Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans namn raderades ur alla arkiv och böcker

Senaste avsnittet av ”Sportklubben” med internationell fotboll, NHL och mycket annat.
Vaclav Nedomansky var en av Europas främsta hockeyspelare på 70-talet.Foto: GUNNAR NORDSTRÖM
Vaclav Nedomansky hoppade av från östblocket och hamnade så småningom i Detroit i NHL.Foto: STEVE BABINEAU/GETTY IMAGES
Vaclav Nedomansky fotad i Palm Desert för en affisch till dokumentären om honom, som hans son Vashi håller på att färdigställa.Foto: PRIVAT

PALM DESERT. Han var den förste hockeyspelaren som hoppade av från öst för att söka lyckan i Nordamerika.

Vaclav Nedomansky var 30 år och en av Europas största stjärnor när han flydde från Tjeckoslovakien till Kanada sommaren 1974.

– Jag gjorde det för att få ett bättre liv för mig och min familj, säger 75-årige Nedomansky, som på måndagen blev invald i Hockey Hall of Fame i Toronto.

Myndigheterna i hans hemland svarade med att radera bort hans namn och statistik ur alla arkiv och rekordböcker.

Ingen annan spelare hade tidigare under det kalla kriget tagit sig ut från länderna bakom järnridån för att bli proffs i Kanada eller USA.

– Nedomansky var Europas bäste hockeyspelare från 1968 fram till han flydde 1974 i konkurrens med ryssen Anatoli Firsov, säger förre svenske NHL-stjärnan Anders Hedberg.

Hedberg vet vad han talar om.

Han mötte Nedomansky i tuffa VM-matcher med Tre Kronor, han spelade mot Nedomansky i WHA när tjecken representerade Toronto Toros och Birmingham Bulls samtidigt som Hedberg tillhörde Winnipeg Jets.

När båda senare hamnade i NHL – Nedomansky värvades av Detroit Red Wings och Hedberg av New York Rangers – korsades deras vägar på hockeyrinken igen.

Sedan blev de till sist lagkamrater i New York Rangers under säsongen 1982-83.

Anders Hedberg sitter sedan ett antal år tillbaka som medlem av den 18 personer starka Invalskommittén hos Hockey Hall of Fame och var i juni i år med och röstade in Nedomansky.

– Han förtjänar en plats där liksom de stora ryska stjärnorna, som redan blivit invalda under senare år. Nedomansky var en superstjärna inom den europeiska hockeyn under 60- och 70-talet, säger Anders.

Vaclav Nedomansky hälsar på bland andra Nicklas Lidström och Mats Sundin före matchen mellan Toronto och Boston.Foto: FRANK GUNN/AP TT NYHETSBYRÅN
Anders Hedberg hyllar Nedomansky.Foto: ANDREAS L ERIKSSON/BILDBYRÅN

SportExpressen träffar ”Big Ned”, som Vaclav kallas, i Palm Desert två timmar öster om Los Angeles.

Han bor där sedan i augusti förra året tillsammans med sin nuvarande hustru.

Tidigare tillbringade familjen Nedomansky många år i Palo Verdes vid havet utanför Los Angeles.

Men när det inte blev några fler jobb som scout åt NHL-klubbar inför den förra säsongen, valde Nedomansky att lämna storstaden för ett lugnare liv i värmen i Palm Springs-området.

Bodde bakom järnridån 

Men han trivs inte så där jättebra bland alla pensionärer och rika i ökenoasen.

– Nja, det är okej att bo här, men jag saknar Los Angeles och möjligheten att kunna gå på NHL-matcher, säger han när vi står bland palmerna vid The Enclave, som är en nybyggd så kallad ”gated community” i Palm Desert.

Sonen Vashi, som är framgångsrik filmproducent, pendlar mellan Santa Monica och ett hus bara en halvtimme bort, så det är ett av skälen till att Vaclav hamnade här.

Han säger att han aldrig tog för givet att han skulle bli invald i Hockey Hall of Fame bland alla de andra storstjärnorna.

– Nej, jag är väldigt tacksam över att min karriär uppmärksammas nu efter så många år. Men det var inte därför jag spelade hockey. Jag höll på med tennis och fotboll också när jag var grabb hemma i Hodonin, som ligger i Moravia, nära gränsen till Slovakien.

– Men kärleken till hockeyn tog överhand i tonåren och min pappa ordnade skenor på mina vinterskor, så att jag kunde åka skridskor och spela med mina kompisar på gatan och på älven i närheten vintertid. Vi hade det knapert, precis som så många andra familjer bakom järnridån. Min pappa jobbade inom transportbranschen efter många år som militär och mamma var sömmerska, berättar Ned, som är hans smeknamn.

”Vi var ständigt hungriga” 

60-talet var en svår tid för många hockeyspelare i dåvarande Tjeckoslovakien.

– Det fanns inga pengar varken i klubblaget eller i landslaget. Vi var ständigt hungriga när vi åkte i väg och spelade turneringar utomlands.  Våra ledare söp ofta och missade samlingar. Det var inte speciellt kul.

När ”Big Ned” fick komma ut med Slovan Bratislava och landslaget såg han hur mycket bättre hockeyspelare i andra nationer hade det.

Inte minst spelarna i Sovjetunionens landslag.

– Vi kunde se de middagar de serverades efter matcherna i Moskva och ibland ville de bjuda oss på vodka och samkväm, men jag höll mig för mig själv. Jag gillade inte den förljugna fasaden när de tog för sig och deras hockeyförbund bluffade om att den och den spelaren hade läst till professor eller doktor på universitet eller var hög militär vid sidan av hockeyn. Jag visste att det inte var sant.

Stor spänning mellan stjärnorna 

När Sovjet invaderade Tjeckoslovakien 1968 ställdes allt på sin spets.

VM-matcherna mellan Tjeckoslovakien och Sovjet blev en kamp på liv och död.

– Hockeyn blev politik, det var väldigt spänt mellan många av oss tjeckoslovakiska spelare och de ryska stjärnorna.

Vaclav Nedomansky hamnade i centrum vare sig han ville det eller inte, då han var den största stjärnan i landslaget. Han ledde Tjeckoslovakien till två segrar över Sovjet under VM 1969 i Stockholm, vilket fick folk att fira på gatorna hemma i Prag.

Han drevs av mer än sin passion för hockeyn. Han blev en symbol för kampen om frihet och ett oberoende hemland.

– Myndigheterna visste om min inställning och straffade mig då och då genom att stryka mig ur laguppställningen inför turneringar utomlands. De drog in mitt pass och jävlades på alla möjliga sätt. De kunde komma hem till min familj och leta efter saker, som de visste inte fanns.

”Jag tvingades vara försiktig”

Under åren 1965-74 vann han ett VM-guld, fyra VM-silver och tre VM-brons med Tjeckoslovakien och tillhörde det lag som tog OS-silver i Grenoble 1968 och OS-brons i 1972 i Sapporo.

VM-guldet 1972 var höjdpunkten, då man besegrade Sovjet och Nedomansky spelade till sig kultstatus bland hockeyfansen i sitt hemland.

När folk firade på gatorna i Prag var det inte bara en hockeyframgång de markerade utan lika mycket en politisk seger över ockupationstrupperna från Sovet och de andra öststatsländerna som kom med tanks och militärpolis några år tidigare.

Nedomanskys talang hade uppmärksammats av klubbdirektörer i både NHL och WHA.

Nedomansky på knä framför Leif ”Honken” Holmkvist I Tre Kronor under hockey-VM 1969 i Stockholm. Foto: LEIF ENGBERG/DN TT NYHETSBYRÅN
Vaclav Nedomansky i Tjeckoslovakiens tröja.Foto: PRIVAT
Vaclav Nedomansky jublar efter ett mål mot Sovjet under hockey-VM i Helsingfors 1974.Foto: HEIKKI KOTILAINEN/AP TT NYHETSBYRÅN

Men när de kontaktade det tjeckoslovakiska hockeyförbundet om möjligheten att få loss honom mot en summa pengar var det nobben.

Så han och hans dåvarande hustru Vera började fundera om livet inte hade mer att erbjuda.

– Jag blev kontaktad under olika turneringar om jag hade intresse av att komma över till Nordamerika och spela där. Men det var en känslig fråga och jag tvingades vara försiktig med vilka jag talade med och vad jag svarade, då jag inte visste vilka jag kunde lita på. Allt kunde tas ifrån mig och min familj om något läckte ut.

Misstänkte att de blev skuggade 

Sommaren 1974 fick Nedomansky tillstånd att åka till Schweiz med sin familj, som då också bestod av sonen Vashi, 3, för två veckors semester.

”Big Ned” hade då anbud både från Atlanta Flames i NHL, och WHA-laget Toronto Toros.

Den sistnämnda klubben hade besökt den kanadensiska ambassaden i Bern och utverkat immigrationshandlingar för familjen Nedomansky, vilket avgjorde valet av destination. Tiden var nämligen knapp.

Den 17 juli, 1974, satt Vaclav, Vera och Vashi på ett flygplan från Zürich till Montreal.

– Det var självklart väldigt nervöst och vi hade vidtagit åtgärder så gott vi kunde för att försäkra oss om att vi inte var övervakade innan avresan från Schweiz. Vi misstänkte att den sovjetiska säkerhetspolisen hade folk som skuggade oss.

Under den långa flygresan snurrade Nedomanskys huvud av alla möjliga tankar.

– Jag förstod att det då inte fanns någon återvändo och försökte bara titta framåt. Det var en befrielse att vi hade kommit iväg. Min familj hemma i Tjeckoslovakien skulle utsättas för trakasserier, det visste jag. Men valet var gjort.

Flykten blev en världsnyhet 

De flög direkt vidare från Montreal till Toronto och nyheten om avhoppet var snart ute i kanadensiska media.

Hockeystjärnan Vaclav Nedomansky var inte vilken spelare som helst.

Hans flykt blev en världsnyhet.

Bakom järnridån utpekades Nedomansky som en förrädare. Hans namn raderades bort från rullorna. Han hade plötsligt aldrig funnits.

– Det var en konstig känsla. När journalister och andra frågade om mig fick de svaret: 'Vem då?'

Familjen bodde under den första tiden i ett sommarhus i Mississauga utanför Toronto, som ställdes till deras förfogande.

Toros innehöll tidigare NHL-stjärnor, som Frank Mahovlich och Paul Henderson.

– Mahovlich tog hand om mig. Jag pratade ingen engelska, så det var tufft i början.

Hockeymässigt hade Nedomansky inga problem. Med sin storlek, kraftfulla spelstil, teknik och vassa skott kunde ha briljera på vilken rink som helst.

– Jag ville bevisa för mig själv och andra att jag kunde spela kanadensisk hockey. Och det kunde jag.

Nedomansky lurades på pengar 

Han gjorde 81 poäng på 74 matcher under sin första säsong 1974-75 i WHA.

Nästa säsong producerade han 98 poäng på 81 matcher i lagets förstakedja.

Men allt var inte grönt och gröna skogar i Kanada.

Nedomansky blev lurad på pengar och skrev på kontrakt som inte uppfylldes.

Toros såldes till Birmingham och blev Bulls, vilket var ett busgäng och även om Ned fortsatte att producera, så var han inte helt lycklig.

När Detroit Red Wings general manager, den förre storstjärnan Ted Lindsay, kom med ett erbjudande om en flytt till NHL 1977 nappade Nedomansky.

”Big Ned” i hemmet i Kalifornien. Foto: GUNNAR NORDSTRÖM
Slipsnål med Tre Kronor-logga.Foto: GUNNAR NORDSTRÖM
Expressen träffar Vaclav Nedomansky i USA 1986, tolv år efter att han hoppade av från öst.Foto: GUNNAR NORDSTRÖM

Han var då 33 år, men gjorde fem säsonger i NHL med Detroit innan han kom till New York Rangers säsongen 1982-83.

– Det var en dröm att få bli lagkamrat med Anders Hedberg och Ulf Nilsson. De spelade hockey, som jag ville spela hockey och hade under sina år i WHA med Winnipeg Jets förändrat synen på hockeyn i Nordamerika.

När han avslutade karriären hade Nedomansky hunnit spela 252 matcher i WHA och 421 matcher i NHL.

– Jag är tacksam över att jag hann med så många år i Kanada och USA under slutet av min karriär, säger han.

Ned är både kanadensisk och amerikansk medborgare idag.

Hans kopplingar till Sverige och svenskar är många.

– Jag jobbade åt Pripps och deras sportdrycker med New York som bas under några år efter det att jag hade lagt av och hälsade på Sven Tumba några gånger i Florida. Jag lärde känna honom redan på 60-talet när han fortfarande var aktiv som spelare.

Vem är den bäste svenske spelaren du mött på isen?

– Oj, det finns så många. Jag har spelat mot Tumba, Ulf Sterner, bröderna Salming, Honken, Hedberg och Nilsson, Lill-Strimma Svedberg, Dan Söderström och så många andra. Men måste jag säga ett namn blir det nog Sven Tumba.

Du hoppade av långt före Alexander Mogilnij och Sergej Fjodorov, men har inte fått samma uppmärksamhet?

– Ja, så är det ju, men jag är inte bitter. Bra för dem.

Har du under åren blivit vän med någon rysk spelare efter all tid här i Nordamerika?

– Nej, det kan jag inte säga.

Blev livet så bra som du hoppades?

– Jag har alltid levt i nuet och har fått fina vänner häröver sedan jag kom hit. De 30 åren som scout med LA Kings, Nashville och Vegas var roliga.

Hur är din relation till ditt gamla hemland i dag?

– Jag fick tillstånd att besöka landet för första gången när järnridån föll och har varit där på jobb som hockeyscout ett antal gånger. Men jag har inget tjeckiskt pass utan känner mig som amerikan.

Har du skrivit något tal i förväg till den tv-sända ceremonin på Hockey Hall of Fame?

– Nej, det har jag inte gjort. Jag vet inte om så många är intresserade av att höra min långa historia, så det får bli några korta spontana kommentarer från scenen när det är min tur. De vill att vi ska begränsa oss till ett fem minuter långt tacktal och det passar mig bra.

Borde du inte ha blivit invald många år tidigare med tanke på dina meriter?

– Jag vet inte, det har blivit så mycket politik kring processen. Du måste numera ha några som kampanjar för dig för att du ska kunna bli invald. Det krävs att 14 av de 18 ledamöterna i kommittén röstar ja för att du ska komma in. Jag är tacksam gentemot Anders Hedberg och de andra som fört fram mitt namn. Det här blir absolut ett speciellt minne.

Vaclav Nedomansky hamnade först i Toronto Toros i WHA-ligan, här i en match mot Paul Hurley i New England Whalers 1974.Foto: CP TT NYHETSBYRÅN
Vaclav Nedomansky med sin familj – sonen som också heter Vaclav samt frun Vera – under hockey-VM på hemmaplan i Prag 1972.Foto: JAN DÜSING

När vi skiljs åt utanför huvudbyggnaden till lägenhetskomplexet, där Nedomansky bor, glittrar det i poolen och susar i palmerna.

Det ligger tennisbanor alldeles intill och Ned berättar att han är god vän med Ivan Lendl och älskar att titta på tennis både live och på tv.

– Men jag kan inte motionsspela längre på grund av värk i mina ben och fötter. Jag drabbades av cancer för ett antal år sedan och genomgick en lång behandling. Efter det har inte hälsan blivit vad den varit, tyvärr.

Han tar sig över pannan och kisar mot solen.

Sedan promenerar ”Big Ned” bort mot lägenheten.

Under dagarna i Toronto ska sonen Vashi spela in avslutningsscenerna till dokumentären om sin pappa och hans fantastiska hockeyresa.

Att det sker i just Toronto är ett ödets nyck.

Titeln på filmen?

”Big Ned”, förstås. 

Dagens stora sportnyheter

Häng med i dagens stora sportnyheter med Expressen TV.