Rasmus Dahlin kör den vita Porschen ner mot vattnet i Buffalo.
Han och flickvännen Carolina Matovac har funderat ut ett bra ställe för att ta några bilder i Buffalomiljö.
Staden, som ligger i västra delarna av delstaten New York, är väl inte känd som USA:s främsta ögongodis nån tid på året, men när snålblåsten biter och den betonggrå januarihimlen hänger lågt är det knappast som att Buffalo klättrar på listorna över fotogeniska ställen.
Det är okej ändå.
– Vi trivs jättebra, vi har allt här. Utom sol, säger Carolina Matovac.
Hon är från Göteborg och träffade Dahlin när han flyttade dit för att spela i Frölunda, när de gick i nian. Först var de kompisar, men sen fyra år sen är de ett par, och nu har hon också Buffalo som bas, vädret till trots. Det är ju ändå inte för att sola som de är här.
De är här för att Rasmus Dahlin ska ta ytterligare steg upp bland de riktigt stora stjärnorna i världen bästa hockeyliga.
Vilket är precis vad som händer just nu.
Sajten The Athletic rankade nyligen Rasmus Dahlin som den bästa spelaren under 23 år i NHL.
”Förstavalet från 2018-draften har stigit fram som en av de främsta backarna, och spelarna överlag, i ligan”, skrev man, och att han ser ut som ”själva definitionen av någon som kan förändra en match”.
Under natten mot fredag slog han sitt personliga poängrekord efter två assist i 3–2-segern mot Winnipeg, och står därmed på 55 poäng. Tidigare i veckan satte han sitt 14:e mål för säsongen och slog därmed även sitt målrekord. Och det är över 30 matcher kvar att spela. Om inget oförutsett inträffar har han alltså väldigt goda utsikter att ta plats i den exklusiva skara svenska NHL-backar som gjort över 70 poäng på en säsong.
https://datawrapper.dwcdn.net/6Spb2/1/Rasmus Dahlins och Buffalos förvandling
Det har gått snart fem år sen Rasmus Dahlin blev Sveriges andra hockeyspelare genom tiderna att gå som förstaval i NHL-draften (efter Mats Sundin 1989), och förväntningarna har varit därefter.
På de åren som gått sen Dahlin kom över som 18-åring har klubben redan gått igenom en omvandling, på flera plan. Nu leder tränare Don Granato ett av NHL:s yngsta lag – och får det att växa hela tiden.
– Det är en av de största faktorerna hur man trivs i ett lag, vad för typ av roll man får. Och Donny Granato passar mig perfekt. När han kom in har allt boostat upp sig, för mig personligen, och för laget. Han är en otrolig tränare. Innan det … det är bara att skita i! Det har varit en extrem lärdom, säger Rasmus Dahlin.
”Hade brutit ner hans självförtroende helt”
Det som ”bara är att skita i” är alltså tiden innan Granato kom in, när Ralph Krueger var tränare, (och dessförinnan Phil Housley). Dahlin själv vill inte fördjupa sig i det men Mike Harrington, som är krönikör på Buffalo News och har följt laget i decennier, har sin bild klar. Han är inte lika återhållsam.
– Krueger hade brutit ner Dahlins självförtroende helt. Så Granato kom in och byggde upp honom igen. Han försvarade Rasmus jämt om det kom kritik. Granato är en väldigt positiv coach, medan Krueger var en väldigt negativ coach. Historien kommer visa att Don Granato är den person som betytt mest för den här utvecklingen Dahlin haft, säger Harrington.
Rasmus Dahlin skiner upp när han pratar om Granato.
– Direkt när han kom in så vände han på hela attityden i Buffalo. Det har alltid varit negativt, förlorarattityd och så vidare. När han kom in vände allting, totalt. Han är van att träna unga spelare och jobba mycket med utveckling, så det passar vårt lag perfekt. Har vi haft en dålig match kommer han inte in och skriker – han visar oss klipp som lär oss nåt, hur man blir bättre.
Alla vill väl vända negativitet och ändra sån en kultur, men det är väl inte bara att bestämma sig för det, och så händer det. Vad är det han gör?
– Han säger alltid ”play fearless”, du ska gå ut och bara spela utan att tänka så mycket, då spelar du som bäst. Är du rädd för att förlora, då kommer du förlora. Det är väl det vi har jobbat med mest, och nu känns det som vi har en vinnarattityd i det här omklädningsrummet. Vi har en ljus framtid framför oss.
Beviset för Dahlins växande ledarroll
Det var Don Granato som ringde Dahlin i somras och erbjöd honom ett permanent A på tröjan, som assisterande lagkapten, efter att Dahlin haft det under slutet av förra säsongen, som en ”uppvärmningsprocess” som han kallar det. Dahlin svarade ja direkt.
– Det är skitkul att jag fått det förtroendet, och jag känner verkligen att jag blir mer mig själv om jag har A:et. Jag älskar att ha en ledarroll, jag gillar att vara en viktig del i lag.
Hur menar du med att du blir ”mer dig själv”?
– Jag känner att jag utvecklas, jag tar ett större ansvar. Alltid när man kommer till hallen känner man att det är viktigt. För jag är en av ledarna, så jag måste föregå med gott exempel, hur vi ska driva den här klubben. Det gör mig mer motiverad.
– Jag är inte så bra på att snacka i omklädningsrummet så jag försöker visa på andra sätt, och pusha andra. Det gäller att jag sätter alla passen på bladet, och att jag ger hundra, kör lite extra.
Utrensningen av stjärnor i Sabres
Att sätta Dahlin i en uttalad ledarroll i Buffalo är ett ytterligare ett steg i den generationsväxling som ska ta Sabres till nästa nivå.
Efter att förra general managern Jason Botterill fick sparken 2020 och Kevyn Adams tog över sparkades tränaren Ralph Krueger, sen försvann de dåvarande ledarna på isen, en efter en.
Kaptenen Jack Eichel byttes bort till Vegas efter en utdragen konflikt, de assisterande kaptenerna Sam Reinhard, Rasmus Ristolainen och Jake McCabe försvann också.
– Det var ett viktigt maktskifte i omklädningsrummet när Adams gjorde sig av med dem. Rasmus Dahlin skulle inte ha kunnat ta över på samma sätt om de hade varit kvar, det var deras lag, säger krönikören Mike Harrington.
– Men med den förändringen som Adams gjorde sa han till Dahlin att ”det här är ditt lag nu”. Och han sa det till Dylan Cozens och Alex Tuch. Jag tror inte Dahlin kände att kunde ta en ledarroll tidigare, för han behövde vända sig till de där andra spelarna. Men nu går det inte att vända sig till nån. Det är hans lag, det är Cozens. Det är den här kärnan de kommer bygga på under flera år, med Dahlin och Tage Thompson och Mattias Samuelsson och Cozens och Tuch, säger Harrington.
Det börjar redan märkas. Sabres har häng på en slutspelsplats (bara två poäng efter Pittsburgh på sista slutspelsplatsen), vilket inte har hör till vanligheterna. Senast det spelades slutspelshockey i Buffalo var Rasmus Dahlin var 11 år.
Viktiga samtalen med Victor Hedman
Förutom kvittot från ledningen som A:et innebär pekar Mike Harrington också på betydelsen av All Star-helgen förra säsongen som en starkt bidragande orsak för Dahlins utveckling. Där hängde Dahlin med de andra stjärnorna – och pratade bland annat mycket med Victor Hedman.
Dahlin håller med om hur betydelsefull helgen i Las Vegas var.
– Nämen, jag har alltid trott på mig själv, men man känner alltid det här ”är jag verkligen på nivån som de bästa är?” och då fick man det verkligen bekräftat och det gav mig en push, antar jag, och mer självförtroende. Det hände nånting uppe i skallen efter det där.
Det blir ett erkännande?
– Jo, det var verkligen så. Och det var skönt att det kom.
Känner du några skillnader i själva spelet, där du vuxit?
– Jag tror det kommit lite med att jag har blivit mer av en ledare, det gäller att man tar ansvar och gör rätt saker. Jag känner att min defensiv har blivit mycket bättre, och mina avvägningar med pucken… Jag slår ett antal mer icings nu än vad jag gjorde förr och det betyder bara att jag vill göra rätt saker och spela stabilt.
Vänta, det där får du förklara: om man slår fler icing – då är det en bra grej?
– Mjae, jo, i slutändan är det det – det är hårda passningar, det är inget plotter i försvarszon och ibland… det är inte så att jag vill slå icing men det är mer mer rejält och stabilt, och det är mitt allroundspel som blivit bättre, så tränaren kan lita på mig mer.
Berättar om hemmalivet med sambon
Dahlin och Matovac bor centralt i Buffalo – det tar bara ett par minuter att köra till arenan – med stora delar av laget i närheten, och de har hittat sina favoritställen. Det har blivit hemma, helt enkelt.
– Stan är grym, jag stortrivs, säger han.
Den här lördagskvällen är det lagkompisen Casey Mittelstadt som ska bjuda över ett gäng. Det lär nog bli nån bättre köttbit som serveras, det brukar kunna bli det hemma hos honom.
Hemma hos Dahlin är det mest Carolina som sköter kockandet.
Jag läste nån gammal intervju där din mamma hade sagt att du var rätt vass på tacos…
– Haha, morsan… Tjaa, jag har min specialare i alla fall. Du kanske inte gillar det men jag älskar det!
Är det fortfarande det som är paradrätt om ni bjuder över folk, eller har du utökat repertoaren?
– Jae, jag har väl inte så stor del i matlagningen, men lagar vi tacos är det jag som står för det! Min hemlighet är att ha såna här ”båtar”, mjuka båtar. Och så ska man ha cheese-dipp på! Sånt man egentligen har till chips. Men det lägger man på. Jag håller det enkelt, med lite krossade chips ovanpå också. Det ska vara onyttigt, haha!
Ändringen om kycklingvingarna
Hur det än är ställt i köket för Dahlins del, så har han i vilket fall gjort framsteg med de lokala kulinariska begivenheterna.
Inför draften 2018 dök han upp på Stanley Cup-finalen i Washington och fick berätta om sina första äventyr i Buffalo. Då hade han fått följa med ut och äta kycklingvingar i den heta såsen som gjort att rätten kallas ”Buffalo wings” i hela USA. (Utom just i Buffalo, där de bara kallas ”wings”.)
– Jag tog medium, och jag höll på att börja svettas! Det var alldeles för starkt för mig, sa han då.
Nu är det en mer självsäker och avslappnad person som har hittat rätt, där med.
– Jag har faktiskt lärt mig att äta det! Dock kör jag på ”mild”, men jag är ett stort fan av wings nu. Man lär sig.
