Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag har inte huvudet att spela mer hockey”

Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Den här säsongen har det inte blivit något spel - och utanför isen väntar andra utmaningar och prioriteringar.

Nu berättar Mattias Karlsson exklusivt för SportExpressen att livet som hockeyspelare är över.

– Jag har inte huvudet att spela mer, säger ”Kolan”, i en större intervju om tiden i Kanada, när ingen klubb i SHL ville ha honom och den stora höjdpunkten.

455 SHL-matcher, 167 allsvenska matcher och totalt 38 framträdanden i Tre Kronor.

Den stora positiva höjdpunkten i karriären kom våren 2019, när Leksand gick upp i SHL efter en makalös säsong, då det mesta inträffade, och som till slut blev en verklig saga när de slog ut ärkefienden Mora i direktkvalet.

Men det är annars inte speciellt vanligt med lagmässiga framgångar för klubbarna som Mattias Karlsson representerat.

”Kolan”, som han kallas i hockeykretsar kan blicka tillbaka på en karriär med Tre Kronor-spel, flera säsonger som framträdande back i SHL, spel i Ottawas organisation och KHL-spel med Severstal.

Personligen har det varit en framgångsrik karriär.

Men lagen han spelat i har inte gått särskilt långt. Han var i HV71, som en av lagets framträdande spelare under åren på laget åkte ut i kvartsfinalerna år efter år. Det roliga hann knappt börja, innan det var över.

– Alla fyra åren, då rök vi i kvarten. Vi hade ett grymt bra lag men fick aldrig ihop det i slutet. Det kan störa mig lite. Den säsongen vi förlorade i en tuff matchserie mot Färjestad hade vi precis slagit dem ganska enkelt innan slutspelet, och gick in med en bra känsla. Vi hade Jesse Joensuu i laget och han kunde göra byten i en och en halv minut, sedan avsluta bytet med att brottas lite med Jonas Frögren eller Sanny Lindström. Vi skulle gått längre då.

De andra åren i HV71 då?

– Det svider väldigt mycket att vi åkte mot Linköping. Mot Linköping liksom. Det är ju ingen vinnarförening över huvudtaget.

Var det inte HV-åren som du verkligen fick fart på karriären?

– Det skulle jag säga. Jag har HV att tacka för det mesta. Jag undrar om inte de värvade mig för att jag hade någon underlig förmåga att alltid göra mål mot HV. Jag gjorde väl en tio mål totalt i Timråtröjan, och hade en riktigt dålig andrasäsong i klubben, men hade gjort fyra av dessa mot HV, så det var Fredrik Olausson som såg något i mig, säger ”Kolan” och förklarar att han då valde att testa någonting helt annat.

Mattias Karlsson avslutar karriären

– I Timrå var jag ganska säker på min plats. Men HV var någonting helt annat. Där kanske man inte ens får spela, jag vet att de är bra. Jag klev in på mitt första möte med Uffe Dahlén (HV-tränare då) och han frågade hur jag ser på mig själv.

– Självklart svarade jag att jag vill hjälpa till med allt. Powerplay, boxplay, spel i avgörande moment. Han svarade att jag var tänkt att spela boxplay, men innan serien startade så hade jag spelat till mig en plats i powerplay. Att HV var laget som fick fart på karriären visar också landslagsuttagningen som jag fick för att jag förtjänade det. Det var inte den där låtsasuttagningen jag fick i Timrå, när 48 andra backar hade tackat nej till en rysslandsturnering, innan jag fick chansen.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: STEFAN PERSSON / BILDBYRÅN

Just Ryssland blev ett ställe som han tidigt drömde om att testa. Efter året i Ottawas organisation såg Mattias Karlsson sig själv som en spelare som skulle kunna spela till sig en ekonomiskt tryggad framtid i Ryssland.

Trots att han var en av de bättre spelarna i farmarlaget Binghamton, så blev det aldrig någon NHL-chans.

– När jag åkte över från HockeyAllsvenskan så fanns det i stort sett ingen tanke på NHL-spel, men när han genomgående var en av lagets bästa spelare så väntade han på NHL-chansen, förgäves.

– Det är jag lite besviken på. Säsongen var körd med 15 matcher kvar, men de valde ändå inte att testa mig. Någon match kunde jag fått testa, men jag kan inte påstå att det är någonting jag går och tänker på hemma på det sättet, utan det var mer där och då.

Du fick ditt KHL-kontrakt som tryggade din ekonomi i alla fall?

– Ja, men jag hade mycket bättre bud några år tidigare. Då valde jag att tacka nej och vara ärlig. Min axel var sönder och jag var tvungen att göra en operation. Den var tvungen att göras, så jag kunde göra mig själv rättvis. Då brakade jag in sargen och förstörde den andra axeln, och spelade bara elva matcher den säsongen.

– Jag kan säga att sådana erbjudanden som jag fick innan dess har jag inte sett röken av.

Men 2015 åkte han till Ryssland. Kontraktet var inte lika välbetalt som det han hade kunnat få ett par år tidigare, men ändå avsevärt bättre än i Sverige. Det blev spel i Severstal Cherepovets. Ingen klubb som nämns bland de större i KHL, men trots allt ett välbetalt KHL-jobb.

I KHL
Foto: JUSSI ESKOLA / BILDBYRÅN

Där och då blev också insikten stor om vad det är för något som betyder mest.

Familjen.

– Jag kände ganska tidigt det inte var något för mig. Jag är en familjeman, som ville vara med min fru och barn. Jag trodde det skulle bli några år, men det blev bara ett år. Det gällde i stort sett bara att få med sig pengarna hem.

Sedan hamnade du, oväntat nog, i Karlskrona.

– Sanningen är att det var ingen som ville ha mig. Vi gick igenom hela SHL, och fick svar redan innan min agent framfört våra ekonomiska önskemål att ”han är för dyr”. Det var inte ens vad jag ville ha då, utan jag ser det mer som ett finare sätt att säga att jag inte ansågs duga.

Men KHK ville ha dig?

– Jag fick ringa Micke Sundlöv själv. Han ville ha mig redan året innan, men då hade jag köpt ut mig från HV för att jag skulle utomlands så det var inte aktuellt. Jag tjatade in mig hos Sundlöv och spelade för en riktigt dålig lön år ett, men en bättre lön år två.

Avslutade karriären i Leksands IF

Men det blir som Leksandsspelare och boende i Leksand som Mattias Karlsson nu avslutar sin karriär.

Den stora sportsliga höjdpunkten kommer också i Leksand, när han fick vara med och ta steget upp.

– Det var verkligen skönt att få vara med om det och det ger mig gåshud bara jag tänker på det. Efter det som hände i Karlskrona när man stod på andra sidan, så var det en helt makalös känsla att få stå där och ha slagit ut Mora.

En säsong blev det med Leksand i SHL, och sista matchen som elithockeyspelare blev således den första matchen utan publik den 12 mars 2020.

Det har också gjort beslutet lättare för Mattias Karlsson att fatta.

– Man har väl drömt om att få avsluta på något speciellt sätt, men det går inte att få allt här i världen. Jag upplever inte det som lika kul när man sett matcherna den här säsongen. En av mina grabbar har varit powerbreak-kille på en av Leksands hemmamatcherna, så då var jag där. När jag ser hur det är så har beslutet växt fram på ett betydligt enklare sätt.

Du ångrar dig inte om det kommer ett bud nu?

– Nej. Jag har inte huvudet med mig för att spela nu. Ska jag spela ska det vara på riktigt. Hade ett anbud kommit tidigare hade jag nog löst det. Men nu, nej. Det blir för mycket krångel om jag ska spela lägre ner dessutom. Våran yngsta pojk går 15 timmar i veckan på förskolan och min fru jobbar heltid. Jag vill ägna tid åt min familj.

Det är vad du ska göra nu, låter det som.

– Jag vill gärna stanna kvar inom hockeyn. Men jag kommer inte ta ett tränarjobb som J20-tränare eller någonting sådant nu. Det kostar för mycket kvällar och helger. Jag vill vara där för mina barn. Eftersom jag haft det ekonomiskt bra genom min karriär så har jag förmånen att kunna styra lite själv och inte ta ett jobb som låser mig.

Sönerna spelar i Leksand 

Mattias Karlssons två äldsta barn, som går i femte klass och sjunde klass, spelar hockey i Leksand.

Båda två spelar forwards, till skillnad från Mattias, som spelade back.

– De ska vara forwards! Åtminstone till någon annan säger något annat.

Var det någon som sa åt dig att bli back?

– Ja, det var Mats Eriksson i Guldsmedshyttan. Honom har jag att tacka för mycket. Jag tror man lär sig så mycket som forward i spelet så alla ska försöka vara forwards så länge som möjligt. Jag får nog säga att om Mats inte sagt åt mig att bli back, hade jag nog inte fått den karriären jag fick. Det var samma år vi skulle spela TV-pucken som han sa till mig att han tyckte jag skulle spela back.

Till sist den obligatoriska frågan. Vilket lag kommer du att heja på nu när du inte tillhör någon klubb?

– Jag kallade Leksand för ”vi” när jag var med i någon intervju här i Leksand. Så det är väl så jag känner. Jag känner vi med Leksand och jag känner många i laget. Har ändå lagt grunden för det här laget. Men HV är nog annars den klubben jag också känner mycket för. Det var några riktigt roliga år.