Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Jag hade tur att jag inte blev ihjälslagen”

Foppas favoritfemma genom ALLA tider
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

ZUG. Vi minns de ”svarta ögonen”. 

De som i mångt och mycket skapade hockeyspelaren Peter Forsberg. 

Själv är han förvånad över att de inte orsakade större problem ute på isen.

– Jag hade otrolig tur att jag inte blev ihjälslagen någon gång längs vägen, säger han i Expressens podd Hockeypuls.

Lyssna på Hockeypuls SpotifyiPhoneAcast 

https://embed.acast.com/hockeypuls/ac6dc5abf79a969a9687bd091bd4a8b9

Peter Forsberg, 48, är en av våra största hockeyspelare genom tiderna. Enligt många är han nummer ett. 

Hans karriär – som innehöll triumfer som OS- och VM-guld, Stanley Cup-segrar och flera individuella priser – tog sin början i Örnsköldsvik på 70- och 80-talet. 

Det var där Foppa formades till den hockeyspelare han blev.

Men under uppväxten och tiden på mellan- och högstadiet var Peter någon annan än den skräckinjagande powerforwarden med gudabenådad speluppfattning, som hockeyvärlden lärde känna honom som.

Han var tyst och timid. 

Liten, både verbalt och kroppsligt. 

Och det hade sina förklaringar. 

– Jag åt knappt ingenting i skolan, det var väl två dagar i veckan jag åt. Jag kunde inte äta köttfärs. Inte fisk. Jag åt ingenting, berättar Forsberg i podden Hockeypuls. 

Men vad åt du då?

– Vissa dagar åt jag ingenting. Då försökte jag bara överleva dagen. Om det var bra väder kunde jag cykla hem och käka pannkakor om morsan var hemma, men annars blev det ingenting. Det var otroligt jobbigt när vi gick i skolan till 15.45 och inte äta på hela dagen för att sedan komma hem, käka några kanelbullar, och åka på träning. 

Tränade och åt kopiöst mycket

Foppas kost- och träningsvanor började förändras i samband med att han lämnade Geneskolan, en av grundskolarna i Ö-vik, för gymnasiet. 

Då öppnades en ny kulinarisk värld upp.

– Jag minns att man kunde välja på två rätter i skolbespisningen. Då blev det plötsligt lättare. Det fanns alltid något att äta, berättar han. 

Från att knappt ha ätit under dagarna ökade Forsbergs matintag nu kraftigt.  

– Under den tiden, 16-19 år, käkade jag först frukost, vid 9.30 var det mat igen, sedan lunch, efter det mat på någon restaurang vid 14.30 och sedan kom jag hem och åt middag vid 18.30. Senare på kvällen blev det mackor också. Helt allvarligt vet inte jag om det räckte.

Eftersom ni tränade extremt mycket under den perioden?

– Ja. Det var hockeygymnasiet, juniorerna och att spela i A-laget. Sedan gjorde jag och målvakten Anders Ledin alltid tre styrkeövningar efter varje träning, och då kunde vi lika gärna ha haft ett styrkepass på morgonen. Han ville köra ”upright row” (axelövning) och jag ville alltid köra bänkpress. Sedan blev det en övning till, och så var det under hela juniortiden, måndag-fredag. Det var järnet hela tiden. 

Var det då du lade grunden för den hockeyspelare vi sedan fick se?

– Det skulle jag säga. Tidigare hade jag kanske lite talang och såg spelet, men sedan fick jag den fysiska delen och kunde börja köra över folk. Det gjorde att jag kunde ta för mig mer på isen. 

* * * 

Det kunde hända att man blev påhoppad

I karriärens linda beskriver Forsberg det som att han var en person på isen, och en annan utanför.

Men ju äldre han blev, desto mer vågade han.

Sedan hade han ju de där tävlingshornen på sidan. De har alltid funnits där, berättar Foppa:

– Jag tror att jag alltid varit superfokuserad på isen och det spelade ingen roll vem som stod på andra sidan. Jag försökte köra över folk, men jag var ju otroligt liten – och nästan rädd på isen. Ändå hade jag något konsekvenstänk med mig, som när man skulle möta Wernblom. När vi var 13 år var han ju dubbelt så stor som en annan och då var det kanske inte speciellt bra att köra in i honom. Då hade jag respekt ändå. 

När han slussades upp till Modos A-lag och sedermera, i mitten av 90-talet, flög över till NHL var det en helt annan Peter Forsberg som skrinnade ut på isen. 

Attityden förändrades, självförtroendet växte.

– När jag blev äldre och klev ut på isen, oavsett match, så spelade det ingen roll vem jag mötte. Om det var Hatcher eller Probert eller någon annan. Det spelade ingen roll och det var otroligt tur att jag inte blev ihjälslagen någon gång längs vägen. Så är det bara. 

Det var kanske tur att du hade några ”enforcers” (slagskämpar) på din sida.

– Inte bara det. Kanske någon gång var det så. Ett slutspel med Colorado var jag den största forwarden. Sakic, Tanguay, Hejduk, Drury... Det var inte speciellt stora forwards och vi hade inte många slagskämpar, men vi hade ett bra lag. Sedan hade vi väl Simon, Parker och någon till slagskämpe men det kunde ändå hända att man blev påhoppad på isen. 

Trots sina smärtor och krämpor under karriären – Forsberg drogs med inte mindre än 25 allvarliga skador – upplevde han att han aldrig behandlades ojuste av motståndarna.

– Jag klarade mig otroligt bra, när det kommer till brutala, rejäla påhopp. Tomas Sandström fick ju en crosschecking i ansiktet och jag hade kanske lugnat ned mig lite om jag fått det, men det var inte många fula grejer jag åkte på. 

Stämmer det att du skrev ”lugna ned dig” i ditt tandskydd?

– Ja, det var senare i karriären. Jag behövde ta det lite lugnt och jag kunde titta på den i periodpauserna, ”ta det lite lugnt, försök komma tillbaka till verkligheten och kör inte bara över folk”... Största fokuset ska vara på att vinna men några gånger kunde det hända, som vår tränare där borta sa, att jag fick de ”svarta ögonen”. Då skulle jag bara ut och jaga någon. 

Inombords brann det.

Därför kunde Forsberg i vissa matcher enbart fokusera på att tackla motståndare, men han lyckades på något sätt ändå hålla sig inom regelverkets ramar. 

Faktum är att han aldrig blev avstängd i sin karriär.

– När en spelare kom mot anfallszon handlade det inte om att stoppa honom, utan jag försökte verkligen gömma mig bakom någon spelare och hoppas att han svängde in mitt i banan så att jag kunde köra över honom. Det var inte på tal om att ta pucken, utan då skulle jag köra över någon så gott det gick. Dock ville jag inte sätta en armbåge i huvudet på någon. Om jag kommer ihåg rätt har jag inte varit avstängd någon gång i karriären. 

Hur klarade du av att balansera dig?

– Jag hade väl det i mig. Jag tyckte att det var fullt okej att köra 200 knyck och köra på någon med en bröstare, men jag hade det inte i mig att crosschecka någon i ansiktet eller sätta en armbåge i någon. 

Gick du någon gång ut för att skada medvetet?

– Någon gång fick jag en blindside-tackling av Maltby i Detroit. Då skulle vi sedan båga ned i vår zon, men det kände inte jag för. När han hade varit och vänt mot vårt mål, då kommer jag ihåg... Det är enda gången jag tänkt: ”Nu spelar det ingen roll vad jag gör”. 

Hur slutade det?

– Jag fick han där vid båset... Jag träffade inte med crosscheckingen, och han såg att jag kom mot honom. Vi hade en kille i vårt lag, Jeff Odgers, som sopade på Maltby från bänken. Han var vår slagskämpe och han fick på en höger. Så vi fick Maltby litegrann i alla fall...

Lyssna på hela Hockeypuls avsnitt med Peter Forsberg i spelaren nedan eller i valfri poddapp:

https://embed.acast.com/hockeypuls/ac6dc5abf79a969a9687bd091bd4a8b9

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.