcher för något som, kanske, var två minuters utvisning. Jag fick tio matcher! Så jag tänkte, wo-ho, vad händer? Jag tror alla förstår att det var för mycket.

Karalahti tappade tempo ytterligare eftersom han missade nästan hela hösten. Och det blev ett krissamtal med HV:s tränare och ledning.

– Hur skulle vi gå vidare efter det, undrade de? De stöttade mig hela tiden, men de ville ha ett slut på avstängningarna. Jag var tvungen att ändra på mitt sätt att spela. Hur kan du göra något som inte är 100 procent?

Karalahti tappade en dimension och tiden i HV 71 tog slut efter kvartsfinalen mot Skellefteå.

Nu är han hemma i Helsingfors där han dels jobbar för sin hustru Nannas företag. Dels startar han ett internetbaserat träningsprogram, Hero Treeni, i januari.

– Vi har en stängd Facebookgrupp för nybörjare och proffs. Jag gör alla program för killarna. Du vet för oss pojkar, riktiga män, är det svårt att få dem att hänga med. Men jag har nästan 100 personer nu efter tre veckor och det är fem veckor kvar. Jag jobbar nu. Jag är fitness-guru, säger Karalahti och utbrister i ett bullrande skratt som får musiken i hotellobbyn att hicka till.

– Ingen hade trott på det för tio år sedan.

Och nu inbillar ni er att Jere Karalahti är slut som ishockeyspelare? Visst, han tränar thaiboxning och umgås med sin sexmånadersbaby Jax (döpt efter huvudpersonen i Sons of Anarchy och något som Jere själv blev kallad av HV-backen David Petrasek).

Dörren till moderklubben HIFK är stängd eftersom Karalahti spelat för rivalen Jokerit. Men det finns ju andra vägar till finska ligan...

– Min lillebror Keni spelar i nykomlingen Mikkelin Jukurit och min svåger Henrik Koivisto spelar där också. Och han säger hela tiden: "Kom och spela, kom och spela". Jag har pratat med coachen (Risto Dufva) och managern och skulle kunna spela där. Men jag funderar fortfarande.

Karalahti avslöjar att han tränar på is.

Så...?

– Du har rätt. Jag kanske kommer tillbaka. Ingen kommer ihåg vad som händer före jul i hockey. Så jag har tid. Det är bara november.