Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Legendarerna kan lära av mig också…”

Björn Hellkvist bär hela Örnsköldsviks förhoppningar på sina breda axlar.Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ibland är pressen så stor på Modo att ledare helst inte vill vara med på bild, som den här jobbiga kvällen i Karlstad för Peter Forsberg, Markus Näslund och Ulf Samuelsson. Foto: TOMMY PEDERSEN / TOMMY PEDERSEN EXPRESSEN
I Örnsköldsvik vimlar det av gamla hockeyprofiler som Peter och Kent Forsberg. Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN © BILDBYRÅN

Björn Hellkvist har klarat en kamp mot Parkinsons sjukdom.

Så hårda krav i Örnsköldsvik är inget som påverkar Modos tränare.

– Jag tar intryck av legendarerna som varit i Modo - men de kan lära av mig också. Du måste välja en riktning du själv tror på, inte en riktning alla ska älska, säger han.

Björn Hellkvist har levt med sin sjukdom i snart tio år och han var bara 32 år när han drabbades av parkinson. Även om samma fråga alltid ställs när man möter någon, så blir det en annan underton tillsammans med Björn.

Hur mår du?

– Jag mår bra, förutom en liten förkylning.

Han ser mitt ansiktsuttryck och ler.

– Jag vet vad du menar, alla som frågar menar samma sak, jag pratar helst inte jättemycket om det, även om jag förstår att intresset finns. Jag fokuserar hellre på att jag mår bra och kan leverera ett bra jobb. 

Sedan säger han ändå något som får oss båda att bli tysta en liten stund.

– Jag mår bra av att inte vara en skugga av mig själv...

”Extremt tufft”

Vi minns båda när vi såg en match tillsammans i Malmö arena, strax efter att han blivit sjuk, då var han en skugga av sig själv jämfört med den pigga vältränade man som sitter mitt emot mig nu. 

 – Det har varit extremt tufft att ta sig igenom det här. Nu tar jag mediciner regelbundet, jag gjorde en operation i huvudet för sex år sedan, då det sattes in elektroder som sköter det mesta åt mig. 

Han håller sig själv i form genom att ”lyfta skrot” och ibland åka skidor utför, som han alltid gillat att göra, men inte kunde göra alls under några år.

– Men jag lider lite av dåliga knän. Så jag får ta det väldigt lugnt i backen.

Så det blir inga svarta pister längre?

- Jo, det är klart, lite blir det ändå, haha.

Han ler igen och håller upp ena handen, helt stadigt. 

– Jag får inga kramper eller skakningar längre.

Jobbat med självbilden

Det är också med stadig hand han leder sitt Modo, som nyligen hade en svit på tolv raka segrar och är ett topplag i hockeyallsvenskan med ambitionen att gå upp till SHL till våren.  

Efter flera år i Rögle och Malmö tog Björn Hellkvist vägen via danska ligan och Oskarshamn - till Örnsköldsvik, dit han kom inför förra säsongen. Första året var tufft och det är först den här säsongen Modo har ett lag som kan hota ett SHL-lag i ett kval till våren.

– Vi har förändrat väldigt mycket för att komma dit vi är i dag. Allt börjar med självbilden. På individbasis och som lag. När jag kom hit var självbilden väldigt trasig. Det måste vara fint att vara i Modo, man måste ha en stolthet i det man gör och det måste vara kul att gå till jobbet. Förr upplevde jag snarare det som en plåga hos många. Och detta har vi jobbat mycket med.

Björn Hellkvist har pratat, peppat och inspirerat sin omgivning. Han har involverat alla i klubben, det är så han jobbar.  

– Självförtroende är inget du får i corn flakes-paketet. Du måste jobba för det varje dag. Alla här har varit lyhörda och beredda på en förändring. Förändringsarbete är tufft. Men jag tycker alla i föreningen, sponsorer och fans visat tålamod.

Förändringar kan vara provocerande för många?

– Ja, så är det. In kommer dessutom en skåning som tror sig veta exakt hur vi ska göra.

Björn skrattar igen.

– Men det är inte jag som gör något, det är Modo. Det är en professionell daglig verksamhet där alla är noggranna i vad man gör. När du själv levererar hundra procent, då kan du också kräva det av din bänkgranne, din kontororsgranne eller till och med de som lagar mat i restaurangen. Det handlar om att kräva tillbaka det du själv ger och när alla gör det - då har du kommit en bra bit på vägen.

En gammal bekant till mig som följt Modo på nära håll i många år säger att du är den förste ledaren i klubben som han inte hört någon prata illa om - hur kan det vara så?

– Han kanske är döv, haha.

– Det är klart det finns folk som kritiserar det jag gör. Människor är olika och som ledare kan du inte bli älskad av alla. Du kommer att trampa folk på tårna om du är i en elitverksamhet, vill du bli kompis med alla får du driva en studiecirkel i drejning eller något sånt, där alla får vara med.

 – Men du måste göra det du gör med respekt. Du måste innerligt bry dig om människor. Du måste visa hänsyn mot folk, men också ha kravbilden som en 100-procentig regel. 

Vad är absolut förbjudet i ditt lag?

– En dålig arbetsetik. Det är ett stort ”no no” för mig.

Hur viktigt är det med ledartyper med stora Modo-hjärtan som Oscar Hedman och Tobias Enström?

– Här har vi detta med självbild, jag upplevde Hedman som väldigt stukad när jag kom hit. Nu är han väldigt stolt över resan han gör. Tidigare var det som att han straffade sig själv för att han åkt ur, nu spelar han för att vinna, det är en gigantisk skillnad.

Målet är förstås SHL - men hur pratar ni innan dess?

– Vi tar en match i taget. Vi stänger varje match dagen efter och visar tv-klipp på både bra och dåliga saker.  Det är viktigt för mig, mina kolleger i staben och spelarna att få den  ”reallity checken”.

Vad är det viktigaste för dig i spelet?

 – Att vi utvecklar människor och hockeyspelare. Och ska du utveckla spelet behöver du ha pucken. Har du inte pucken, blir du inte bättre. Och du måste ta risker för att lyckas ibland. 

Men ni är svårlästa, det går inte att säga att ni har en spelstil ni alltid kör?

– Vi har gått en lång väg för att få flera dimensioner i vårt spel. Vi kan spela på flera olika sätt beroende på omständigheterna.

Hur viktigt är det att Modo går upp i vår?

– Alla toppklubbar i allsvenskan vill gå upp. Det är skit samma om vi vinner 50 matcher i rad nu. Det är ingen som bryr sig om det om vi förlorar säsongens sista match. Det är inte livsviktigt för Modo att gå upp i vår, men det är ett jättebra läge om vi sköter våra kort.

Ni har ett ungt lag som skulle kunna bli bra direkt i SHL?

– Ja, så är det. Det påminner mig lite om när jag gick upp med Malmö. Vi kunde behålla stora delar av stommen. Vi hade 18 spelare med oss upp i SHL och merparten klarade av det. Det var jäkligt häftigt. Modo just nu har också en bra grund för att kunna göra något liknande.  

Känner du pressen i Örnsköldsvik?

– Vi spelar först för oss själva, sen för Modo, sen för Örnsköldsvik. Vi har pratat mycket om det här. Vi håller på med hockey för att det är roligt, det roligaste är att vinna, därför vill vi vinna så mycket som möjligt, säger Björn Hellkvist och sedan har han en utläggning om andras krav och förväntningar och säger bland annat: 

– Vad andra tycker och tänker kan vi inte bry oss om.

– Jag kan inte bry mig om vad min granne hemma på gatan säger om vårt powerplay.

Tar intryck av legendarerna

På tal om Peter Forsberg, alla andra gamla stjärnor i Modo och andra experter, säger Björn Hellkvist:

– Jag tar intryck av legendarerna som varit i Modo - men de kan lära av mig också. Du måste välja en riktning du själv tror på, inte en riktning alla ska älska.

Han berömmer omgivningen för det fina stöd han får och säger att han aldrig upplevt tråkigheter från supportar i Örnsköldsvik.

– Sen är det ett väldigt ärofullt uppdrag för mig att leda Modo. 

Han sneglar lite på bottenstriden i SHL.

– Jag tror inte Linköping får kvala, som många verkar tro. Jag tycker LHC gör många bra saker.

Som före detta tränare i Oskarshamn vill han heller inte möta det laget i ett kval.

– Nej, och jag skulle inte vilja möta Malmö eller Rögle heller i ett kval. Jag möter mycket heller något annat lag.

Resten av familjen Hellkvist bor fortfarande kvar i Ängelholm.

– Vi har haft det upplägget i flera år, barnen är nio och tolv år och detta är förstås ingen optimal situation. Men vi gör det för barnens skull. Detta är min fjärde klubb på sju år och det funkar inte att flytta runt så mycket med skolbarn. Jag skulle jättegärna ha dem här hos mig, men det går inte.

Ingen risk att du jobbar för mycket och att det blir hockey 24/7?

– Jag är lite sån också. På det sättet passar det mig bra. Jag jobbar extremt mycket, jag tycker om att vara insatt och förberedd. Men sen är jag rätt lugn av mig själv och sansad, jag blir inte stressad av att jobba mycket.