Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Krisen: 117 spelare har blivit arbetslösa

Martin Thörnberg.Foto: AXEL BOBERG / BILDBYRÅN
Robin Alvarez.Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
Tor Immo.Foto: ULF PALM/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är dukat för premiärfest, men alla är inte inbjudna. 

När hockeymånaden september nu inletts står 117 spelare från SHL och Hockeyallsvenskan arbetslösa.

– Jag hade önskat att jag hade haft ett kontrakt i stället för att ta av skattebetalarnas pengar, säger Tor Immo, 25. 

Robin Alvarez, 33, tappar nästan hakan när han får höra hur många kolleger som ännu inte säkrat sin framtid.

– Är vi så många?! Jisses... Sjukt. Det är brutalt mycket. 

Den tidigare Skellefteå- och Malmöspelaren har själv gått kontraktslös sedan april. 

I månader var det knäpptyst. Ingen klubb hörde av sig. 

– Men nu har det smällt till den här veckan med två klubbar från SHL som hört av sig med konkreta förslag. Jag hoppas att det löser sig. 

Alla är inte lika lyckligt lottade som Robin Alvarez. 

Arbetslösheten hos svenska ishockeyspelare har inte nått dessa nivåer under Eric Zachrissons tolv år på fackförbundet Unionen och spelarfacket Sico.

– Förmodligen har det aldrig varit fler arbetslösa spelare, säger generalsekreteraren Zachrisson.

Konsekvensen blir att spelarna tvingas få sin ersättning från a-kassan.

– Jag är glad att vi kunnat informera spelarna om fördelarna att vara med i a-kassan nu när så många står utan kontrakt. Majoriteten av de arbetslösa spelarna från SHL och allsvenskan får nu sin ersättning från a-kassan, berättar Zachrisson. 

Finns det en oro och fundering bland era medlemmar där de ställer sig frågan: ”Var ska jag få plats?”

– Ja, absolut! Det finns en större oro bland spelarna nu. Vi har gjort en studie tillsammans med Lund universitet som kommer publiceras inom kort och då kommer vi få tydligare svar på hur spelarna mår, om ångest finns och om spelberoende ökar.

Vilken roll tar ni i Sico nu för att hjälpa dessa spelare?

– Vi har psykologer som våra medlemmar kan vända sig till. Vi har telefonmöten med våra lagombud just nu också. Det krävs att man tar upp oro och ångest sinsemellan för att vi ska kunna hjälpa. Vi har ett omställningsstöd i kollektivavtalet som heter TRS, det finns ett krav på kompetensutveckling i kollektivavtalet och vi har en tidigare spelare, Björn Svensson, som arbetar som konsult. Han fungerar som en kontakt för spelare.

Totalt är 600 spelare från SHL, Hockeyallsvenskan och SDHL anslutna till Sico. 

– Vi har ett starkt socialt skyddsnät i Sverige jämfört med andra länder. Det ska vi vara tacksamma över. Den fackliga organisationen är inte lika god i andra länder som i Sverige om man ser till kollektivavtal och stödpaket från staten. 

”Då får jag skylla mig själv”

En av alla spelare som tvingas stämpla i väntan på nästa kontrakt är Tor Immo, 25. 

Förra säsongen var han en stjärna i Hockeyallsvenskan. Han gjorde 53 pinnar på 51 matcher och slutade sjua i poängligan.

– Jag är tacksam över att bo i Sverige, som ger mig möjligheten att stämpla. Men jag hade önskat att jag hade haft ett kontrakt i stället för att ta av skattebetalarnas pengar. 

Hade inte en pandemi satt klorna i världen, hade säsongen 20/21 varit en vanlig säsong, då hade Tor Immo aldrig befunnit sig i den här sitsen. 

– Då hade jag gjort klart med något i april, men nu har jag inte haft något konkret på hela sommaren. Jag har inte varit öppen för Hockeyallsvenskan då jag siktat på utlandet, men ändå har jag inte haft något på bordet.

Är dörren till allsvenskan fortfarande stängd?

– Eftersom det ser ut som det gör nu – nej. Jag kan mycket väl hamna i allsvenskan igen. 

Du är 25 år och kommer från en stark säsong. Historiskt sett har spelare som du inte varit kontraktslösa i september. Känner du inte en oro?

– Klart att det varit oroligt, men det är ju så ovisst i samhället. Jag har försökt vara positiv. Det är en unik situation och klart att det är surt för mig personligen, men det finns de som har det betydligt värre än mig. 

Han försöker hålla humöret uppe, men erkänner:

– Jag får se hur länge jag kan vänta. Och om det finns något kvar. Jag hade ju en bra säsong, så det borde finnas lag som är intresserade...

Samtidigt har trupperna fyllts på, lagen kan tvingas spela utan publik och det innebär miljonsmällar. Då kanske inte lag är så pigga på att ta in dig?

– Nej, sant. Då får jag skylla mig själv. Jag valde att vänta och hoppades att det skulle släppa. I stället är det fler spelare på marknaden än tidigare och från AHL kommer nog en drös. Det är en sjukt svår tid.

Thörnberg efter sitt senaste och sista (?) SM-guld. Med HV71 2017.Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

HV71-trion Oscar Sundh, Martin Thörnberg och Christoffer Persson fick efter säsongen beskedet att de fick packa sina trunkar och leta sig om efter nya klubbadresser.

Tillsammans har de åtta SM-guld i troféskåpet. 

De har ingen aning om var de kommer spela i vinter. 

– Det ser mörkt ut just nu. Ingenting har hänt, säger Thörnberg.

Hur känns det?

– Ja-du... Jag vet inte. Klart att jag hade förväntat mig någonting. Å andra sidan har jag ingen agent som kan hjälpa mig. Jag trodde inte jag behövde någon agent när jag vände hem till HV.

Du kommer fortsätta spela?

– Det vet man aldrig. Jag kan inte bestämma det när jag inte har något att ta ställning till. Ska det vara värt att spela måste jag kunna leva på det, annars kan jag lika gärna jobba med något annat. Jag har en familj att tänka på också, jag kan inte bara packa och spela varsomhelst. 

Hur skulle det kännas om du blev tvungen att lägga av på grund av covid-19?

– (tystnad)... Å andra sidan kan det vara lättare då. I stället för att man inte är tillräckligt bra. Jag har också försökt att inte tänka på det utan bara leva mitt liv med familjen. 

Thörnberg kan lyckligtvis leva på en lång spelarkarriär som inneburit flera lukrativa kontrakt. 

Det är värre med vardagsrutinerna.

– Det är svårt. Du har vant dig vid en viss trygghet och du har lärt dig att leva med ett schema hela ditt liv. Det är en svår omställning nu när man inte vet vad som händer, men jag har förmånen att ha varit utomlands och tjänat pengar, jag känner ingen panik på det sättet.

Christoffer Persson, 35, har ett förflutet bakom sig i Frölunda, Växjö, Rögle och HV71.

Han är inte redo att lägga skridskorna på hyllan än, men han ser inte sig själv åka runt på svenska isar i vinter.

– I dagsläget har jag inget erbjudande. Jag är sugen på Tyskland eller Österrike men de har inte börjat värva verkar det som. 

Hur är det att vänta?

– Agenten säger åt mig att vara lugn, då är jag det (skratt).

Kan du vara lugn?

– Egentligen inte. Det är ju speciella tider. Fast vad ska jag göra?

Känner du oro?

– Både ja och nej. Jobb kommer jag nog få, men frågan är var man är beredd på att spela. Lönerna kommer gå ned överallt också, i Sverige och i Europa. Det är jag övertygad om.

Hur ser du på att det är så pass många spelare om jobben nu?

– Några borde jag kunna konkurrera bort, haha. Jag har ändå spelat i SHL och har lite meriter. Men ja... Det är många spelare. Och flera kommer vara utan jobb. Lyckligtvis har jag mina bästa år bakom mig och jag har haft mina bästa kontrakt. Det kommer vara tuffare för spelarna som är i sin prime och väntar på sina bästa kontrakt.

Oscar Sundh har en liknande inställning som sin tidigare HV-kompis Christoffer Persson. 

– Jag stänger inga dörrar alls, men jag skulle helst vilja dra utomlands. NLB, Finland, Österrike eller Tyskland men det verkar ju väldigt lugnt där nu. Jag och sambon ska ha barn nu i dagarna också, det kommer påverka vårt val.

33 år ung ser han inte slutet på karriären.

– Jag vill spela i flera år till. Det är väldigt kul och kroppen känns bra. Jag är beredd att lägga ned jobbet som krävs, men någon måste vilja ha mig. Tror ingen på mig, då måste jag göra något annat.

117 spelare från SHL och allsvenskan söker också jobb. Vad tänker du om det? 

– Det låter inte så bra... Jag har inte jättekoll på övriga, men det är som det är. Hoppas någon vill ge mig chansen. 

Grahm har i sin roll som sportchef byggt ett starkt Brynäs till kommande säsong.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

En snittlön i SHL uppges enligt Sico och Unionen ligga på 121 000 kr.

I SDHL är densamma 5500 kr. Merparten av spelare i våra högsta damliga tvingas därför arbeta civilt. 

Erika Grahm, sportchef och kapten i Brynäs, vittnar om att förutsättningarna inte förändrats drastiskt i SDHL.

– Jag upplever inte att klubbarna har gjort annorlunda utan att lagbyggena ser rätt lika ut. Spelare har inte haft svårt att hitta klubbar. Spelarbudgeterna för ett SDHL-lag kontra ett herrlag skiljer sig enormt och min bild är att klubbarna inte börjat skära ned på damsidan. 

Däremot har SDHL-spelare drabbats utanför hockeylivet.

– Många spelare är timanställda och vi har några stycken som blivit varslade på grund av coronapandemin. Jag kan tänka mig att andra föreningar upplever samma problematik. 

”Skulle kosta oss cirka 35-40 miljoner”

Coronakrisen kan tvinga hockeyspelare att lägga av i förtid på grund av arbetsbrist. Klubbarna förbereder sig för en bister framtid, minskar sina spelarbudgetar, lyfter upp juniorer i stället för att värva och målar upp skräckscenarion. 

Miljonförluster är att räkna med. Extrema sådana om inget förändras.

– Det vi definierat som ett ”worst case”-scenario är spel helt utan publik i år. Det scenariot skulle kosta oss cirka 35-40 miljoner kronor, menar Daniel Koch, klubbdirektör Rögle. 

Andra SHL-lag har gjort samma prognos. 

Brynäs presenterade i slutet av augusti fem möjliga framtidsutsikter där den värsta – spel utan publik – skulle innebära ett minusresultat på 41 miljoner kronor. 

Det är 25 procent av Gävleklubbens totala omsättning. 

Och i detta klimat söker 117 spelare från SHL och Hockeyallsvenskan förra säsongen nya arbetsgivare. 

Många blickar söderut på kontinenten, men där är verkligheten knappast mer gynnsam. 

Ligor som DEL (Tyskland), NLA (Schweiz) och EBEL (Österrike) är mer beroende av sina ägare och enskilda näringsidkare. När coronapandemin slår hårt mot dessa länders ekonomier påverkas i sin tur ishockeyn. 

Flera europeiska ligor har också skjutit fram sina säsongsstarter till oktober/november.

– Jag har märkt av att klubbar väntar och trycker ned lönerna för spelare. Det är en drös av spelare som nu verkar bli tillgängliga för Europa från Nordamerika också, säger Tor Immo.

Den trenden har blivit påtaglig senaste veckorna då Hockeyallsvenskan tagit emot lånespelare med NHL-kontrakt. Eftersom AHL planerat sin seriestart till 4 december vill många organisationer placera sina förmågor i svenska klubbar under hösten. 

En krydda för ligan, hävdar vissa. 

Konstgjord andning som skapar problem längre fram, menar andra.

– Folk har massa åsikter om det där, men jag kan ändå tycka att det gör ligan mer spännande, säger Immo.

Oavsett vad gör det att lagen inte är lika benägna att fylla på trupperna med svenska arbetslösa spelare från den gångna säsongen. 

– Ja, och det blir än mer osäkert eftersom lagen inte vet om de får släppa in publik. Det påverkar lönerna också, tillägger Oscar Sundh.  

Spelare kommer falla offer i coronakrisens bakvatten. Det är oundvikligt. 

Fast konstigt vore annat. 

Ishockeyn lever inte sitt eget liv, den både påverkas och påverkar samhället i stort. 

Eller som Eric Zachrisson på Sico sammanfattar allt:

– Det är oroligt överallt i samhället och självklart är det likadant inom ishockeyn.