Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Pajen” om det tuffa uppbrottet i Leksand

Foto: Adam Johansson
Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: ULF RYD
Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN
Foto: PETER SKAUGVOLD / BILDBYRÅN

När en 20 år lång karriär sammanfattas finns det en händelse som är svår att förbise för Niklas Persson:

Skilsmässan med Leksands IF – och den efterföljande hatstormen. 

I Expressens podcast Hockeypuls berättar han hur familjen påverkades och vad hans dotter tvingades utstå.

– När det hamnar på den nivån, ända ned till min dotter, då kan inget vara uppförstorat.

Lyssna på Hockeypuls: SpotifyiPhoneAcast

Han stannade kvar 2001, var klubben trogen 2004, men vid degraderingen 2006 fanns ingen återvändo för Niklas ”Pajen” Persson.

Han och Leksands IF gick därför skilda vägar.

– Det var inte optimalt, definitivt inte, säger han om uppbrottet. 

Ett sorgligt avslut?

– Ja, men vi förstod nog varandra i det läget. Jag hade ändå följt med till allsvenskan två vändor, men jag känner inte själv att jag borde lämnat tidigare för varje år i Leksand tog jag steg och utvecklades. Där och då trodde jag inte att jag skulle spela någon annanstans än i Leksand. Hade jag inte känt att jag tog kliv, då hade jag nog lämnat tidigare.

Som kapten för ett LIF som brakade ur Elitserien via ett kvalspel fick han bära hundhuvudet.

– Med all rätt, säger ”Pajen” med eftertryck.

Var det verkligen rättvist?

– Någon måste ta det. Jag var kapten och en av spelarna som skulle leda på isen. Jag missade delar av den säsongen på grund av skador, men det är ingen ursäkt för jag var inte som bäst när vi skulle prestera i kvalet. Jag kände ett stort ansvar över att vi åkte ur det året och har inga problem med att andra tycker det. De kraven ställde jag på mig själv. 

Persson firar Leksands avancemang till Elitserien 2005, som också tas upp i podcasten Hockeypuls.Foto: JAN DÜSING
”Pappa är värdelös, pappa är dum”

I Expressens podcast Hockeypuls betonar Persson att han köpte den sportsliga kritiken, men att han inte kunde svälja den giftiga omgivningen hans familj utsattes för.

Sista droppen som fick bägare att rinna över var när supportrarnas ilska sipprade ned till äldsta dottern Izabelle, då 8 år gammal.

– Du bor på en liten ort, många byts ut (i klubben) och till slut var det väl i stort sett bara jag som var kvar. Det är en fantastisk by med många engagerade supportrar, men i det här fallet gick det ett steg för långt. Det hamnade på min familj och visst, man kan säga att det är uppförstorat, men när det hamnar på den nivån, ända ned till min dotter, då kan inget vara uppförstorat. Hon tog illa vid sig och det räcker för att jag ska reagera. I själva verket handlade det om barn som sa saker till henne som de egentligen inte tyckte, utan de hade hört saker från föräldrarna hemma. 

Har du pratat med din dotter om det här och vad fick hon höra?

– Det var saker som att ”pappa är värdelös, pappa är dum och att pappa var det ena med det andra”. 

Det måste tagit hårt på henne.

– Det var precis det som hände. Det var inte jättetuffa ord egentligen, men för henne var det det och hon tog mig i försvarsställning och hamnade i situationer som hon inte hade gjort tidigare. 

”Det orkade jag inte till slut”

I slutet av Leksandskarriären undvek Niklas Persson att synas i offentliga miljöer, som utanför Siljan Kafé eller i matbutiker. 

– Det gick så långt att jag inte åkte och handlade på Ica, utan det fick någon annan i familjen göra. 

Vad sa folk till dig?

– Allt ifrån att de var positiva till att det var mitt ansvar att ändra på resultatet. De flesta var stöttande, men där och då räckte det med att ett par ville lufta vad de tyckte och tänkte om ledningen och oss på isen. Då fick jag stå och lyssna, och det orkade jag inte till slut. 

Hyllar Leksands IF trots uppbrottet

Han berättar att familjen bearbetat det som hänt, men att Izabelle, som i dag är vuxen, kan be honom påminna henne om den period som i efterhand kommit att stärka familjen Persson.   

– Det är en stark tjej och hon har förträngt det här. Vi anser att vi alla lärde oss något av det, men det kommer upp ibland, som i intervjuer och här i podden. Då brukar hon fråga vad som egentligen hände för hon minns inte allt för mycket, säger ”Pajen” och fortsätter:

– Där och då var det garanterat tuffare än vad jag minns i dag. Här och nu känner jag att det inte var en stor grej och vi har gått vidare. 

Trots det infekterade avslutet i dalaklubben har Niklas Persson inget ont att säga om LIF. 

Tvärtom.

– Det är inget vi funderar över i dag och det är inte en sak jag förknippar med Leksandstiden. För oss är Leksand något positivt.