Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sedinarna tvekar om en flytt hem till Modo

Daniel och Henrik Sedin.
Tvillingarna i Vancouver.Foto: Alex Brandon
Och här i Tre Kronors tröjor. Foto: Joel Marklund

ÖRNSKÖLDSVIK. Världens bästa hockeytvillingar laddar för en ny säsong.

SportExpressen.se träffade bröderna Sedin för att prata om att skänka bort miljoner, önskan att bli utkonkurrerade – och den ändrade synen på att flytta hem och spela med Modo.

– Njae, det är inte givet, säger Henrik Sedin.

Det är en slumrande morgon i ett semesterfirande Örnsköldsvik när två välbekanta ansikten kommer ut ur gymmet på Fjällräven center, med tofflor på fötterna och pappmuggskaffe i handen.

Daniel och Henrik Sedin kör numera sina pass med start 07.00 på morgonen. Allt för att hinna ta tillvara på dagarna hemma, som inte blir så värst många nuförtiden.

– Det blir 1,5-2 månader hemma. Skolan börjar i slutet på september och i slutet på augusti är semestern ändå slut, då är det inte så kul att vara här. Det är jättefint, men det är ju det här med att hälsa på folk och då är alla på jobbet, säger Daniel.

Tidigare i karriären har bröderna varit tydliga med att de ska flytta hem till Örnsköldsvik efter karriären, och avsluta med spel i Modo.

Det är inte lika självklart längre.

– Njae, det är inte givet utan från år till år. Vi har ju träffats förut och då har vi sagt att vi ska flytta hem, men det blir mer och mer att det kan hända att man i alla fall bor kvar där något år, säger Henrik.

Då är det inte heller självklart att det blir det där året med Modo?

– Nej, det är det väl inte. Det är lätt att säga när man är yngre att man ska spela något år, men vi kommer vara 38 när kontraktet går ut och man känner sig inte yngre för varje år som går. Det är en för tuff liga för att bara komma och spela, det funkar som inte så. Det beror alldeles på hur familjerna känner, och hur våra kroppar känns, säger Henrik och utvecklar:

– Det var lätt att säga "ja, absolut" för tio eller femton år sedan. Då kanske man hade en fundering på att komma hem när man var 30. Nu är vi snart 35 och ska spela till 38. Då är det inte lika enkelt.

"Pressen har aldrig varit så låg"

Vi har bilat ett par hundra meter från arenan, bort till en lokal kiosk, för att bröderna ska få i sig ett mellanmål efter träning. Det är stängt, så pappkaffet får duga.

Samtalet glider från eventuella flyttar i Sverige, till nutiden och situationen i Vancouver. Vancouver har hamnat i ett läge där de måste föryngra och tog sig kanske något oväntat till slutspel förra året.

En bedrift som många tror kan bli svårt att upprepa.

Utifrån sett är det många som säger att det är fantastiskt om det här laget kan ta sig till slutspel. Pressen utifrån har nog aldrig varit så låg på ett lag som vi spelat i. Men för att vi ska ta oss dit måste vi kanske producera och vara bra varje match. Den pressen kanske är större, men det är inget problem, säger Henrik.

Att bröderna lärt sig hantera pressen gör att de nuförtiden kan njuta mycket mer av att vara på isen.

– Det har blivit mycket bättre, mer avslappnat de senaste två-tre åren. Det känns som vi alltid behövde bevisa grejer, att man var tuff och så, eftersom vi var svenskar och tvillingar och bla bla bla, säger Henrik och fortsätter:

– Sedan när man blir äldre inser man att alla gör misstag. När man var i den åldern (25-30) så brann det bara så fort det vara minsta lilla misstag från domaren.

– Vi har bara tre år kvar så vi har kul och kör, går det så går det. Det bästa vore om man kunde vara så avslappnad nu när man var yngre, men jag tror det är svårt. Man känner igen sig i de yngre som kommer upp nu, de vill lyckas i varje byte, säger Daniel.

– Gör de inte mål på tre matcher går världen under. Men det är svårt i den åldern, du vet inte om du får kontrakt nästa år, blir trejdad eller nedskickad till farmarligan, säger Henrik.

"Kan alltid få bort en"

De här unga ivriga spelarna är de som på sikt ska ta över efter tvillingarna – och de ser något förvånande fram emot att bli utkonkurrerade.

– Man vill alltid vara en ledare men vår förhoppning är att det ska komma folk som kan pusha och ta över. Om vi kan fortsätta vara bra men inte vara ledare betyder det att vi har ett bra lag. Jag hoppas att det kan ske de närmsta åren, för vi har många yngre spelare som är på väg uppåt. Där borta sa jag efter säsongen att jag tror att vi kanske har en chans till att gå riktigt långt, när de här yngre blivit bättre och är redo att ta steget. Då kan vi bli riktigt bra, säger Henrik.

Föryngringen av laget kan dock innebära att Canucks i slutet av bröderna Sedins kontraktstid kan bli frestade att försöka byta bort dem mot yngre spelare eller draftval, även fast de har ett veto att lägga in mot trejder inskrivna i kontraktet.

– Om någon bestämmer sig så spelar det ingen vilka klausuler du har, säger Henrik och Daniel fyller i:

– Då kan de få bort en.

De har dock ingen tanke på att avsluta karriären i något annat lag, för att få en bättre chans att vinna.

– Jag har svårt att se det faktiskt. Men vi har ett par år framför oss med yngre spelare och vi vet inte riktigt tänkt och hur de ser oss, när det är vårt sista år och man börjar närma sig trading deadline. Man är i sitsen där man tar det år för år. Men det är Vancouver som gäller för oss, klargör Henrik.

Skänkte elva miljoner

Det är tydligt att bröderna är inarbetade i samhället där borta. Ett stort exempel är välgörenhetsarbetet de gör, där de bland annat skänkte 11 miljoner till ett lokalt barnsjukhus för några år sedan.

– Vi ville göra det anonymt med sjukhuset ville gå ut och berätta för att de trodde att de skulle ge mer donationer. Vi har varit där i många år och sagt att någon gång skulle vi hjälpa till rejält. I Vancouver har det alltid varit så att om man inte gör det här jobbet ute i samhället eller på sjukhus, då ska man inte vara där, säger Henrik.

– Det är inte alltid det går bra på planen men folk uppskattar alltid laget för att vi är ute mycket och hjälper till. Det är väl det man saknar lite, jag vet inte hur mycket lag gör hemma i Sverige. Jag ska inte säga hur det är för jag har inte varit i Sverige på många år, men det är så pass lite man behöver lägga ner för att göra barn glada, fortsätter Daniel.

Hemma i Sverige är bröderna Sedins återkommande välgörenhetsåtagande medverkan i Peter Forsberg och Markus Näslunds välgörenhetslag Icebreakers.

Det är en fantastisk grej att kunna hjälpa till med. Att träffa alla gamla lagkamrater och kompisar, och sedan att få se alla glada barn. Det är ganska enkelt att säga ja, säger Daniel.

Kan göra en klassiker

Det får till och med en ärrad NHL-veteran som Henrik Sedin att se fram emot att tugga norrländska inlandsvägar fram (i år till Järpen och Sollefteå, för den som vill titta in stjärnlaget i augusti).

– Som Danne sa, att få träffa gamla lagkompisar man inte träffat på länge. Bara att få åka iväg med bussen och snacka gamla minnen. Och besöken på sjukhus är speciella varje gång, säger Henrik.

Hur ofta tror ni att ni kommer träffa varandra när ni lägger av?

– Det kommer ju inte bli varje dag, säger Henrik och Daniel fyller i:

– Jag har en känsla av att vi kommer fortsätta träna. Vi gillar att cykla nu, så kanske något sådant. Eller träna för ett maraton, men man vet ju inte om knäna håller för det.

– Klassikern har vi pratat om, utbrister Henrik.

– Eller Vasaloppet, fyller Daniel i.

Där någonstans så zonar jag ut och tänker att jag också säkert kunnat vinna NHL:s poängliga om jag suttit och pratat om maraton 45 minuter efter ett barmarkspass genomfört tidigare än en lönnfet journalist någonsin vaknar.