Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Har funderat mycket på om det är värt det"

Calle Själin.
Foto: ULF PALM/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ULF PALM/TT / TT NYHETSBYRÅN

I byn har han kallats ”oturspojken”. 

Det blir så när skador förföljer en. 

Därför drog Leksands IF och alla dess supportrar efter andan när Calle Själin manglades av Mikael Frycklund:

Inte igen? 

Byn är Leksand och ”oturspojken” är ju Calle Själin, som trots sin ringa ålder stött på fler hinder än vad de flesta hockeyspelare gör under en hel karriär. 

2017: Hjärnskakning. 

2018: Nyckelbensfraktur. 

2019: Hjärnskakning. 

Otaliga matcher har han fått se från sidan.

Det har fått konsekvenser, både för hans utvecklingskurva och för hans mentala styrka. 

– Det är svårt att sia om var jag hade varit om jag fått vara skadefri, jag hade nog varit längre fram i utvecklingen... men jag vill inte tänka på det. Smällarna har gjort mig mer mentalt stark och jag har lärt mig hur man går igenom tuffare perioder. Jag har haft ett jättebra stöd från mina nära och kära. Vi är en hockeyfamilj och de har alltid funnits där för mig. De har hjälpt mig att vilja komma tillbaka. 

https://twitter.com/cmoresport/status/1314982628584558598
”Så fort jag ramlar till isen börjar jag känna efter om något är fel”

Lördag kväll, Linköping mot Leksand. 19 minuter och 9 sekunder in i den andra perioden: Calle Själin ser inte Linköping-spelaren Mikael Frycklund som med en våldsam kraft kör in i hans rygg.

– Jag är inte alls beredd på honom, för jag är uppmärksam på killen som är bredvid mig vid sargen. Jag vill spela förbi honom och där ligger mitt fokus. När han träffar mig flyger jag rakt in i sargen.

Själin blir liggande på isen innan han – på egen hand – kan ta sig ut till omklädningsrummet. 

– Så fort jag ramlar till isen börjar jag känna efter om något är fel, men jag känner tidigt ingenting över nacke eller huvud. Just på grund av min historik vet jag om de symptom man brukar känna, men det finns ingen stelhet eller huvudvärk. Så fort jag kom upp på fötter igen säger jag: ”Jag vill spela. Jag mår bra”.

När Själin signalerar vad han vill, då kliver Leksands fysioteam in.

– Jag tänker åka till båset först men då säger de att de vill kolla på mig i omklädningsrummet för att vara säkra. De gör tester, jag skriver på papper, som ett hjärnskakningstest, och då bedömer vi att det är lugnt att fortsätta. Jag hade aldrig, aldrig gått tillbaka ut på isen om jag känt minsta lilla huvudvärk. 

Frycklund får matchstraff och 12 timmar senare har disciplinnämnden beslutat att LHC-forwarden inte förtjänar att spela de kommande fem matcherna efter sitt tilltag.

– Det är bortom min kontroll hur många matcher en spelare får, men det är bra att de tar sådana smällar på allvar. Om det är rätt eller fel med fem matcher har jag inga kommentarer till.

Hyllas av Hellkvist: ”Potential att vara en toppback”

Två dagar efter det som hade kunnat konstateras som ännu en mardröm för Calle Själin tränar han, som vanligt, i Tegera Arena.

Att saker och ting är som vanligt har han lärt sig att inte underskatta.

– Verkligen. Jag uppskattar att vara ute på isen och få träna ännu mer nu eftersom jag varit skadad så pass mycket. Jag vet hur tråkigt det är att sitta på läktaren samtidigt som lagkamraterna tränar. 

Säsongen är fortfarande ung, men än så länge leker hockeylivet för Calle Själin. Han har spelat samtliga matcher under upptakten, fått ett stort förtroende av tränarstaben och parats ihop med stjärnvärvningen Matt Caito. 

– Det har varit en bra start. Jag har allt eftersom vågat ta för mig mer och spelat mitt spel. För min del handlar det om att jag måste våga använda mig av mina styrkor, som mitt tvåvägsspel. Jag vill hitta kreativa lösningar och det har funkat bra. Sedan är Caito väldigt lätt att spela med. 

Huvudtränaren Björn Hellkvist ser en backtalang som har en ljus framtid för sig – bara han själv tror på det.

– I grund och botten har Calle potential att vara en extremt bra hockeyspelare. Han har en fantastisk skridskoåkning, bra klubbteknik, fint spelsinne och ett bra försvarsspel. Han är varken stor eller liten, men han har en bra frame ändå. För honom handlar det om att förstå vilka verktyg han fått. Jag tycker att Calle redan vuxit under denna säsong och spelar ju i vårt första backpar match efter match.

När du säger ”extremt bra”, vilken nivå pratar du om då?

– Jag ser potential att vara en toppback i SHL. Han är kanske inte där i dag, men för varje bra prestation plussar han på sitt självförtroende. Och Calle är beroende av sitt självförtroende och det jobbar vi med dagligen, att han ska se sig själv som en bra spelare. 

Björn Hellkvist.Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN

Själv vet den New York Rangers-draftade talangen om vikten av att ha uppbackning från sina chefer. 

21 år gammal har han, under sin seniorkarriär, redan spelat för Roger Forsberg, Markus Åkerblom, Leif Carlsson, Roger Melin, Thomas Paananen och Björn Hellkvist. 

– Det är några namn, oj..., säger han och skrattar till.

Ja, sex tränare på tre år... Men hur tycker du att din nuvarande tränare bemöter dig?

– Vi har en bra dialog och han är ärlig med vad han tycker och vad jag måste utveckla. Han hjälper mig. Han trycker mycket på vad jag är bra på, men är ändå rak och ärlig. Det uppskattar jag. 

Är han den bästa tränaren du upplevt?

– Absolut en av de bättre. Det är många olika egenskaper hos de tränare jag haft, men han är där uppe i toppen. Jag har ett stort förtroende för honom. 

Och han har det bevisligen för dig, det måste betyda mycket?

– Ja, precis. Det ger mig självförtroende nu när de litar på mig. Nu har det bara gått några matcher och jag måste fortsätta bevisa mig för att få fler chanser. 

”Insett hur mycket jag älskar sporten”

Det där smeknamnet förresten – ”oturspojken” – har inte flugit över Calle Själins huvud. 

Han har hört det. 

Skrattat åt det. 

Och lärt sig att det, och skadorna, är en del av honom. 

– Haha, jadu... Det har blivit så, och jag förstår varför de kallat mig det. Det är inte många killar i min ålder som varit med om de smällar jag fått, men jag försöker inte tänka på det. Jag vill bara vara här och nu, se framåt och lägga skadorna bakom mig. 

Är du orolig över vad som kan hända om du drar på dig en till hjärnskakning?

– Nej, jag skulle inte påstå det. Fast jag har ju tänkt på det. Men jag åker inte runt ute på isen och funderar över det, men ibland slår tanken mig; får jag en till smäll, då... det är kanske inte slutet på karriären, men det kan bli ännu tuffare än tidigare. 

Du har aldrig funderat på att säga tack och hej?

– Nej, så djupt ned har jag inte varit. När jag fått smällarna har jag självklart funderat mycket, om det är värt det, men jag har inte hamnat i ett läge där jag känt att jag inte vill spela ishockey mer. Jag vet hur tacksam jag känt mig varje gång jag kommit tillbaka efter en skada, hur mycket jag insett att jag älskar sporten.