Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Min fru tycker kanske det är lite tråkigt ibland”

Se Anna Fribergs intervju med Nicklas Lidström från 2017.
Nicklas Lidström. Foto: Johanna Dahlén
Nicklas Lidström. Foto: Johanna Dahlén
Nicklas Lidström. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Nicklas Lidström med frun Annika på Idrottsgalan 2014. Foto: SVEN LINDWALL
Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Han är aktuell med sitt sommarprat som kom ut för några veckor sedan.

SportExpressen har träffat Nicklas Lidström i Västerås för en lång intervju om bland annat karriären, familjelivet och bilolyckan som enade Detroit Red Wings.

– På något sätt tror jag att det bröt vissa barriärer, att man vågade visa känslor på ett annat sätt, säger Lidström.

Sitter man utanför ishallen ABB Nord i Västerås syns bandyhallen till höger, där VSK spelar i Elitserien, och fotbollsarenan till vänster, där VSK spelar sina hemmamatcher i superettan. 

Elitidrotten är närvarande överallt.

Och i ABB Nords ishockeyarena återfinns VIK – som siktar upp mot SHL.

Det var här som Nicklas Lidströms resa startade. 

Som 16-åring flyttade han till Västerås från Avesta för att gå hockeygymnasiet. 33 år senare är det platsen som familjen valt som sitt hem.

– Västerås är en idrottsstad, och jag tror det är viktigt för stan, säger Lidström när han visar runt och fortsätter:

– Vi sitter på det området nu och hockeyn är väl den som drar mest folk till matcherna. Hockeyn betyder mycket för Västerås. Det är klart ambitionen är att kunna ta klivet upp och vara i SHL.

Det blir fortfarande mest hockey för familjen Lidström. Alla fyra av deras söner spelar ishockey och hemma i tv-rummet är det är ofta matcher som står på.

– Jag tror min fru tycker att det kanske är lite tråkigt ibland att tv:n står på och det är en hockeymatch, men det blir lätt så när grabbarna kommer hem. Det blir någon match som kommer på eller highlights från NHL.

”När kommer du hem?”

Det är vardag i NHL att resa mycket och ibland är man till och med i väg i flera veckor. 

– Som NHL-spelare känner man ingen skillnad på en onsdag eller en lördag för att man spelar matcher hela tiden. Veckorna rullar på. Om man har ett vanligt jobb ser man oftast fram emot helgen när man får vara ledig.

Han forsätter:

– Det känner man nu när man flyttat hem att man kan se fram emot helgen när barnen är lediga från skolan och man kan hitta på saker tillsammans på ett annat sätt än man kunde göra tidigare.

På vilket sätt var det tufft?

– Vi har ju fyra söner... Att lämna frun med fyra barn fast vi hade barnhjälp, det var ju lite vemodigt ibland. Om man vet att det är något speciellt i skolan som de ska göra, eller om det är en hockeymatch efter skolan. Ibland kändes det tungt att lämna dem, speciellt om man visste att vi skulle vara borta ett tag. De förstod, eftersom de växte upp med det... Men ändå så kom frågan ”när kommer du hem”? Då var det jobbigt att åka hemifrån.

Överkompenserar man och blir för involverad efter karriären?

– Nej, jag tror inte att jag har blivit för involverad. Jag tror att de tyckte det var roligare när pappa var hemma hela tiden i stället för att jag var ute och reste och var borta ganska mycket så fanns man hemma hela tiden. Det blev en annan vardag.

”Helt plötsligt grät hockeyspelare”

Det har gått sju år sedan Lidström, efter 20 år i NHL, valde att lägga skridskorna på hyllan. I sitt sommarprat i Sveriges Radio och P1 belyser han topparna av karriären, men även de tuffa delarna.

16 juni, 1998.

Detroit Red Wings vinner Stanley Cup, för andra året i rad, efter att ha besegrat Washington i fyra raka matcher.

Mitt i firandet deltar Vladimir Konstantinov, som tvingats lägga av säsongen innan.

– Han fick komma ner på isen i sin rullstol, och fick åka runt med Stanley Cup-bucklan. Det är sådana minnen för livet som man alltid kommer komma ihåg.

Vi får spola tillbaka bandet ett år, till firandet av Stanley Cup-vinsten året innan. 

Red Wings-backarna Vladimir Konstantinov och Slava Fetisov samt massören Sergej Mnatsakanov hade varit ute och spelat golf och skulle ta sig till stan.

De två backarna åkte först i en limousin med chaufför. 

Då inträffade det som inte fick hända.

Föraren somnade vid ratten och limousinen kraschade rakt in ett träd. Fetisov klarade sig undan med lindriga skador – men både Mnatsakanov och Konstantinov drabbades av allvarliga huvudskador och låg flera veckor i koma.

När Konstantinov vaknade behövde den trefaldiga VM-vinnaren en rullstol för att kunna ta sig fram, vid 30 års ålder.

– På något sätt kom vi varandra närmare, dels den här machobarriären som kanske finns i hockeyn. Helt plötsligt så grät hockeyspelare när de såg en lagkamrat ligga i koma utan att veta om han kommer överleva. Då försvann en viss barriär, kanske en machobarriär, eller i alla fall att man började visa känslor på ett annat sätt. 

Hur förenade det er?

– Det skedde då på sommaren. När vi kom tillbaka såg man på varandra på ett annat sätt för att man hade gått igenom det där. Konstantinov plats i omklädningsrummet var bredvid mig, så hans grejer hängde kvar där hela säsongen. Alla i laget såg att hans grejer fortfarande fanns kvar, och då var det någon som hade lagt dit en sten där det stod ”Believe” på.

Lidström fortsätter:

– På något sätt tror jag att det bröt vissa barriärer, att man kanske vågade visa känslor på ett annat sätt. Det tror jag gjorde att laget kom närmare varandra på något sätt. 

”Förenade laget att gå hela vägen”

På ena sidan om Lidström i omklädningsrummet var Konstantinovs plats. På den andra var Fetisovs plats.

– Han skulle lägga av men han bestämde sig för att han vill spela ett år till på grund av det som hände. Det var lite för Konstantinovs skull som han ville spela ett år till, men det gjorde också att när han spelade, eftersom han var med i bilen i olyckan, så ville man vinna tillsammans igen. Man vill alltid vinna men på något sätt så tror jag det här förenade oss ytterligare ett steg och det blev väldigt känslosamt hela den säsongen. Vi hade ju vunnit men det var något som inte var som det skulle vara. Och det var ju på grund av den här olyckan. Det förenade det laget och gjorde nog att vi kunde gå hela vägen igen.

Vad betydde det att vinna igen?

– Jättemycket. Konstantinov började komma tillbaka lite grann i omklädningsrummet. I början satt han i rullstol och sen kunde han gå med en rullator. Han kom in i omklädningsrummet, speciellt under andra halvan av säsongen, och bara satt på sin plats. Bara en sådan sak lyfte laget på något sätt, att han ville vara där. Han kunde inte gå ut på isen men han vill bara få känslan av att sitta i omklädningsrummet igen. Sådana här småsaker blir väldigt stort. Det betydde väldigt mycket att kunna gå hela vägen igen. Vi vann litegrann för honom, för hans skull. 

Hockeykulturen har förändrats

Psykisk ohälsa har blivit ett allt mer aktualiserat och omtalat ämne, som även har fått spridning inom ishockeyn. 

När svenska målvakten Robin Lehner, inför årets säsong, berättade om sitt alkoholmissbruk och sina självmordstankar i The Athletic, blev responsen från hockeyfamiljen enorm.

”Jag kunde inte hantera alla känslor. Jag ville ta livet av mig själv – det var extremt nära flera gånger”, skrev han bland annat.

I vintras bröt Patrik Berglund sitt kontrakt med Buffalo Sabres mitt under säsongen säsongen, avstod över 100 miljoner kronor, och valde att flytta hem till Sverige efter att han inte trivts i sin klubb.

– Jag behövde komma hemåt, komma bort från hockeyn och få hjälp, säger Berglund i en intervju med Hockeypuls. 

Klimatet har förändrats och fler spelare vågar i dag berätta öppet om baksidan med den krävande elitidrotten och i synnerhet den stundtals tuffa hockeykulturen.

– Visst var det en lite sådan kultur... Att det ska vara på ett visst sätt. Det ska vara tufft. Men tack vare att flera har klivit fram och pratat om de här ämnena, så tycker jag att det har blivit lite bättre. Både i samhället men framför allt inom hockeyn. Det är fortfarande en tuff sport, det är mycket som händer, men de har tagit stora kliv från att man går tillbaka 20-30 år, säger Lidström.

– Men någonstans finns det ändå att det ska vara lite tufft. Det är mycket tacklingar, det är ett tufft spel och det gör ont att spela. Då hjälper det naturligtvis när folk pratar om sina problem eller att det kommer upp till ytan. Jag tror att det hjälper hockeyn.

Att hålla tal framför presidenten

”Nicklas Lidström är utan tvekan en av de bästa försvararna någonsin inom ishockeyn”, har Sports Illustrateds välkända hockeyjournalist Mike Farber skrivit angående ”Lidas”.

Och det är han inte ensam om att tycka.

Det blev, bland många andra utmärkelser, 1 564 NHL-matcher, fyra Stanley Cup-titlar, ett OS-guld, ett VM-guld och hela sju Norris Trophy-troféer (som NHL:s bästa back).

Efter att karriären var över och de flyttade hem valde Nicklas Lidström att bli ungdomstränare i VIK Hockey, något han höll på med i sex år.

– Det var lite svårt i början, för man måste börja om och förstå att ungdomarna är ju bara 9-10 år då i början. Det tog ett litet tag att komma in i det ”tänket”. Men när man väl hade gjort det så tyckte jag att det var jättekul att försöka sätta sig in i hur de känner sig.

Fyra söner som spelar, hur mycket lägger du dig i?

– Jag är väldigt lugn på läktaren. Jag sitter mest tyst och tycker bara det är kul att mina barn har valt samma sport som jag älskar. Jag tror att jag lärde mig, när mina barn var yngre, att vara där och supporta i stället för att försöka peta i det för mycket eller komma med för mycket råd. Man märker att man är fortfarande bara en förälder. Även om man spelade i NHL så var man fortfarande pappa först och främst. 

– Nu är det snarare tvärtom... Att de kan komma till mig och ställa frågor om olika saker. Det är nog på den nivån som vi har det i dag.

”Var obekväm – då var det jobbigt”

När man i dag pratar med Nicklas Lidström märks det att han har levt 30 år i rampljuset och är van att svara på frågor. Allt verkar komma enkelt, han tar sin tid och ger genomtänkta svar på allt.

Men det har inte alltid varit så.

– Jag har inte problem med det nu, men då var det jobbigt. Man kan säkert titta tillbaka på intervjuer som man gjorde när man var ung och tycker det ser jättekonstigt ut och säger roliga saker. När jag var ung var jag obekväm och tyckte det var jobbigt att stå upp och prata inför klassen till exempel. Men det är erfarenhet där också, man lär sig hur det känns i kroppen, man vet hur man kommer reagera och så har det vuxit. Sen har man hamnat i större och större sammanhang tills man ska hålla tal inför USA:s president. Den här känslan finns fortfarande kvar, man är inte jättebekväm i situationen men man kan hantera det.

Hur var uppmärksamheten från media i USA?

– I NHL öppnar de dörrarna så fort man nästan kommer in, de vill ju ha den öppenheten. Man lärde sig väldigt snabbt att kunna hantera sådana situationer. Det kunde vara fem minuter efter en match när det har gått dåligt, man var frustrerad och förbannad så ska man försöka säga rätt saker. Det har vuxit, man har blivit bättre på det och lärt sig hur man ska hantera sådana situationer.

Tre nyheter att ha koll på i dag.