Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Leksand kan vinna guld – låt mig förklara varför

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN

Nej, en seger över Rögle gör dig automatiskt inte till en guldkandidat.

En modig byggherre, omstridd arkitekt och en säsong full av ljusglimtar däremot.

Håll i er alla leksingar: Det här kan räcka hela vägen.

Björn Hellkvist demolerar. Och förändrar. 

Hans arbetssätt är detsamma var än han befinner sig. 

Han studerar en förening, märker dess brister och sprickor för att sedan rensa ut det som inte förtjänar att få vara kvar. 

Du kan likna honom vid en ångvält, fast det gör honom inte rättvisa. 

För Björn Hellkvist är inte en hänsynslös förstörare, han är en skapare.   

Han städar inte bara ut, utan behåller det som är värt att bevara och skissar därefter nya planritningar för den stundande renoveringen.

Sedan bygger han. 

Sätter upp reglar och balkar. Placerar byggställningar från grunden till takets höjd. Han putsar och målar. 

Med Björn Hellkvist som arkitekt ska du förvänta dig att din förening förändras från grunden. 

Det är hans specialitet. Det är därför han får jobb.

* * * 

Thomas ”Tjomme” Johansson såg om sitt eget hus. Som en sportchef bör göra.

Och han förstod vad han behövde rekrytera. 

Han blev avskydd för sitt strategiska tränarval, men valde att genomföra det ändå. 

Det var ett högt spel Leksands byggherre spelade. 

Långt ifrån alla inom föreningen var sålda på Björn Hellkvist. Än mindre på det som skulle krävas i pengar och förlorat anseende för att sno honom från Modo. 

Fallhöjden i våras var stor för Thomas Johansson, kanske större än någonsin tidigare under hans period i Dalarna. 

En ny bottenplacering i SHL, då hade han kunnat vara avsatt vid det här laget. 

Historien om Leksands IF är ju sådan under 2000-talet. 

Nu har säsongens narrativ blivit av en annan art. 

LIF är att räkna med. 

Precisa värvningar, fortsatt förtroende för de i fjol falnande stjärnorna och ett noggrant rekryteringsarbete till ledarstaben med Hellkvist, Fredrik Hallberg och Mikael Karlberg har placerat ”Tjomme” högt upp på rankningen över de mest lyckade sportcheferna vintern 20/21. 

Hans case för att ta hem priset ”Årets ledare” är starkt – om Leksands IF bibehåller sin position i grundserien och hotar i slutspelet. 

Den potentialen finns. 

* * * 

För som jag ser det är LIF en dark horse till SM-guldet.

Inte favoriter – långt ifrån – men en möjlig kandidat. 

Laget har en högstanivå som få klubbar kan matcha, seriens bästa kedja bär blåvitt och spelarna har på förbryllande kort tid anammat ett spelsätt som kan bryta ned vilket motstånd som helst. 

Leksands IF har besegrat alla lag i SHL hittills – förutom Örebro och Växjö. 

Aldrig har LIF förlorat med mer än tre mål. 

Inte heller har en förlusttrend tillåtits bli längre än tre matcher. 

Klubben faller inte igenom som den brukar göra i Sveriges högstaserie. 

Det är en förutsättning för att kunna hävda sig i slutspelssammanhang då varje match väger tyngre, men det är inte där Leksands styrka ligger. 

Det hittar vi i det taktiska och statistiska. 

Rent spelmässigt är Leksand ett lag som bygger sitt spel tillsammans, det finns alltid understöd och passningsalternativ – och det börjar redan djupt nere från bakplan. 

Numerära överlägen är alltid prioriterat där pucken ska vårdas omsorgsfullt. 

Back eller forward, det spelar ingen roll i LIF:s system. 

Alla ror åt samma håll. 

Det andra benet som LIF numera står på är det höga presspelet som syftar till att motståndarna stressas till den grad att ens egna chanser till nytt puckinnehav ökar markant. Likt Pep Guardiolas berömda tresekundersregel har Leksand ett tankesätt i återtagandet av pucken som påminner om den berömda fotbollstränarens filosofi. 

LIF:s ambition är att automatisera sina spelares mönster och beteenden. Robotlikt. 

Fast det viktigaste i Leksands revolution har varit att främja den personliga utvecklingen – vilket i sin tur lett till lagframgångar.

Spelarna uppmuntras till att försöka. 

Den kreativa andan kvävs inte. Misstag tillåts. 

Våga för att utvecklas, helt enkelt. 

Där syns den tydligaste skiljelinjen mellan förra årets LIF och dagens lag.

* * * 

Förändringen i Leksands IF, som inleddes med Thomas Johansson och som fortlöpt med Björn Hellkvist, har tagit det inför säsongen bottentippade dalalaget till en topplacering i SHL. 

Och visst är lagets poängtotal kanske missvisande sett till hur det sent ut rent spelmässigt.

Den borde faktiskt förmodligen vara högre. 

Leksand har hela ligans sämsta utdelning med mål på 8,25 procent av sina skott på mål. Medianvärdet i SHL ligger på cirka 10,23 procent och den skillnaden kanske inte låter så stor – men med tanke på att Leksand har lastat över 1000 puckar på kassen så pratar vi om 20 mål mer framåt och avsevärt många fler vunna matcher. 

Med den kvalitet som truppen besitter i form av stjärnor som Marek Hrivik, Carter Camper och Peter Cehlárik, att nyförvärvet Carter Ashton tillfört en tyngd och bredare spets till laguppställningen samt att varje spelare från föregående år höjt sig under den nya ledningen är det troligt att Leksand trendar mot medianvärdet i SHL under resterande delen av säsongen. 

Med det kommer fler poäng inkasseras och placeringar intas. 

Kanske kan det till och med fälla någon bjässe i SM-slutspelet. 

Leksands IF kommer ta sig dit – och väl där tror jag inget lag vill ställas mot det svårspelade blåvita gänget.