Förklaringen bakom Wikegårds nya look

Johan Edlund och Niklas Wikegård.
Foto: C More.
Foto: JOHAN BERNSTRÖM / BILDBYRÅN
Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN

SIGTUNA. Ser du skägget? Då ser du hyllningen.

Den här säsongen hedrar Niklas Wikegård personen som stod honom närmast:

Pappa Arne, som dog i den ovanliga sjukdomen lugnfibros.

– Han var klar i huvudet, men kroppen stängde ned, berättar Niklas i podcasten Hockeypuls.

Lyssna på Hockeypuls SpotifyiPhoneAcast

https://embed.radioplay.io?id=97777&country_iso=se

Har du följt C Mores sändningar av SHL denna säsong har du säkert noterat att något förändras. 

Den nya studion – visst, någon enstaka färsk expert – absolut, publiken tillbaka på läktarna – jippi. 

Det där skägget då?

Ja, det har aldrig synts förut. 

Det som Niklas Wikegård numera stoltserar med. 

– Kallas det här för skägg...?

Nog tycker jag att det kan klassas som det.

– Jag har nog aldrig tillåtit mig själv att spara ut de här ”Shaggy”-stråna som jag haft. Jag har rakat mig två gånger i veckan för att jag tycker att det ser för taskigt ut med dålig skäggväxt, men jag var i stugan och det gick över den här gränsen – tre-fyra veckor – och jag tänkte att jag kunde gå runt där i stugan och skrota runt med det. Efter en och en halv månad började det se ut som något som påminner om ett skägg, så det hängde kvar. En mental spärr var ”ska jag gå ut och träffa folk så här?”, en annan var ”ska jag sätta mig i tv så här?”. Nu har jag tagit mig över de spärrarna. 

C Mores hockeyexpert, som verkat i tv-branschen sedan 2005, har inte låtit skäggstråna växa ut av ytliga eller fåfänga skäl. 

Skägget har ett djupare, mer symboliskt värde. 

– Pappa hade mustasch och jag tänker väldigt mycket på honom. Han stod för många bra saker, tycker jag. Ordning och reda. Han pratade klarspråk. Det var mycket hjärta. Och jag saknar min farsa jättemycket, så det här (pekar på skägget) får bli en liten hyllning till farsan och hans jättesnygga mustasch. 

”Han är inte ens uttagen... Har du ingen jävla koll?!”

Med pappa Arne var det alltid raka rör, berättar Niklas i podden Hockeypuls. 

– Han kunde vara väldigt tuff gällande mitt uppträdande eller mitt språk. Vi hade ofta högljudda diskussioner.

Devisen ”sådan far, sådan son” vore kanske inte helt fel att applicera med tanke på det rykte Niklas Wikegård skaffat sig i hockey-Sverige. 

Han beskrivs ärlig och rättfram, en person som aldrig är rädd för att uttrycka sin åsikt. 

– Nuförtiden kan jag tycka att föräldrar blir lite för mycket av polare med sina barn. Min pappa var ingen polare till mig, han var förälder. Det var rätt och det var fel. Det var tydligt. Jag har haft väldigt bra föräldrar, tycker jag, och min mamma är still going strong. Pappa fanns alltid där för mig, men han var ingen hejaklacksledare. Utan det var mer ”nu är du ute och cyklar, junior. Kamma till dig”. 

Det vi hör från Niklas Wikegård i tv-rutan i dag, det finns saker hämtat från Arne i form av uttryck och retorik?

– Absolut. Pappa var duktig på att formulera sig kort, även fast han var mer av en exhibitionist än vad jag är. 

Vid varje litet kliv som Niklas Wikegård tagit under sin karriär, oavsett om det handlat om sitt eget idrottande, livet som hockeytränare eller åren som tv-expert, har han lotsat sig fram med hjälp av pappa Arne.

Han fanns alltid där. 

– När jag gick över till att bli expert, då ringde jag pappa efter varje hockeykväll på SVT under de första sex åren. Varje måndag kväll hördes vi och då fick man höra...
A: ”Allvarligt talat, sa du att Tony Mårtensson ska spela Karjala Cup?!”
N: ”Japp”
A: ”Han är inte ens uttagen... Har du ingen jävla koll?!”

Han älskade hockey?

– Pappa gillade hockey och idrott. Han var ingen idrottare själv men väldigt passionerad kring det. Han var brynäsare och satt i Gavlerinken under alla år. 

Drabbades av ovanlig sjukdom

Arne Wikegård avled 2017 efter en tids sjukdom. 

I Hockeypuls podcast berättar Niklas om den sista tiden med Arne, som drabbades av lugnfibros, en ovanlig sjukdom som smyger sig på och som fortfarande är en gåta för forskarna. 

Enligt Hjärt-Lungfonden lever omkring 1 500 personer i Sverige med diagnosen.

– Lungorna stelnar och sedan dör man av andnöd. Det måste vara bland det läskigaste man kan råka ut för. Farsan fick det och sakta men säkert gick det utför. Mamma fick slita hårt och det var framför allt jättetråkigt för alla runtomkring och speciellt pappa, då han var klar i huvudet men kroppen stängde ned.

Är det en genetisk sjukdom?

– Nej, inget genetiskt. Det är väldigt få som får det. Antingen är den torr eller blöt, pappa hade den blöta. Han fick hosta upp en halvliter, en liter slem varje morgon för att kunna starta dagen. När det går in i sista fasen är det inget ljus, utan då är det syrgas hela tiden. Det är fruktansvärt och det är inga jättepengar som läggs på forskning för det är så pass få som får det. Det var på ren svenska för jävligt. 

Ett av Arnes sista önskemål var att hans begravning skulle bli annorlunda. 

Det blev den.

– Pappa hade en minnesstund, han ville inte ha en klassisk begravning, utan han önskade ett möte där folk skulle träffas. Det var en öppen minnesstund dit 200-250 personer kom. Det bjöds på vin och bira inne i kyrksalen, farsans låtar spelades i högtalarna och vi hade gjort ett matchprogram. De som kom dit förväntade sig en begravning, i stället låg Status Quo på i högtalarna och malde i kyrksalen. Det var en sorgens dag, men ändå en glädjens dag. Lite typiskt min pappa, han gjorde saker annorlunda. 

Lyssna på hela Hockeypuls-avsnittet med Niklas Wikegård i spelaren nedan eller i valfri poddapp:

https://embed.radioplay.io?id=97777&country_iso=se

Loob listar sin drömkedja i SHL och NHL

”Landeskog skulle passa jättebra”

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.