Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Renberg: ”Det är bara löjligt snack”

De tio främsta spelarna i Tre Kronor när det kommer till landskamper.
Mikael Renberg har upplevt såväl JVM och OS under åren som expert på SVT.Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Philadelphia Flyers är klubben som ligger närmast hjärtat för Mikael Renberg. Foto: © BILDBYRÅN
Triss i svenska ess vid hockey-VM 1998, då det blev svenskt guld: Peter Forsberg, Mats Sundin och Mikael Renberg. Foto: JAN DÜSING
Andre Pops och Renbergs i SVT:s VM-studioFoto: ANNA-KARIN NILSSON

Mikael Renberg spelade i en av hockeyhistoriens bästa kedjor.

Nu berättar han om sin eviga vänskap med John LeClair och Eric Lindros. 

Och om smärtorna som kommit efter karriären. 

– Jag har haft ont i foten ganska längre, ibland haltar jag ganska kraftigt, säger Renberg som också avslöjar sitt framtida drömyrke. 

Det är en av de mest omtalade och fruktade kedjeformationer i NHL-genom tiderna.

Legion of Doom - domedagslegionärerna John LeClair, Eric Lindros och Mikael Renberg. 

Det var under säsongen 1994/95 som Philadelphia Flyers coach fick in John LeClair från Montreal och bestämde sig för att komponera en ny kedja.

Superstjärnan och centern Eric Lindros fick LeClair på sin vänstra sida och den då 22-årige Mikael Renberg på sin högra sida.

– Det är svårt att förklara vad som hände. Men vi bara klickade. Det var likadant när vi spelade en uppvisningsmatch tillsammans för några år sedan. Vi vara hittar varandra. det finns en kemi där som... vi har roligt ihop, säger Mikael Renberg och ler.

Det var inte lika roligt för motståndarna i NHL.

Lindros, LeClair och Renberg var tre tungviktare som älskade att forechecka högt, att spela fysiskt och som alla tre hade talang på absolut högsta världsklassnivå.

– Vi var tuffa att möta alla tre, men Lindros var helvetes fysisk, vi andra smög lite i bakgrunden jämfört med honom. Jag och John var stora vi också, men inte lika fysiska som Lindros, säger Renberg.

”Det var tuffa matcher”

Ulf Samuelsson har berättat att några av de tuffaste matcher han någonsin spelat var ett slutspel mot Flyers då han och backkollegan Kjell Samuelsson, en annan riktig hårding, matchades mot Legion of Doom.

Det var en hockey som dagens svenska disciplinnämnd inte hade köpt?

– Nej, haha, knappast. Det var tuffa matcher. Det var inte så fult, men det var väldigt väldigt tuffa matcher.

Första säsongen tillsammans landade alla i Legion of Doom på topp tio i NHL:s poängliga. Andra säsongen var trion ännu bättre. Och sen kom deras bästa säsong tillsammans. 

I slutspelet 1997 slog Flyers ut Pittsburgh, Buffalo och New York Rangers på vägen fram till Stanley Cup-final mot Detroit Red Wings. Men i finalen gjorde Detroits backpar Nicklas Lidström och Larry Murphy ett oerhört bra jobb mot Flyers topptrio och Detroit vann i fyra raka matcher. Säsongen efter blev Renberg bortbytt till Tampa Bay.

– Åren med Eric och John var min bästa tid som hockeyspelare. Det är klart att jag gärna hade vunnit Stanley Cup. Jag tycker det är större än OS. Det kanske låter konstigt för en del svenskar, men Stanley Cup vinner du tillsammans med ett lag du spelat med hela säsongen och i ett långt slutspel. För mig är det det största.

Han är fortfarande nära vän med sina gamla kedjekompisar och trion ska ses snart igen i Philadelphia.

– John jobbar nu för tiden med sin gamla agent. Eric har en del företag, bland annat säljer han jackor. Eric är också väldigt engagerad när det gäller spelarnas säkerhet och kampen mot alla hjärnskakningar. Han råkade själv illa ut flera gånger och hans bror tvingade sluta med hockeyn när han bara var 20 år på grund av smällar mot huvudet..  

Detta är något som även engagerar Mikael Renberg.

Han är orolig för hockeyns framtid.

– Det är jättetråkigt att se alla spelare som mår dåligt efter karriären. Och här måste hockeyn agera. Om det fortsätter vara samma problem med hjärnskakningar på alla nivåer så kommer färre föräldrar låta sina barn spela hockey. Hockeyn är lite osmart ibland, många tänker bara här och nu. Vi måste se in i framtiden också och ta krafttag mot detta. 

Hur gör man det?

– Vi måste prata mer om respekt. Slagsmål måste bort helt från hockeyn. Det fanns en tid när en del blev underhållna av det och det var en del av spelet. Men det är nya tider, det är för farligt. Om vi inte tar bort slagsmålen så ligger hockeyn risigt till. Men det börjar gå åt rätt håll, även i Nordamerika.  

– Slagsmål tar inte bort fult spel! Det där är bara löjligt snack. Ett svepskäl för att ha det kvar.  

Det blev tio säsonger i NHL för Mikael Renberg, innan han återvände till Sverige 2004 och avslutade karriären med tre år i Luleå och två år i Skellefteå. 

När Luleå möter Skellefteå - vilka hejar du på?

– Jag har känslor för båda lagen, men det är Luleå. 

Han tittar på mycket hockey, men saknar inte sin tid som aktiv.

– Det var en fantastisk tid och jag fick leva min dröm. Jag var ledig ett år efter karriären. Men det var som att landa i ett ingenmansland. Jag blev ruskigt understimulerad. Jag måste ha någonting att göra. När jag var liten ville jag bli läkare. I Philadelphia tändes intresset för att bli sjukgymnast. Jag lärde mig mycket av vår sjukgymnast där och satt som ett tänt ljus när han berättade om hur en axel fungerar. Jag tycker det är spännande.

– Jag vill inte sitta och titta bakåt. Det gäller att hitta något man trivs med och sen gå vidare i livet. 

Mikael utbildade sig till sjukgymnast och jobbar sedan några år tillbaka på en klinik i Stockholm.

– Jag tycker om att hjälpa människor. Och att vara sjukgymnast är ett väldigt fascinerande jobb. Jag tycker om att ha kolleger. Det är mitt nya lag, säger han och skrattar.

”Aldrig varit så mycket för prylar”

Sedan medger han att han tänkt tanken att jobba för ett lag. Att det kan vara ett framtida drömjobb för honom.

 – Inte ännu. Men om några år kanske. Då är det jag som springer ut på isen om någon gjort illa sig, haha. 

Själv mår han ganska bra efter karriären, han har problem med en fot som ska opereras till våren, men kan åka skridskor med barnen och spela tennis. Han har sprungit Lidingöloppet tre gånger.

– Jag har haft ont i foten ganska längre, ibland haltar jag ganska kraftigt och jag har jättemjuka skor.

Hjärnskakningar?

– Två. Den värsta var under tiden i Toronto. Sjukgymnasten sa fem ord till mig efteråt och en minut senare bad han mig upprepa orden. Jag kom bara ihåg ett ord: stol. Då fattade jag själv hur illa det var, det var obehagligt.

Hur trivs du som tv-expert?

– Det har varit roliga år på SVT. Men jag ser slutet på det. Jag vet att jag sagt det förr, men så är det. Det har varit en rolig tid, men jag börjar bli klar med det. 

Han har en vuxen dotter, Emmy, som pluggar till jurist och bor själv med Olle, fyra år, och Edith, sju år, i en villa på Lidingö.

– Jag tycker det är jättekul att vara med barnen. Vi åker skridskor, cyklar och simmar och allt.  

Du spelade in stora pengar, unnar du dig något lyxigt i vardagen?

– Jag har aldrig varit så mycket för prylar. Jag är inte så imponerad av folk som kör Porsche eller Hummer. Jag växte upp i en vanlig familj i Piteå, vi åkte aldrig utomlands, vi åkte husvagn till Fiskens hockeyskola i Furudal. Och jag tyckte det var helt fantastiskt. Det är klart att jag har det bra ekonomiskt och är glad för den tryggheten. men prylar har aldrig varit något för mig.

Vad vill du se mer hända i svensk hockey?

– Bort med tävlingshetsen i unga år. Svensk hockey måste jobba för att så många som möjligt håller på så länge som möjligt. En spelare som blir petad som tolvåring kommer knappast tillbaka till sporten vare sig som förälder, publik eller sponsor.

Mikael Renberg

Född: 5 maj 1972 i Piteå.

Bor: villa på Lidingö med barnen Olle och Edith.

Karriär: Moderklubben är Piteå, sen fortsatte det i Luleå, Philadelphia, Tampa Bay, Phoenix, Toronto, Luleå och Skellefteå.

Meriter: Stanley Cup-final med Philadelphia 1997. VM-guld med Tre Kronor 1998. Guldpucken 2001.

Tuffaste motståndare: Scott Stevens och Nicklas Lidström. ”Stevens var bra och väldigt tuff. Lidström har fått för lite beröm för hur otroligt bra defensivt han var, han var väldigt jobbig att möta”. 

Värsta utskällningen: Terry Simpson i Flyers, efter en förlust gick han fram till en och en i laget och skällde på oss inför alla andra. Till mig sa han bara ”du jobbar bara när du har pucken”, andra skrek han på i flera minuter.   

Bästa coach: Terry Murray. Det säger jag utan att blinka. Han såg alltid till prestation. Många andra coacher går bara på resultat.