Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”De ringde hem och räknade ned min tid”

Foto: MELI PETERSSON ELLAFI / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Pär Mårts lämnade ishockeyn 2016 – och har inte ångrat sig en sekund.

I Expressens podcast Hockeypuls minns tränarprofilen tillbaka på sin 30 år långa karriär – som kantades av både motgångar och succérubriker.

Som när han mordhotades i Västerås i slutet av 80-talet.

Och hur han firade alla sina guld.

– Jag kom på mina egna tankar då och kände... ”Vad jävla dum man är”.

Lyssna på Hockeypuls: SpotifyiPhoneAcast

Pär Mårts, 67, är inte mycket för att synas i media. Han har knappt gjort några intervjuer efter att han lämnade förbundskaptensrollen i Tre Kronor 2016.

Han njuter helt enkelt av pensionärslivet i Västerås.

Fast Expressens podcast Hockeypuls tackade han ja till, efter flera veckors betänketid – och i veckans avsnitt avhandlas Mårts långa och framgångsrika tränarkarriär.

Från starten i VIK på 80-talet till slutet med Tre Kronor. Flera tunga saker sticker naturligtvis ut när Mårts minns tillbaka. 

Som turbulensen säsongen 1988/1989 då VIK skulle spela sig upp i Elitserien efter att ha ramlat ur till Allsvenskan vid julen 1988.

En tid som kantades av mordhot och en tuff jargong bland VIK-anhängarna.

– Det var både spelare och ledare som fick hot mot sig. Det kräver mycket av en att stå emot det, orka leva och fortsätta ge av sig själv till laget när det stör. Det var en väldigt turbulent tid och vi hade poliser som stod civilklädda i båset. Jag hade poliser hemma vid mitt köksbord som kollade. Jag hade walkie talkie-kontakt med dem för att berätta var jag tog vägen någonstans, så att de visste var jag höll hus. Samtidigt skulle vi prestera i väldigt viktiga matcher. 

Vad riktades mot dig?

– Det var mordhot, helt enkelt. De ringde hem och räknade ned min tid ett antal gånger. Ingen vill vara med om det. Jag har suttit i rätten och mött de här killarna, och berättat om mina erfarenheter. De blev dömda efter det här.

Varför tvingades du, som ung hockeytränare, utstå det?

– Det vet jag faktiskt inte. Vi hade ett ungt och nytt lag, vi gjorde det bra den säsongen, tycker jag. Jag förstod inte sammanhanget alls. 

Firade med banan efter VM-guldet

Till slut lyckades VIK vinna över Frölunda i den avgörande matchserien som bestämde lagens öden. Västeråsarna fick en plats i Elitserien och blev ett lag att räkna med under delar av 90-talet då de stundtals tillhörde toppen av svensk hockey, innan konkursen 2000.

Mårts skulle vandra vidare och nå framgångar i OS, VM och Elitserien. Han har guldmedaljer från samtliga tävlingar – och vid varje bragd firade han på samma sätt.

– Jag var aldrig med laget. I Lillehammer var jag med på middagen men sedan gick jag hem och njöt av det jag hade varit med om. I HV71 (guld 2004) åt jag mat med laget, men sedan tog jag bilen med min fru. Samma sak under VM 2013.

Mårts firade själv. 

Ofta på ett hotellrum med en simpel meny bestående av en enda banan.

– Jag var trött, utsliten och nöjd. Jag ville äta den där bananen, för det var för sent att äta mat, och sedan sova. Mitt uppdrag var slutfört. 

Du har firat alla guld på samma sätt?

– Ja. 

Upp på rummet, äta en banan och sova gott.

– Ja, som ledare går det inte att äta 00.30 på natten. Jag har aldrig varit ett fan av att sitta så där efteråt. Jag firade dagen efter med alla fans i stället. Det var att fira för mig. 

”Alkohol hör inte ihop med det där”

Mårts drömmer och blickar hellre framåt, än lever kvar i det förgångna. 

På gott och ont.

– Jag minns när vi gick in i arenan i Jönköping efter att vi fått lyfta pokalen, då funderade jag på nästa säsong. 

Redan då?

– Jag kom på mina egna tankar då och kände... ”Vad jävla dum man är”. 

En arbetsskada. 

– Ja, det är alltid nästa grej. Det är en yrkesskada. Det är alltid en ny träning eller match i yrket. När vi vann i Globen var uppdraget slutfört. Det är en sorg i det, att inte få fortsätta. Men så funkar jag som människa. Jag var nöjd med att gå och lägga mig och sova. Jag njöt av dagen efter i stället, då vi var i Kungsträdgården och träffade kungen. Alkohol hör inte ihop med det där... Räcker det inte med segerns sötma, då vettefan vad är det för fel på människan. Jag är kanske annorlunda. 

Lyssna på hela Pär Mårts avsnitt i Hockeypuls podcast avsnitt 91 i spelaren ovan eller i valfri poddapp.