Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Listan som skakar om svensk hockey

Foto: 15193 PIC-AGENCY
Foto: DANIEL MALMBERG/IBL-AOP / DANIEL MALMBERG/IBL-AOP/IBL DANIEL MALMBERG/IBL-AO

79 idrottare. 

79 krossade karriärer. 

79 fortsatta liv med olika former av hjärnskador.

Det här är Sveriges spelarkyrkogård.

En unik granskning av SportExpressen visar nu omfattningen av alla offer för hjärnskakningarna inom svensk ishockey.

– Jag blir förtvivlad. Jag har ju träffat många av de här individerna och sett hur fruktansvärt dåligt de mår, säger hockeyläkaren Yelverton Tegner. 

Under hela 2000-talet har problemet med hjärnskakningar inom svensk hockey växt dramatiskt.

Men omfattningen är fortfarande tämligen oklar.

Det finns exempelvis ingen uppgift om hur många spelare som faktiskt tvingats sluta just på grund av våld mot hjärnan.

Tills nu.

SportExpressen har via olika mediearkiv och sökmotorer hittat artiklar om sammanlagt 79 spelare som drabbats av samma öde.

Listan är garanterat inte fullständig. Det finns tveklöst flera fall som aldrig nått medierna.

Men 79 krossade karriärer är likafullt en skakande siffra.

"Betalar ett väldigt, väldigt högt pris"

Eller som hockeyläkaren Yelverton Tegner beskriver antalet:

– Det är ett väldigt, väldigt högt pris som vissa får betala för att spela ishockey. 

Yelverton Tegner. Foto: OLLE WANDE / EXPRESSEN OLLE WANDE

Tegner är professor emeritus i idrottsmedicin, tidigare lagläkare för Luleå Hockey, och sedan många år specialiserad på hjärnskakningar inom idrotten.

Vi har hittat 79 bekräftade fall - vad tror du den verkliga siffran är?

– Jag skulle inte alls vara förvånad om den är minst den dubbla.

Så sent som i maj i år presenterade Tegner nya forskningsresultat på ett internationellt symposium (“Head Trauma in Sports and Risk for Dementia”) på Karolinska institutet.

Tegners egen referensgrupp på ett 40-tal svenska spelare som slutat på grund av hjärnskakningar hade alla fått genomföra en så kallad SF36-undersökning.

– SF36 är ett internationellt erkänt hälsoinstrument. En metod att gradera sitt upplevda hälsotillstånd, säger Yelverton Tegner.

Vad blev resultatet?

– Att den här gruppen av förhållandevis unga människor har ett sämre upplevt allmänt hälsotillstånd än en genomsnittlig 75-åring.

Foto: Den gråa skalan visar resultaten från gruppen med svenska hockeyspelare som drabbats av hjärnskakning.

Vad känner du runt det?

– Att det är skrämmande.

Yelverton Tegner har specialstuderat effekten av hjärnskakningar inom idrott ända sedan 80-talet.

Och ett problem återkommer, enligt Tegner. Att många drabbade inte inser att det handlar om faktiska hjärnskador.

"Din hjärna är inte frisk. Den är sjuk"

– Det har varit det stora problemet genom alla år. Att de inte riktigt tar till sig vad det här är frågan om.

Tegner fortsätter: 

– Jag kan förstå det på ett sätt: Du får en skada i hjärnan, men hjärnan har också en förmåga att via andra delar kompensera skadan. Så att du inte känner av skadan.

– Men din hjärna är inte frisk. Den är sjuk.

Och du får lida av det senare i livet?

– Ja. Den kan skapa förändringar i hjärnan. Som verkar kunna starta en process där man utvecklar demens, Parkinsons eller andra sjukdomar.

* * *

SportExpressen har pratat med fyra av de tidigare aktiva spelarna på listan.

Ynglingen som plötsligt blev förlamad efter att ett blodkärl brustit i hans hjärna. Målvakten som orsakade tidernas skandal - utan att minnas något av den själv. Trotjänaren som trodde han slutade i tid - men 13 år senare nu vet hur fel han hade. Damstjärnan vars hjärna fick nog redan efter två smällar.

Det här är deras historier.

* * *

1) "JAG ÄR LIVRÄDD"

– Tur att du ringde i dag. För det här är en bra dag.

Marcus Magnertoft, 43, fortsätter:

– En annan dag kunde det ha varit jobbigt att bara genomföra det här samtalet. Då mitt tal blir sämre, då min tankeverksamhet går saktare.

Det var 2005 som Marcus Magnertoft tog beslutet att lägga av med ishockeyn. Efter 549 matcher under tolv säsonger i Malmö var plötsligt allt över efter totalt sju hjärnskakningar.

"Jag har inget val. Om jag fortsätter att spela kan jag få framtida men", sa Magnertoft när han meddelade sitt beslut i en intervju med Kvällsposten i november 2005.

Men det var redan för sent.

– Ja, jag har haft jätteproblem sedan dess. Och kommer förmodligen att ha det resten av mitt liv, säger Marcus Magnertoft i dag, snart 13 år efter dagen för den där intervjun.

Marcus Magnertoft på väg till sjukhus efter att ha drabbats av en hjärnskakning i Södertälje 2001. Foto: BJÖRN LUNDBERG

Kan du försöka beskriva problemen?

– De flesta tror ju att det handlar om huvudvärk. Men nej, det är inte problemet. 

Utan?

– Att min hjärnenergi blivit otroligt begränsad. Jag känner mig som att jag lever...i en bubbla. Jag tänker inte riktigt klart. Är avtrubbad. Och har ett otroligt dåligt närminne.

– Detta plus att jag är oerhört känslig för vad jag utsätter mig för. Jag har tvingats begränsa min vardag. Undvika att utsätta mig för situationer där jag får en massa intryck att ta in mentalt. 

Vad händer då?

– Jag blir oerhört trött. Har svårt att sortera ut saker. Faller jag över kanten blir det problem med även de enklaste saker.

– Det blir liksom en baksmälla som kan hålla i sig i 3-4 dagar. Då jag är enormt tung i huvudet. Då har jag problem med allt i vardagen; skriva ett mejl, betala räkningar eller ringa ett samtal.

Har du något hopp om att bli helt frisk i framtiden?

– Nej, det har jag nog inte. 

Marcus Magnertoft under sin tid som assisterande tränare i Malmö 2010. Foto: TOMAS LEPRINCE

Marcus Magnertoft har fortfarande kvar kontakten med ishockeyn som tränare för Malmö Redhawks 06:or. Det uppdraget delar han med Jesper Damgaard, en annan Malmöspelare vars karriär avslutades på grund av hjärnskakningar.

– Vi jobbar mycket med killarna i laget för att öka medveten runt det här. Hur de ska undvika att utsätta sig för risker.

Marcus Magnertoft tystnar en sekund. Sedan säger han:

– Jag är livrädd för att någon av dem ska åka på en hjärnskakning. Jag vet ju vad priset kan bli. 

* * *

2) "VEM ÄR JAG NU?"

Victor Grönberg var 20 år. Han hade kommit hem till Falun efter en match i Hedemora, packat upp trunken och sedan gått ut och satt sig i bilen.

Men när han försöker starta bilen händer det.

– Plötsligt blir det ett enormt tryck i huvudet. Jag får inte ner foten till kopplingspedalen, hela min vänstra sida hade helt slutat reagera. Jag var som förlamad.

Efter en ilfärd till sjukhuset visade röntgen att ett blodkärl hade brustit i Victor Grönbergs hjärna. 

Ändå hade Grönberg tur i oturen. Han behövde inte opereras, han drabbades inte av någon hjärnblödning.

– Ska jag vara ärlig var det först då polletten trillade ner för mig. Det var då jag insåg att "det här går inte längre".

Och en hockeykarriär var över. Innan den knappt börjat.

Knäckte skallbenet

– Jag hade inte fått några smällar under mina första år som junior. Men under två års tid fick jag sedan 4-5 hjärnskakningar.

Victor Grönberg.

Och den sista var den brutalaste. Victor Grönberg knockades så hårt att skallbenet sprack. 

– Det var extremt. Jag slog i huvudet - och så sprack det upp en fraktur vid ena örat. 

– Redan efter den sa läkarna att jag måste ta mig en funderare. Att det inte var hållbart att fortsätta.

Men Victor Grönberg ville inte riktigt lyssna. Han försökte ändå komma tillbaka i spel med Falun i division I.

– Fast det gick liksom inte. Jag tappade minnet, spydde efter träningarna, hade kronisk huvudvärk och kunde inte längre sköta mitt jobb. Jag var helt färdig, kunde sova 12-13 timmar per dag.

"Värsta tiden i mitt liv"

Men först efter skräckupplevelsen en tid senare, när blodkärlet brast i Grönbergs hjärna, togs det definitiva beslutet att sluta. Och en ny mardrömstid tog sin början.

– Det är nog den värsta tiden i hela mitt liv. Jag var helt knäckt. Jag hade ju alltid älskat den här sporten så otroligt mycket...och så känner man att allt är på väg att rinna en ur händerna.

Victor Grönberg fortsätter:

– Det blev liksom: "Vem är jag nu? Vad ska jag göra?" Hela min identitet hade ju handlat om ishockey.

 – Jag var så deprimerad. Jag kände inte igen mig själv. Jag orkade inte göra något. Träffade jag mina kompisar en timme var jag helt slut efteråt.

Hur länge var det så här?

– Ett halvår ungefär. Till Borlänge Hockey ringde och erbjöd mig att hjälpa till med deras juniorer.  

I dag är Victor Grönberg 25 år och sedan förra säsongen assisterande tränare för Linköpings J20-lag. Han har fortfarande känningar av sina hjärnskakningar.

Ser du någon lösning på problemen med hjärnskakningar?

– Jag tycker ändå att vi pratar mer om det här nu. Och det är ett steg i rätt riktning. Men...nä, jag tror aldrig att det kommer att försvinna helt och hållet.

* * *

3) "MAN BLIR RÄDD FÖR SIG SJÄLV"

Plötsligt blir Luleås målvakt Thomas Javeblad fullständigt ursinnig i bortamatchen mot Västerås. Han kastar sig över domaren Billy Fredriksson och brottar ner honom på isen efter att Fredriksson dömt mål för Västerås.

Elitseriens största skandal är ett faktum. Thomas Javeblad döms senare till fem månaders avstängning.

De som såg överfallet lär aldrig glömma de osannolika scenerna.

Förutom en.

Huvudpersonen själv.

Thomas Javeblads attack på Billy Fredriksson. Foto: FREDRIK LUNDGREN / TT / TT NYHETSBYRÅN

– Nä, jag minns absolut inget. Det sista minnet är att Billy tecknar för mål. Nästa är från omklädningsrummet efteråt, säger Thomas Javeblad.

Vad kände du när du sedan fick reda på vad du gjort?

– Det var hemskt. Man blir rädd för sig själv. Och framför allt besviken. Billy var ju en jättebra kompis till mig. 

Tolv hjärnskakningar - sen var allt över

Incidenten inträffade i januari 1990. Thomas Javeblad hade då redan haft elva hjärnskakningar, när han får den tolfte nästa höst är karriären till slut över.

–  Jag hade blivit uppmanad att göra det redan något år tidigare. Men man var ju dumstolt på den tiden, jag ville försöka spela ut mitt kontrakt med Luleå, säger Javeblad.

En av de tolv hjärnskakningarna inträffade på Hovet. Javeblad, då i HV 71, knockades fullständigt.

När han kvicknar till sitter han på lagets avbytarbänk. Intill sitter Stefan Falk som var 18:e man den matchen.

– Jag frågade Stefan: "Varför sitter jag här? Vad har hänt?

Vad fick du för svar?

– Att jag fått en smäll i första perioden och suttit på bänken och pratat med Stefan sedan dess. Och att nu var det bara två minuter kvar av matchen.

– Men jag hade ju inget minne av det alls.

"Det var en machopryl"

När Thomas Javeblad som 29-åring avslutade karriären 1991 blev han samtidigt den första spelaren i svensk hockey som tvingades ge upp på grund av hjärnskakningar.

I alla fall den förste dokumenterade.

Thomas Javeblad hjälps av isen efter en match med Luleå 1987 av bland annat läkaren Yelverton Tegner (t.v) Foto: ROLF SÖDERBERG / DAGENS NYHETER

– Jag tror säkert det fanns fler. Men det var ju en machopryl på den tiden. Fick du en smäll skulle du ändå helst spela dagen efter utan att säga något.

I dag är han 55 år, sjukskriven på heltid sedan 1,5 år tillbaka. Och märkt av det hockeyliv han avslutade för 27 år sedan.

Dels rent fysiskt. Men även psykiskt.

– Jag har upprepade depressioner. Inlärningssvårigheter, problem att vara i vissa miljöer. Men jag har fått lov att lära mig leva med det.

Är det något du ångrar?

– Att jag inte slutade tidigare än jag gjorde.

* * *

4) "DET GICK INTE EN KVÄLL UTAN ATT JAG GRÄT"

– Alla hjärnor är ju olika. Och i mitt fall räckte det med två smällar innan hjärnan gav upp.

Lisa Hedengren, 26, är ett levande bevis på att schablonbilden att det krävs ett flertal hjärnskakningar innan allvarliga skador uppstår är fel.

Väldigt fel.

2015 var Lisa Hedengren lagkapten i AIK, etablerad i Damkronorna, och mitt uppe i en alldeles strålande hockeykarriär.

Men en smäll i bakhuvudet under en match mot Linköping i december ödelade alla drömmar. 

Det var "bara" hennes andra hjärnskakning i karriären. Men det var ändå en för mycket.

Lisa Hedengren. Foto: Tomas Pettersson.

– Det som var tyngst var att jag bara var 23 år. Jag såg ju mig själv hålla på en bra bit längre än så. Men nu sprack alla mina mål helt och hållet, säger Lisa Hedengren.

Och tiden direkt efter smällen blev nattsvart.

– De första månaderna gick det inte en kväll utan att jag grät. Och jag är ändå ingen som gråter jättelätt.

Hur är det i dag?

– Jag är långt ifrån 100 procent. Men det går långsamt framåt. Små steg varje år.

Hon berättar att bara en sådan - för andra - trivial sak som ett besök på en större, bullrig, restaurang kan få extrema konsekvenser.

– Den miljön är nog den värsta för mig.

Vad blir effekten?

– Efter ett tag känns det bara som att hjärnan stänger av helt. Som att jag är inne i en tunnel, att jag hör saker - men att hjärnan inte orkar ta in mer. Och så kommer yrsel och huvudvärk.

Lisa Hedengren fortsätter:

– När jag efteråt kommer till en lugnare miljö känns det som att...jag sitter på en båt. Med stora vågor. Och flyter omkring där i något slags vakuum.

Lisa Hedengren i Damkronornas match mot Tyskland 2014. Foto: SEBASTIAN LINDBERG / BILDBYRÅN

Lisa Hedengren är en av fem kvinnliga spelare på listan, vilket möjligen inte låter så mycket. 

Men det ska ses i perspektivet av...

...att det är betydligt färre damer som spelar än på herrsidan. 

...att det råder helt andra tacklingsregler i damhockeyn.

...att uppmärksamheten i medierna är jämförelsevis minimal.  Vilket gör att spelare kan ha tvingats sluta utan att det nämnts med ett ord - och därmed heller inte finns med på denna lista.

– Så är det ju. Försvinner en spelare högt upp i herrhockeyn blir det ju mycket mer uppmärksammat.  Men det händer hos oss också - med samma resultat av smällarna.

Sedan 2016 har Lisa Hedengren varit assisterande tränare för AIK:s lag i SDHL.

Men i det civila livet har hon annars varit sjukskriven på heltid sedan smällen december 2015. Tills alldeles nyligen. 

– Nu har alla försäkringsbidrag jag haft dragits in. De tycker att jag är redo att börja jobba på 100 procent igen, berättar 26-åringen.

Och fortsätter:

– Men det är jag ju inte.

* * *

Så hur ser utvecklingen ut?

Har den alltmer ökade uppmärksamheten runt hjärnskakningar de senaste åren haft någon effekt?

Svaret är nej.

Professor emeritus Yelverton Tegner visar upp ett diagram över spelare som tvingats avsluta sina karriärer på grund av PCS (post concussion syndrom).
Och efter 2010 pekar staplarna brant uppåt.

– Innan dess var det bara sporadiska fall. Men efter 2010 sker det en tydlig stegring, säger Tegner.

Kan det bero på att ni läkare blivit bättre på att stoppa spelare från spel i tid?

– Nej, det tror jag inte. Jag tror det beror på att spelet blivit tuffare. 

Så vad göra?

– Ja, man undrar ju hur mycket vi ska tillåta? Vad får idrotten kosta?   

Vad är ditt svar?

– Att hockeyn redan har kostat för mycket. Det är inte värt det. Något radikalt måste göras.

Till exempel?

– Att straffa återfallsförbrytare hårdare. Har du orsakat en hjärnskakning kan det vara otur - men inte två. Då ska du stängas av - som att du dopat dig.

Menar du på livstid?

– Ja, i vissa fall. 

Yelverton Tegner undersöker knockade Luleåspelaren Thomas Raffl under en match 2009. Foto: OLLE WANDE / EXPRESSEN OLLE WANDE

Yelverton Tegner menar också att det borde diskuteras att införa poängavdrag för de lag vars spelare orsakar hjärnskakning på motståndare under en match. 

– Nånstans är det ju fusk att använda sig av spelare som går in för att skada andra.

Men om inget hjälper? Om utvecklingen fortsätter? Finns det någon gräns där man ur medicinskt perspektiv kan säga att det inte längre är försvarbart att fortsätta utöva hockey?

– ...(tystnad)...Hade det funnits något vett i samhället hade exempelvis boxning redan varit förbjudet. Med det har inte gått att genomföra.

Yelverton Tegner säger sedan:

– Det kommer inte att lyckas med hockey heller.

 

 

79 krossade karriärer - hela listan

Cam Abbott, 34, Luleå (sista matchen 2014)

Mikaela Ahlstrand, 19, SDE (2017)

Samuel Aho, 25, Vännäs, (2017)

Fredrik Anderberg, 23, AIK (2013)

Patrik Andersson, 28, Mora (2013)

Jens Andersson, 29, Boro (2016)

Anton Beide, 32, Halmstad (2013)

Sean Bergenheim, 34, Frölunda (2017) 

Albin Blomqvist, 25, Osby (2013) 

Anton Blomqvist, 24, Piteå (2016)

 

Gottfrid Bolin, 23, Gislaved (2016)

Robin Bredin, 27, Kovland (2014)

Anton Brehmer, 24, Örebro (2015)

Daniel Bång, 31, Lausanne (2015)

Fredrik Carlsson, 29, AIK (2013)

Jeremy Collition, 33, Mora (2013)

Jesper Damgaard, 43, Malmö ((2011)

Madelene Eriksson, 29, Linköping (2012)

Adam Estoclet, 29, Karlskoga (2015)

Daniel Fernholm, 34, Djurgården (2014)

 

Robin Forssén, 24, Modo (2012)

Johan Franzén, 38, Detroit (2015)

Victor Grönberg, 25, Falun (2013)

Markus Gunnarsson, 27, Vita Hästen (2017)

André Jarlfors, 19, Karlskrona (2017)

Johan Hansson, 28, Roma (2014)

Axel Havskog, 22, Dalen (2017)

Lisa Hedengren, 26, AIK (2015)

Kevin Hermansson-Axh, 22, Väsby (2017)

Jesper Hoffman, 26, Nittorp (2017)

 

Erika Holst, 39, Segeltorp (2013)

Marius Holtet, Färjestad (2013)

Mikael Håkanson, 44, Linköping (2012)

Jeff Jakobs, 29, Borlänge (2015)

Thomas Javeblad, 55, Luleå (1991)

Ted Johansson, 26, Piteå (2013)

Oscar Johansson, 30, Timrå (2016)

Johan Jonsson, 33, Västerås (2016)

Karl Jonsson, 29, Lidköping (2014)

Kenny Jönsson, 43, Rögle (2009)

 

Magnus Kahnberg, 38, Frölunda (2015)

Markus Karlsson, 30, FBK/Rungsted (2014)

Jonas Karlsson, 32, Karlskoga (2017)

Björn Kindahl, 30, Karlskoga (2015)

Espen Knutsen, 46, Djurgården (2004)

Jonas Knutsson, 28, Åker/Strängnäs (2014)

Sebastian Lauritzen, 34, Timrå (2017)

David Lillieström-Karlsson, 25, AIK/Guildford (2016)

John Lind, 35, Sundsvall (2007)

Alexander Lindgren, 25, Timrå (2016)

 

Sanny Lindström, 38, Färjestad (2013)

Samuel Lundberg, 23, Vännäs (2017)

Per Löfström, 45, Leksand, (2003)

Marcus Magnertoft, 43, Malmö (2005)

Freddy Meyer, 37, Modo (2012)

Viktor Mickelsson, 26, Hammarby (2016) 

Ville Mäntymaa, 33, Frölunda (2013)

Josef Nilsson, 24, Hammarby (2015)

Magnus Nilsson, 40, Hudiksvall (2016)

Kristofer Näslund, 42, Karlskoga (2014)

 

Daniel Paille, 34, Brynäs (2017)

Robin Palmgren, 22, Modo (2014)

Simon Petersson, 20, Gislaved (2016)

Andreas Pietilä, 30, Kungälv (2011)

Henrik Rehnberg, 41, Brynäs (2003)

Byron Ritchie, 41, Modo (2017)

Rikard Rydén, 33, Åker/Strängnäs (2012)

Caroline Siik, 23, Leksand (2013)

Jens Skålberg, 33, Karlskoga (2016)

Dave Spinas, 35, Modo (2016)

 

Aaron Ställ, 30, Piteå (2014)

Jukka Tillikainen, 44, Leksand (2005)

Ole-Kristian Tollefsen, 34, Färjestad (2017)

Johannes Tornberg, 28, Boden (2017)

Petter Ullman, 31, Leksand (2010)

Niclas Wallin, 43, Luleå (2012)

Mattias Weinhandl, 38, Linköping (2013)

Oliver Wibeck, 22, Oskarshamn (2016

Peter Öberg, 36, Modo (2016) 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!