Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Änkan lämnad ensam – sågar egna vännerna

Mona Tumba Foto: AXEL ÖBERG / AXEL ÖBERG EXPRESSEN
Sven Tumba Foto: LEIF R JANSSON / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Sven Tuma under den aktiva karriären Foto: ROGER TILLBERG / STELLA PICTURES ROGER TILLBERG

Mona Tumba fick 51 lyckliga år med maken Sven Tumba.

Nu lever hon på egen hand i Florida – men SVT-programmet ”Hockeyns historia” gav nytt liv åt minnena av hennes liv med en av Sveriges största idrottare genom tiderna. 

– Vi kunde aldrig gå ut och äta tillsammans utan att femtio pers skulle komma fram och heja, säger Mona Tumba. 

Få människor har en lika grundmurad plats i den svenska folksjälen som Sven Tumba. Med sina framgångar i Tre Kronor under 1950- och 60-talet blev han hela landets idrottshjälte – och en älskad personlighet vid sidan av isen.

– Han var ju den mest positiva och omtänksamma människa på planeten. Han var ett ankare när det gällde att peppa och ta hand om människor. Speciellt barn. Vi påkostade renoveringar av flera skolor i Afrika. Det är mycket sånt som folk inte vet, speciellt de yngre, vad han gjorde för Sverige. Och han tog aldrig åt sig något av äran, säger hans änka Mona. 

Sven Tumba gick bort i oktober 2011. Men legenden om honom blev aktuell igen i och med Jens Linds tv-program ”Hockeyns historia”, som gick på SVT i våras. 

”Finns mycket att berätta

Mona Tumba märkte att makens namn dök upp i folks medvetanden på nytt när han syntes på tv. 

– Jag har fått väldigt många fantastiska kommentarer efter dokumentären. De flesta ville se mer av Sven. De var besvikna att det inte kom mer av honom. Och jag tycker också att det finns mycket mer om honom att berätta, säger hon. 

Det kan det vara svårt för yngre personer att föreställa sig exakt hur stor och folkkär Sven var under sin absoluta storhetstid, menar Mona. Uppmärksamheten var ibland så intensiv att hon ryggade tillbaka. 

– Jag sprang och gömde mig för det mesta. Jag visste ju vem jag gifte mig med, så man kan inte klaga. Men vi kunde aldrig gå ut och äta tillsammans utan att femtio pers skulle komma fram och heja och berätta att de hade sett matchen. Sven kramade om alla. Han tyckte att det var jättekul, han tackade bara. Och han predikade för ungarna: ”Att röka är att skära sig i armen”. Sån var han, säger Mona. 

”På sjukhuset i tre månader”

Mona Tumba betonar flera gånger under vårt samtal hur fint hon och Sven hade det i sitt långa äktenskap. Slutet, när maken gick bort efter att han simultant fått problem med levern, gallan och njurarna, var en betydligt tråkigare historia. 

– Jag var på sjukhuset i tre månader. Varenda dag. Det var inte en kul tid. Han var till och från medvetslös hela tiden, säger Mona Tumba. 

– Så är det i livet, hörrudu. En dag uppåt, två dagar ned. Eller två dagar uppåt, en dag ned, kanske man säger. 

Det enda ljuset i situationen bjöd omvärlden på, när deras kärlek för 80-åringen sken fram. 

– När han låg där och fyllde år fick han så många gratulationer. Jag har en jättebunt kvar med alla namn. Hade jag skrivit och tackat till alla så hade jag fortfarande fått hålla på. Det var helt sanslöst, säger Mona Tumba. 

– Det var jättefint för mig och pojkarna. Att veta att han inte var bortglömd. 

”Ett straff att bli ensam”

För Mona tog det väldigt lång tid att vänja sig vid tillvaron som änka. En stor del av hennes sociala gemenskap kretsade kring maken. När han gick bort slutade folk att höra av sig. 

– Det är ett straff att bli ensam. Det är inget kul alls. Men man får göra det bästa man kan, säger hon. 

– När man är ensam blir man inte ihågkommen på samma sätt. Alla som blivit änkor säger samma sak. Man blir inte bjuden på samma sätt. 

Det är väl så att man ofta blir överskuggad om man är gift med någon så känd. 

– Inte bara ofta. Det blir man. Då får man se vilka som är ens riktiga vänner. Men jag har mitt liv i Florida. Jag har vänner här, jag har mina barn, tre stycken i Sverige och ett som bor i Florida. Nu är jag här i två månader och så får jag njuta av dem här. 

För att hitta en fast punkt i tillvaron efter makens bortgång har Mona Tumba vänt sig till konsten. Hon målar tavlor och ställer ut. När vi pratas vid har hon en vernissage som pågår hemma i Florida. 

https://www.instagram.com/p/Bv4H_MNBtqx/

– Jag höll på med det i skolan. Jag har gått ett år på Konstfack också. Jag har hållit på med det hela tiden egentligen. Det har gått jättebra i USA. Jag har fått utmärkelser. Jag gör många porträtt på beställning av barn, hundar och katter, säger hon. 

– Det skulle vara jättekul att få visa min konst i Sverige. Det kan vara varsomhelst. Men det kommer med stora kostnader. Det är dyrt att ha utställning. De som har lokalerna vill ha 50-60 procent av intäkterna för tavlorna. Och då måste man dra upp priserna, och det är inte kul. Jag donerar hellre till välgörenhet. 

”USA är mer öppet”

Hon har dock inga planer på att flytta hem till Sverige på permanent basis. Hon nöjer sig med sommarmånaderna. Hon saknar inte den svenska kylan – i dubbel bemärkelse. 

– Det är så lätt här i USA. Alla hälsar. Ser de något som är snyggt kommer de fram och säger: ”Gud vad snygg den där kappan är!”. Man säger ”good morning” när man går förbi. Det är mycket mer öppet än i Sverige. Och när jag står i kassan i K-mart så vänder man sig om och pratar med personen som står bakom i kön. Så är det inte i Sverige. Där är det bara blicken ner i telefonen som gäller, säger hon.