Hoppas att Luleå blir den vägvisare som vi behöver

Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN
Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN
Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN

Finalserien mellan Linköping och Luleå har varit propaganda för damishockeyn.

Två lag som spelat på en nivå SDHL aldrig har sett förut.

Och nu hoppas vi att Luleå blir de vägvisare som landet behöver.

På resan mot Luleå med destination Delfinen slog det mig i går hur vädret blev bättre ju närmre jag kom. Någon där uppe hade bestämt att sätta ett magiskt slutspelsväder över den här häftiga dagen i Luleå där drömmar om guld skulle bli till verklighet.

I höjd med Gäddvik och på Gäddviksbron över Luleälven så började det också kännas att det låg något i luften - och redan på Storhedens handelsområde mötte jag det första tecknet på den finalhysteri som råder då en bil fylld av rödsvartklädda supportrar rullade förbi mig på parkeringen. 

Väl på plats på Delfinen så blev det också tydligt när det 90 minuter innan nedsläpp redan var trångt i gångarna och välbesökta pubar inne i arenan.

Det här skulle bli något utöver det vanliga kände jag då.

Men det blev inget guld. Långfredagen utvecklade sig till ett antiklimax deluxe och Florence Schelling såg på egen hand till att det skulle komma en till dag.

***

Och finalfesten blev också en fest. Men precis som när man bestämmer sig för att festa tvådagars så blir oftast den första kvällen den bästa. Så även här i Luleå.

Med 4 550 på läktarna på fredagen och 3 475 på lördagen, ett mäktigt tifo och en ståplats som bjöd på en stämning värdig en SM-final så blev den här finalen den fest som på sikt kommer att höja hela SDHL.

75 minuter innan nedsläpp på fredagen fick jag också ett snack med en av de som samlades för att i åtta-tio timmar förbereda tifot inför matchen - och där satte han ord på exakt vad som gör Luleå Hockey unikt i svensk ishockey.

"För mig spelar det ingen roll om det är herrlaget eller damlaget, eller juniorlagen som spelar för den delen. Vi brinner för den här föreningen och det är självklart för oss att stötta laget på det här sättet." 

Så talar en supporter som går i frontledet inom svensk supporterkultur. Som inte ser könen på spelarna som ett kriterium för hur de ska stöttas, och som behövs fler av inom svensk idrott. Tänk när vi kommer till den dag där fler supportrar ställer sig bakom sina hjärtans föreningars damlag på samma sätt som de står bakom herrlagen. 

SDHL:s allstar-lag säsongen 17/18

MV. Florence Schelling, Linköping HC.

B. Jenni Hiirikoski, Luleå HF.

B. Sidney Morin, Modo Hockey.

FW. Michela Cava, Modo Hockey.

FW. Lara Stalder, Linköping HC.

FW. Michelle Karvinen, Luleå HF. 

*** 

Ni läste det redan efter den första finalmatchen i Linköping för två dagar sedan, gårdagens krönika berörde också ämnet men det tåls att upprepas även efter den här matchen - och jag hoppas att ni såg den, eller åtminstone överväger att se den i repris.

För vad Luleå och Linköping presterat i dessa tre matcher har varit ren och skär underhållning för en ishockeysympatisatör. Det har varit den perfekta marknadsföringen för SDHL och ett bevis på att vi är på väg åt rätt håll.

Och då har det inte ens bjudits på vackra mål i två av matcherna - vilket säger allt.

Eller ursäkta mig nu. Luleå och Linköping presterade bara bra i två matcher.

I dagens match fanns det bara ett lag på isen och det var Luleå. Linköping var inte alls på samma nivå som tidigare och försvarsspelet var stundtals ihåligare än en sån där ost  - och efter Jenni Hiirikoskis bomb bara några minuter in i matchen så förstod man hur allt skulle sluta. 

Kanske det viktigaste backmålet jag sett i Delfinen sedan Robin Jonssons klassiska mål 2011. 

***

Luleå HF som förening har redan en fullt fungerande bro mellan samtliga delar av föreningen och föreningen leder just nu damishockeyn i Sverige. 

Förhoppningsvis redan till nästa säsong ser förutsättningarna bättre ut även söder om den där bron vid Gäddviken. 

Det förtjänar SDHL.

Och i vår förtjänade Luleå guldet. Grattis!