Ikonens nya liv – med ex-modellen och Putin

En tv står på i bakgrunden och skränar på ryska när Pavel Bure tar samtalet. 

Han är hemma i Moskva med familjen och har en lucka för en kort pratstund en kväll.

Det har gått 30 år sedan han slog igenom i CSKA Moskva och slog rookierekord i antal gjorda mål. Säsongen 1988-89 satte han 17 mål. Han fyllde 18 först frampå vårkanten -89. 

– Ända sedan jag var en liten unge har jag gillat att göra mål. Jag tror det är därför folk kommer och kollar på hockey: för att se mål, du vet. Det finns förstås grymma backar och målvakter också, och ibland blir det otroliga räddningar, men folk vill se mål, tror jag. Det är därför de ställer sig upp och jublar och blir känslosamma, och det gillar jag. 

Pavel Bure slog igenom samtidigt som Sovjetunionen föll samman och järnridån luckrades upp.

Pavel Bures problem med CSKA Moskva

Samma vår som Bure slog juniorrekordet hoppade den ett år äldre Alexander Mogilnyj av från Sovjets landslag, efter att laget gått obesegrat genom VM i Globen i Stockholm. 

Sedan stack Fedorov. Och så släpptes Fetisov och Makarov i väg. Så stigen var upptrampad när det var dags för Bure att ta klivet, hösten 1991. 

Men i Bures fall fanns ett annat problem: han hade redan ett kontrakt. Med CSKA Moskva. 

Efter utdragna processer slutade det med att han la in 50 000 dollar av sina egna pengar – nära en halv miljon kronor – ovanpå de 200 000 dollar Vancouver betalade för att att få loss honom.

Den 5 november 1991 gjorde han sin NHL-debut. 

– Om alla jag har träffat som sagt att de var där faktiskt varit där så hade det varit 250 000 personer i publiken, sa Vancouvers dåvarande tränare och manager Pat Quinn till Vancouver Sun 2012.

Bures fart och målsinne gjorde honom omedelbart till en favorit i västra Kanada. Sin andra säsong slaktade han klubbrekordet och satte 60 mål. Han gjorde om det året efter och var med och tog Canucks till Stanley Cup-final 1994.

Redan då hade det uppstått en spricka mellan honom och klubben. Enligt vad Bure sagt tidigare läckte någon ur klubbledningen uppgifter om att Bure tänkte vägra spela i slutspelet om han inte fick det kontrakt han ville ha, vilket gjorde honom förbannad. 

När han till slut blev bortbytt till Florida, i januari 1999 efter att ha vägrat spela för Vancouver under hösten, avslöjade han att han hade velat komma ifrån Canucks ända sedan 1993. Han hade känt sig välkomnad med armbågen av Canucks från allra första början, när Canucks lät Bure vänta i Kalifornien i flera veckor efter att han lämnat Ryssland. 

LÄS MER: Pavel Bures fina ord om Elias Pettersson 

Nu vill han inte tänka på de delarna av tiden i Vancouver, utan fokuserar på supportrarna.

– Jag hade alltid en bra relation med fansen. Och det är ju dem man spelar för. Jag kände alltid deras stöd, och jag gjorde alltid mitt bästa för dem, säger Pavel Bure. 

Det hade kunnat bli ännu mer av det där bästa, det som ledde till 60-målssäsongerna, om det inte varit för skadorna. 

Redan säsongen 95-96 pajade ena knät första gången. Sedan följde år av rehab, nya skador och, när han var frisk nog att spela, nya målkavalkader. 

Pavel Bure: ”Jag är lyckligt lottad”

2002, när Florida Panthers tvingades skeppa i väg Bure för att spara pengar, hamnade han i New York Rangers. Då var korsbandet i ena knät i princip slut. Efter nästa skada hade Pavel Bure att välja på att chansa på en ny operation – eller lägga av för att försäkra sig om att kunna gå efter karriären. 

– Jag var så lyckligt lottad att jag kunde spela tolv år i NHL och jag hade en fantastisk tid där, och mötte underbara människor, så det var kanon. 

Är det något du önskar du hade gjort annorlunda?

– Tja, det beror på hur det känns i livet överlag. Men säg så här: Jag uppskattar det jag har. Jag är nöjd och jag uppskattar verkligen det jag har nu. 

Ja, hur är pappalivet?

– Det är rätt bra, du vet. Och jag är lyckligt lottad, för jag kan tillbringa mycket tid med barnen och se dem växa. När man spelar hockey på proffsnivå så har man ju inte den tiden, men nu har jag mycket ledig tid och kan tillbringa den med mina barn. 

Han har sonen Pavel, dottern Palina och så nykomlingen från i vintras, Anastasia, tillsammans med sin fru Alina, som är före detta modell.

Vad gör du nu för tiden? Hur ser en typisk dag ut? 

– Tja... Alla dagar är olika. Jag har inget schema, direkt. Som tur är. Men det är mycket tid med ungarna. Och på kvällarna spelar jag hockey med polarna. Inte varje dag, men fyra dagar i veckan kanske. Vi har olika lag och det är väldigt kul. 

Vilka spelar du med? Jag antar att man kanske känner till några av dem. 

(tystnad.)

– Hehe, jo, du har hört om en del folk jag spelar med, lita på det. 

Några namn kanske? 

– Det är bara att googla.

Nåt kan du väl säga.

– Vår president spelar hockey, så sedan de senaste sju-åtta åren vill alla spela hockey. Vi har många lag och olika amatörligor och så där, så det är en hel del olika folk att spela med. 

Ja, Putin, ja. Jag har sett att du har bilder på Instagram tillsammans med honom. Hur är din relation till honom?

– Jag har haft äran att spela hockeymatcher med honom några gånger. Vi spelade på Röda torget i december, det var kul att spela utomhus där.

Pavel Bure har flera bilder på sitt Instagramkonto där han och president Putin är i full hockeyutrustning. På en av dem håller Putin upp Pavel juniors hand och alla tre gör segertecknet. Pavel junior ser måttligt road ut. 

Han skriver också att presidenten gratulerade familjen när Anastasia föddes i vintras.

Slava Fetisov (lagkaptenen i Sovjets klassiska 80-talslandslag, bland mycket annat, reds anm.) blev minister i Putins regering. Är politik nåt du skulle kunna tänka dig?

– Just nu: nej. Men man vet aldrig. Man vet aldrig vad som kan hända. Men vid den här tiden i livet är jag bara nöjd med det jag har och det jag gör. 

Något jobb har Bure inte. Han pysslar med välgörenhetsgrejer och har sin veteranhockey. Och han beskriver vagt en del insatser för hockeyn i Ryssland i stort. 

Saknar du hockeylivet? 

– Det är på en annan nivå nu. Jag skulle inte vilja spela på proffsnivå igen, men att lira bara för att det är kul och för att hjälpa andra. 

Hur är det med landslaget, är du inblandad där nåt? 

– Inte officiellt, men såklart… vi är ett gäng olika killar som spelar hockey ihop och där är en av topparna från landslaget med, Roman Rotenberg. Vi snackar så klart mycket och när han behöver mina råd så får han alltid råd. Samma sak med huvudcoachen.

LÄS MER: Sovjets supertalang flydde efter VM i Sverige 

LÄS MER: Så spelas hockey-VM – alla tv-tider