Hockeyallsvenskans anonyma storstjärna Marcus Eriksson: ”Ville visa att de hade fel”

Den första frågan Eriksson får är vilken säsong han nu kliver in på som spelare för Vita Hästen.

– Jag tror det är 17:e säsongen. Jag har ju varit borta tre gånger, med Troja, Almtuna och Västerås, svarar han.

Sanningen är att Marcus Eriksson går in på säsong nummer 19 som Vita Hästen-spelare och han kommer nyligen från karriärens poängbästa säsong.

Därför blir det givetvis naturligt att fråga varför en sådan spelare aldrig fått chansen i SHL.

– Ska jag vara helt ärlig så har jag aldrig haft SHL-intresse. Så någonting saknar man väl. Eller var jag bra i alldeles för sen ålder och då vill ingen satsa på en.

Marcus Eriksson tillhör dock en sällsynt skara av spelare som säsong efter säsong har levererat i Hockeyallsvenskan.

När Vita Hästen klev upp som nykomling i 2015 så var Eriksson poängbäst i division 1.

Leveransen fortsatte direkt på allsvensk nivå.

Eller vad sägs om 40, 42, 44 och 43 poäng under de första säsongerna som klubben etablerade sig som nykomling. Redan då hade Eriksson passerat 30 år.

– Ja, ålder lär ha spelat in. 

Därför har Marcus Eriksson aldrig spelat i SHL

Tycker du att du borde ha spelat i SHL?

– Tycker gör jag väl inte. Men det finns spelare som jag tycker jag håller samma klass som som har spelat i SHL. Men nu har jag ju inte spelat där och då har jag inte ansetts vara tillräckligt bra. 

Marcus Eriksson har gjort sina försök på annat håll.

Tidigt under karriären så spelade han för Almtuna och Troja-Ljungby.

Efter 70 poäng i division 1, 2011/2012, så åkte han till Västerås för att testa allsvenskt spel.

– Egentligen var Västerås en otroligt viktig säsong för mig. Jag hade spelat i ettan en herrans massa år, så det blev ett naturligt, men stort kliv. Det var en bra säsong i allsvenskan. Det var lockout och vi hade Berglund, Backlund och allt det var. Sedan åkte jag på en skada mitt i allt. Men på det stora hela var det en säsong jag lärde mig mycket av. Jag fick ändå en förståelse för vad det handlade om, och vad som krävdes av mig.

Och nog har Eriksson trots allt visat vad som krävs.

Det har blivit hög leverans.

Troligtvis har Vita Hästen många gånger räddat sina allsvenska kontrakt just på grund av att man haft en avgörande spelare i Marcus Eriksson.

Sedan klubben tog klivet upp 2015, och Eriksson klev över 30-strecket i ålder, så har det var ruskigt hög leverans.

374 matcher och 301 poäng.

Ändå är rubrikerna få.

Publiken i Norrköping älskar sin nummer 20, och det är ingen vågad gissning att den tröjan aldrig någonsin kommer att bäras av någon annan spelare.

Förvånad över getingbetyget

Marcus Eriksson blev själv ganska förvånad när det kommer på tal att han i Expressens magasin blir bedömd med fem getingar.

– Oj, ska jag verkligen ha det? försöker Eriksson.

Men kommer man från sin bästa säsong någonsin, har räddat upp sin klubb över så lång tid, och har det drivet, som 37-åring så behöver fem getingar knappast motiveras mer än så.

Hur håller du den nivån i den åldern?

– Jag tränar bättre på somrarna. Inte för att jag nödvändigtvis blir bättre av det, utan mer för att det blir viktigare och egentligen för att hålla nivån. Jag försöker att spela lite smartare och jag sticker inte under stol med att jag förmodligen åker mindre nu än jag gjorde när jag var 20-25 år. Sedan måste jag hela tiden ha glädjen och drivet. Att hela tiden vilja uträtta något och bli lite bättre på isen. 

Höll du inte på att tappa glöden för två år sedan när du var nere i division 2 och spelade för Guts från Finspång?

– Egentligen var det inte svårare än att vi inte kom överens, jag och Hästen. Jag tyckte jag fick ett alldeles för dåligt kontrakt, som jag inte ville ta. Det var mitt i covid och mycket var osäkert. Så det förstod jag ändå till viss del.

– Jag var 35 och tänkte, äh va fan, jag vill inte gå och stämpla om somrarna. Så då passade det bra att spela i division 2, Guts ordnade ett jobb åt mig och det var en bra väg in i att börja arbeta. Så nu har det blivit så att jag jobbar som konsult på ett HR-företag i Norrköping. Det blev en perfekt väg in där för mig, och att slippa stämpla, säger han.

Att spela division 2-hockey blev också ett sätt för Eriksson att inse vad han hade som spelare på allsvensk nivå.

– Det blev en nytändning. Jag ville möta spelare på samma nivå och spela mer på mitt max för att få upp drivet och pulsen. Jag hade kanske tagit hockeyspelandet för givet och när jag gick tillbaka ville jag visa de som eventuellt tänkte att jag var slut vid 35 och haft en lite sämre säsong innan, att de hade fel.

”Skulle säga att jag är proffs på det...”

Hur länge pallar du hålla på då?

– Jag har det här året, men jag tycker fortfarande det är riktigt kul. Jag har glöden och drivet. När jag inte har det, då blir det inget mer.

Du är född 1985, och Joel Lundqvist är 82:a...

– Tre år till alltså. Tycker jag bara det är kul så. Annars blir jag en mycket sämre hockeyspelare. Just nu tycker jag det är jävligt roligt. De flesta stunderna i alla fall.

När är det inte roligt?

– Bussåkningen.

Svaret kommer blixtsnabbt från Marcus Eriksson.

– Den kan man. Jag skulle säga att jag är proffs på det.

När satt du senast i ett flygplan för att spela en bortamatch?

– Det var längesedan. Jag minns knappt. Men det var förmodligen första eller andra året i Hockeyallsvenskan med Vita Hästen. När vi flög till Umeå kanske. Nu har vi börjat åka buss dit också. 

När man ser dig så kan man lätt slå fast att du har en klar aura av att sitta längst bak i bussen, och kanske är den sista generationen som spelar kort på en buss.

– Det stämmer bra det! Vi har fem platser där bak. Adam Ohre och jag delar på de platserna. Men några kort har jag faktiskt aldrig spelat. Sedan har jag dålig koll på vem som sitter framför. Det byts ju folk varje år, säger han.

Just det där med att det byts folk varje år i Vita Hästen är ganska talande.

Något år hade klubben 20 nyförvärv.

Det här året är det ”bara” 17 nya spelare in. Några som varit i klubben tidigare.

Det enda man vet är att nummer 20 Eriksson består i ett lag som av en del tippas lite högre upp. Truppen känns mer intressant och spännande än på länge.

Vill gärna möta Linköping i samma division

Med ny tränare i Anders Olsson kanske det också kan bli ett slutspel, och nog drömmer säkert Norrköping om att få kvala till SHL igen, som 2015 när man lyckades skrälla hela vägen till ett kval mot Modo.

Då var bränslet totalt slut och man förlorade med 4-0 i den matchserien.

Men så nära var det ändå att det skulle bli Östgötaderbyn på SHL-nivå.

– Nu är det väl inte särskilt realistiskt att det ska hända, säger Marcus Eriksson ärligt.

– Men det hade förstås varit väldigt, väldigt roligt om det hände.

Då får väl LHC komma ner till Hockeyallsvenskan?

– Som det är nu så. De har inte börjat strålande. Nu har jag väl inget jättehat mot Linköping så, men jag gråter ju inte direkt när de förlorar och lite småtrevligt är det när det går dåligt för Linköping. När jag var liten och växte upp så spelade lagen i samma serie, så det är alltid roliga möten. Det vore synd att säga att man höll på Linköping.