Torsdag kväll i Växjö. HV 71:s tränare Ulf Dahlén har nyss fått se sin spelare Johan Lindström knockas i isen efter en lika stenhård som tveksam tackling av Växjös Liam Reddox.
- Det är precis det vi har pratat om att vi ska få bort från svensk hockey. Träffar han huvudet där är en karriär slut, säger en förbannad Dahlén i tv-intervju efter matchen.
135 mil norrut går samtidigt en 37-åring omkring som ett levande bevis på vad HV-tränaren pratar om. I stället för att spela ishockey fyller den tidigare Stanley Cup-mästaren Niclas Wallin numera sin tid med att snickra på en bastu en bit från Luleälven.
Hjärnskakningarna avlöste varandra i elitserien förra säsongen. Ingen klubb drabbades hårdare än Luleå Hockey.
Ingen spelare värre än Niclas Wallin.
När han omtöcknad lämnade isen efter den sista kvartsfinalen mot AIK den 18 mars visste han att säsongen var över. Men han hade samtidigt ingen aning om vilket mörker som väntade.
- Just smällen i den matchen var inte märkvärdig. En liten grej som jag i vanliga fall ska tåla, säger Wallin.
Men den här gången var inget som vanligt. Det var tredje gången under samma säsong som Niclas Wallin drabbats av en hjärnskakning.
Elfte gången under karriären.
- Det man inte riktigt inser är att varje smäll plussas på där inne. Och att dagen kommer när allt ska summeras. Och då sitter man plötsligt där.
Sex månader senare försöker Niclas Wallin fortfarande få rätsida på vad som egentligen hände med hans inre efter den dagen.
Och tro mig. Det är en djupt skrämmande historia.
- Ser du soffan? Där låg jag som i stort sett som en säck potatis i sex veckor.
Vi sitter vid köksbordet i Niclas Wallins rymliga villa i Unbyn, ett par mil väster om Luleå.
Resten av familjen är just den här förmiddagen borta på diverse aktiviteter. Så det är tyst - precis som Niclas Wallin vill ha det.
- Jag är fortfarande känslig för ljud. Men det har i alla fall blivit mycket bättre.
Sedan berättar han om veckorna på soffan. Om apatin. Om att inte orka göra någonting. Om att försöka uthärda när barnen sprang runt på stengolven i huset.
- Egentligen ska man väl ligga ostörd i ett mörkt rum. Men hur lätt är det med tre ungar? Det funkar bara inte.
Vad tänkte du på när du låg där i soffan?
- Du vill så gärna vara en stor och stark kille med en tuff image - men då kände jag mig väldigt, väldigt liten. Jag undrade över min identitet. Vem är jag nu egentligen? Är jag inte den där hockeyspelaren längre?
Wallin fortsätter:
- Det är tusen tankar som snurrar i skallen hela tiden, och du kan inte få stopp på dem. Jag trodde aldrig det skulle kunna vara så jobbigt att bara vara vaken.
Vad gör man då?
- Du inser att du behöver hjälp. Professionell hjälp.
Det pratas ofta om pulserande huvudvärk, synrubbningar och ljudkänslighet i samband med hjärnskakningar.
Men vi glömmer ofta det allvarligaste av allt. Depressionerna.
- Jag hade ju själv sett vad som hänt borta i NHL. Att det fanns spelare som tog självmord på grund av de depressioner som uppstår.
Hade du såna tankar?
- Nej, så långt gick det aldrig. Men det är såna krafter som släpps lös att du måste få hjälp.
Mer exakt?
- Dels med medicinering, det måste man bara. Dels börja prata med någon som är utbildad på sånt här, någon som kan lugna ner dig.
Walin fortsätter:
- Det gjorde jag förresten senast i går.
Niclas Wallin kom till Luleå Hockey förra sommaren som backklippan hela laget skulle luta sig mot. Den stenhårde NHL-veteranen hade gjort sig känd för att aldrig backa en millimeter på isen.
- Det har alltid varit så för mig där borta: Även om du har ont någonstans är du en mussla. Håller käften. Säger att allt är bra.
Håller masken, alltså.
- Japp. Och jag har samtidigt varit killen som tar hand om de yngre i laget. Varit ett bollplank för de som behövt ett. Men...
Ja?
- ...nu var det jag som behövde ett plank.
Hur kändes det?
- Det var jävligt tufft att bli mjuk.
Vid köksbordet i Unbyn säger Wallin att han alltid upplevt det som ett tabu att erkänna att man är behov av den här typen av hjälp.
- Det är nån jävla grej som lever i omklädningsrummen. Du ska inte visa känslor, oavsett hur jobbigt du har det på sidan om.
- Men vi är ju bara människor vi också.
Kan det förändras?
- Det hoppas jag verkligen. Det finns många killar där ute som inte vågar berätta hur illa de egentligen mår.
Så hur illa mådde egentligen Niclas Wallin?
Så illa att han ett tag inte kunde tro att det "bara" handlade om hjärnskakningar. Att det måste vara något ännu värre.
- Det bara pulserade där uppe. Det tog aldrig slut. Så jag började tro att något var ordentligt fel där uppe, säger Wallin.
Som en tumör?
- Ja. Därför röntgade vi och gick igenom hela skallen. Och det var jäkligt skönt att få beskedet att allt var okej.
***
Hela grundtanken med den här intervjun var att sätta ett perspektiv på vad som händer med jämna mellanrum i våra elitserierinkar.
Att än en gång väcka debatten om hur antalet hjärnskakningar ska kunna minskas i svensk hockey.
- Det kan inte bara få fortsätta så här. Det måste ta slut någon gång, säger Wallin.
Enligt den sargade 37-åringen finns det tre saker som skulle kunna vända utvecklingen.
1) Spelarna själva.
- Det fula som händer på isen har bara med oss spelare att göra. Det är vi som måste respektera varandra. Det är vi som har ansvaret.
2) En svensk Brendan Shanahan.
- Det måste vara en färsk spelare i den rollen. Någon som kan det här. Du kan inte ha någon som ska granska tacklingar som knappt har något med hockey att göra. Det är något som det pratas mycket om bland oss spelare.
3) Tillåta slagsmål á la NHL.
- Jag är ingen slagskämpe själv, men jag tror stenhårt på det här. Jag vet ju att det funkar i NHL. Vet du att du får stå till svars man mot man vågar du inte hålla på med fula tacklingar.
Du tror inte att det skulle vara en idé att själv åka runt och berätta om dina erfarenheter?
- Nej, tyvärr inte.
Varför inte?
- Stämningen är för macho i våra omklädningsrum för att man skulle ta till sig något.
Menar du verkligen det?
- Det är bara att gå till mig själv: Jag har i alla år varit så jävla arrogant mot allt sånt, i med eller motgång så ska du ta hand om allt inom laget. Det är regeln.
Åh fan.
- Jo...man skulle ju vilja att det inte var så. För jag tror det skulle kunna vara en jäkla hjälp.
***
Det har förflutit 45 minuter där vid köksbordet. 45 mycket omtumlande och sorgliga minuter.
Men det är de som återstår som visar sig gripa mig mest av allt. När Niclas Wallin börjar prata om sin egen framtid.
- Jag vet inte än hur det blir.
Du skojar.
- Nej, jag har inte tagit något beslut ännu. Jag vill vara helt okej innan jag tar det beslutet.
Men...
- Jo, jag inser vad som står på spel. Att med min spelstil handlar det inte om, utan när, nästa smäll skulle komma.
Wallin sträcker på sig i köksstolen.
- Yelverton Tegner (läkare, Luleå) har hjälpt mig otroligt mycket den här tiden. Han säger att det är nog. Att jag måste sluta. Att han vill kunna prata med mig om tio år också.
- Douglas Murray ringde och sa "Men vad fan? Tänk på ungarna. Det är inte värt det. Du har ändå fått vara med om så mycket."
Niclas Wallin ler lite trött.
- Douglas är en tuff jävel. Men även om han ser ut som en grizzlybjörn är det en rätt smart kille.
