Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Förklaringen till det plötsliga avskedet

Jonas Gustavsson i Linköping.
Foto: BILDBYRÅN
”Monstret” har nyligen avslutat sin karriär.
Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN
Gustavssons sista klubb blev Linköping.
Foto: PETER HOLGERSSON / BILDBYRÅN
Gustavsson i NHL-klubben Boston.
Foto: BRIAN BLANCO / AP FR1701907 AP

Han tog en paus. Backade. Andades. 

Sedan landade Jonas ”Monstret” Gustavsson i ett lika självklart som smärtsamt beslut. 

– Jag kände till slut: Det är inte värt det längre.  

För SportExpressen berättar mannen bakom ett av SHL:s mest svårslagna rekord nu om karriären, avslutet och nästa vägval i livet. 

Under en höst har Jonas Gustavsson varit tyst. 

För han har inte haft något att berätta. 

Tycker han själv.

– Det kändes rätt att inte prata, eftersom jag inte hade ett rakt och tydligt besked att meddela direkt. Inget beslut hade ju tagits och i stället för att jag skulle prata luddigt om vad som kanske skulle kunna hända ville jag avvakta. Därför tog vi en timeout till en början och la locket på tills jag hade något nytt att meddela.

När beslutet nu är taget och den breda svenska hockeymassan fått ta del av det är ”Monstret”, som han blivit känd som, beredd att för första gången berätta öppenhjärtigt om tankarna som ledde honom hit. 

Han har tidigare uttalat sig kort i ett pressmeddelande på Linköpings hemsida, men mediehus efter mediehus har under hösten fått nobben. 

– Det var en del från början, flera tidningar hörde av sig och frågade om jag ville prata. Min agent fick det mesta men vi hade inget att tillägga från början. Sedan vet jag att det började spekuleras i vad som hänt när det meddelades att jag skulle ta en timeout. Men det har varit väldigt respektfullt från medias sida och jag har fått lugn och ro. 

”Jag var helt tom”

Elfte september – åtta dagar innan SHL-premiären – släppte LHC en plötslig nyhet: ”Monstret” hade tryckt på pausknappen på obestämd tid. Innan det, någon vecka in på försäsongen, hade han gjort klubben uppmärksam på sina betänkligheter inför sin fortsatta hockeykarriär.

Två alternativ övervägdes, att fortsätta eller sluta, men tidigt stod det klart att den mentala plocken redan låg på hyllan.

– Redan när jag tog timeout visste jag inte om jag skulle lyckas stänga ute alla tankar och kunna trycka på knappen igen och bara köra. Innerst inne visste jag nog att det var över och Linköping förstod att det troliga var att det skulle vara slut för min del, men vi kom överens om att ta en paus för att utvärdera hur allt skulle kännas. Fast jag kände mig trygg i att beslutet skulle bli att jag skulle lägga av. Det är inte något som kommer till en över en natt utan det växer fram under en lång period. 

Tankarna började gro redan efter förra säsongen och när laget återsamlades efter semestern var Jonas Gustavsson inte längre målvakten Jonas Gustavsson. 

– Lite så kändes det. När vi klev på is kände jag – trots att jag var i den bästa fysiska formen i min karriär – att jag var helt tom. Jag var inte där mentalt. Det var olyckligt att beslutet skulle tas någon vecka innan seriepremiären men hellre det än att beslutet skulle tas åt mig några månader senare för att jag inte levererat. Jag kunde inte lura mig själv i det läget och tänka att jag var redo till 100 procent för det sista jag ville var att bli en person som bara går till jobbet och plockar ut sin lön. Jag ville inte att andra skulle drabbas av att jag inte kände någon motivation. 

Du säger att du varit i bra fysisk form, men inte varit där mentalt. Hur har du mått?

– Innan jag pratade med Linköping for mycket tankar i huvudet. Jag kände mig inte lika engagerad och motiverad som tidigare och då byggs allt på. Det börjar kännas mer fel att spela och då snurrar tankarna ännu mer om man ska lägga av eller inte. Då blir man inte lika delaktig i laget och till slut blir du frånvarande i vardagen. Så blev det för mig, fram tills jag tog beslutet. Det visade sig att alla hade förståelse för vad jag kände och då kunde jag andas ut. Då blev jag mer närvarande med familjen och det där molnet som svävat över en fanns inte kvar. 

Hur kunde den där frånvaron i vardagen arta sig?

– Jag var disträ. Det låter kanske värre än vad det var, men när du har mycket tankar i huvudet är det svårt att koppla bort det. Jag kunde sitta vid middagsbordet och tänka på om jag skulle lägga av eller inte, inte på vad vad barnen gjort på dagis som man borde göra. Då växte beslutet fram mer och mer. Till slut kände jag: Vad väntar jag på egentligen?

Jonas Gustavsson: ”Glöden har inte funnits”

Som du beskrev tidigare blossade spekulationer upp om varför du tog en paus och sedermera lade av. Men det är motivationen som tryter och väger tungt i ditt beslut, inget annat?

– Precis. Glöden har inte funnits. Det finns en stor yrkesstolthet och som målvakt har du ett stort ansvar för laget. Personligen skulle jag aldrig kunna gå in i något halvhjärtat. Hade jag haft en individuell karriär hade jag kanske kunnat fortsätta för då hade det bara varit jag som blivit lidande av mina prestationer, men med tanke på hur mycket jag bryr om laget och organisationen kände jag till slut: Det är inte värt det längre. Jag kunde inte pusha mig själv för att hitta motivation och skärpa.

Har du tagit hjälp av någon i det här beslutet? Jag förstår att du pratat med familjen och LHC, men finns det något ytterligare part i det här?

– Jag har jobbat med en mental coach, Andy Swärd, senaste åren. Han har hjälpt mig och varit ett bollplank. Vi har jobbat under en längre tid med att hitta motivationsfaktorer men när de tar slut, en efter en, blir det svårare att fortsätta. 

Erik Granqvist och Jonas Gustavsson, guldmakare i Färjestad.
Foto: MARCUS BRYNGELSSON

Höll nollan i 240 minuter

Jonas Gustavssons 15 år på elitnivå innehöll inte bara SM-guld, OS-silver och dubbla VM-brons. 

Han är också känd för ett rekord som bara kan beskrivas som Håkan Loob:skt. 

Med andra ord oslagbart. 

I SM-slutspelet 2009 höll ”Monstret” nollan i 240 minuter och 25 sekunder. Han var en vägg, registrerades för 96,1 i räddningsprocent och var den enskilt största framgångsfaktorn för ett Färjestad som vann guld. 

– En väldigt häftig säsong. Jag konkurrerade med Reinhard Divis och det blev en sporre för mig, att hävda mig och bli Färjestads förstemålvakt. Det lyckades jag bli och ju längre säsongen pågick steg formen och självförtroendet. Grundserien för oss var bra, men i Karlstad betyder det ingenting. Guldet ska vinnas. Det är kravbilden. Då nollställde jag mig själv inför slutspelet för jag ville göra allt i min makt för att vi skulle bärga det där guldet. Det var mitt mindset och det slutade ju rätt bra. 

Tror du att ditt rekord kommer slås?

– Det tror jag. Det är drygt fyra matcher utan ett insläppt mål och någon gång kommer nog någon målvakt klå det. 

Spelade för några av världens största klubbar

Genombrottet var ett faktum och över en säsong blev han hockeyvärldens hetaste målvakt. 

Toronto hörde av sig, ”Monstret” skrev på och blev omedelbart förstemålvakt i NHL.

– Det var en surrealistisk tid för mig. Jag var inte draftad, ingen superstjärna som junior och helt plötsligt var jag eftertraktad och jagad. Ett koppel av NHL-lag hörde av sig och erbjöd sig det ena och det andra. Det var overkligt. Jag försökte njuta av det och när Toronto ville ha mig visste jag om vilken hockeystad det var. Ishockeyns Barcelona eller Real Madrid. Alla har en åsikt om hockey i Toronto, och det lockade mig enormt, säger Gustavsson och fortsätter: 

– De hade också gått tungt under flera år och jag byggdes upp som en Jesus-figur, att jag skulle frälsa dem, och det var lite väl mycket att begära med tanke på att jag aldrig spelat i Nordamerika och fortfarande var relativt ung. Men det var kul och jag blev väl omhändertagen. 

Åtta år spenderades i NHL och Gustavsson representerade tre av ligans ”Original Six”: Toronto, Detroit och Boston. 

– Det är häftiga lag, absolut. Jag hade några lag efter mig innan jag skrev på för Detroit och jag har alltid dragits mot klubbar med en historia. Hellre det än att välja ett lag för klimatet eller att det är varmt på en plats. Innan jag skrev på för Boston var alternativen få och jag skrev på ett tryout-kontrakt, så det var mer slumpen att jag hamnade där till slut. Men klart att man är stolt över att ha spelat för tre så anrika organisationer. 

”Kan tänka mig att vara kvar inom hockeyvärlden”

NHL-livet fick summeras under våren 2017, för då hade ”Monstret” bestämt sig för att flytta hem. Flera svenska klubbar kontaktade honom men valet föll på Linköping. 

Målsättningen var där och då glasklar: Klubbens första SM-guld skulle bärgas. 

Det fick Jonas ”Monstret” Gustavsson aldrig uppleva.

– Tråkigt, givetvis. Du spelar för att uppnå framgångar och minnen ihop. Bästa sättet att lyckas med det är att vinna. Guldet i Färjestad gav mig blodad tand och när jag flyttade hem till Sverige igen var det målsättningen. Jag prioriterade det före att tjäna stora pengar. LHC hade något spännande på gång när vi skulle vända hem och jag hade en väldigt god bild av klubben sedan min första tid i Elitserien. Jag har bara bra saker att säga om Linköping och är väldigt tacksam mot organisationen och alla runt laget som köpt att jag lägger av. Jag var inte orolig för min del för jag visste att det var rätt beslut för mig, utan min största rädsla och ånger var mot laget. Att jag skulle sätta dem i en jobbig sits, men de gav mig otrolig stöttning. Det kändes väldigt skönt. 

När du blickar tillbaka på allt du upplevt som hockeyspelare, vad känner du då?

– Det är blandat. Jag är tacksam över att ha vunnit SM-guld, varit förstemålvakt i VM, deltagit i OS och tagit mig till NHL. Hade jag fått önska något hade jag gärna etablerat mig mer som förstemålvakt i NHL. Det är inget att ångra, för jag känner ändå en stolthet över att ha spelat i världens bästa liga. 

– Sedan känner man sig också tom... för jag har spelat ishockey i hela mitt liv och det har varit en stor del av min vardag. Ishockeyn har varit en extrafamilj för mig, som jag träffat varje dag. Du kommer väldigt nära dina lagkamrater när du lever den livsstil som hockeyspelare lever. Helt plötsligt är inte det där längre. Det känns mer tomt än själva hockeyspelandet, att det är över. Jag är inte en del av den där gemenskapen längre och strävan att sätta upp nya mål och arbeta tillsammans för att lyckas. 

Vad händer för Jonas Gustavsson nu?

– En öppen bok, skulle jag säga. Jag ser fram emot att lära mig mer saker än vad jag kan i dag. Jag skulle vilja studera och lära mig mer om ekonomi, men jag kan också tänka mig att vara kvar inom hockeyvärlden. Det är trots allt där jag har någon slags trovärdighet och det finns många banor som jag upplever spännande. Oavsett om det är att hjälpa individer fram i sina karriärer, tillhöra ett lag igen, bygga klubbar på sikt eller något åt det hållet. Som sagt, jag stänger ingen dörr alls. Vi får helt enkelt se vad som väntar.