Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det givna namnet i Modos tränarjakt

Fredrik Andersson.Foto: PÄR OLERT / BILDBYRÅN
Modo står utan tränare.Foto: ERIK MÅRTENSSON / BILDBYRÅN

ÖRNSKÖLDSVIK. Säsongen ska räddas. Det måste vara Modos första prioritet.

Sedan finns ett givet nummer att ringa.

Till den tränare som stått på tillväxt hos en rival.

När börjar din egen historia äta upp dig? När börjar dina misstag faktiskt definiera dig och vad du är?

Modo har lärt sig leva med misslyckanden. I vissa fall acceptera dem.

Det har blivit det nya svarta i Höga kusten. Nästan på den nivå att turister och hockeyfantaster besöker Örnsköldsvik för att se vad Modo Hockey en gång var, inte vad de kommit att bli.

Modo är, och har senaste åren, varit svensk ishockeys största paradox. Så mycket rätt som föreningen gjort utanför rinken på marknadssidan och i sina egna mediekanaler för att bygga upp ett rekordstort engagemang runt föreningen, lika mycket fel har begåtts på isen. I sporten. Det som ska vara kärnan i verksamheten.

Visste ni att ingen tränare - sedan Pelle Bäckmans dagar - stannat längre än tre år i Modo?

Inte ens helgonförklarade Harald Lückner var lika långlivad. Och sedan guldtränarens dagar har tränarkarusellen aldrig slutat snurra.

***

Tolv män har testats vid rodret och förutom Ulf Samuelsson samt Björn Hellkvist går det inte att peka på ett enda namn som faktiskt fått styrning på skutan.

Ville Nieminen är bara en i raden av misslyckade rekryteringar. 

Fredrik Glader ska givetvis bära den största bördan för beslutet att anställa finländaren, men gudarna ska veta att tidigare sportchefer i klubben gjort åtminstone en felkalkylerad bedömning var i vad Modo behöver för tränare. Det som skiljer Glader från Sundlöv, Svartvadet och Näslund är att norrbottningen inte har lika mycket att luta sig tillbaka på. 

Han är inte ett lika starkt namn som Sundlöv eller prisad som Modoikonerna Näslund och Svartvadet. Därför var förtroendekapitalet för honom lägre när han anställdes och efter Nieminen-missen, som var hans enskilt viktigaste värvning hittills, är skepsisen än större för om han verkligen är rätt man för jobbet. 

Det får helt enkelt framtiden utvisa. 

För Gladers och Modos del finns egentligen bara ett enda uppdrag denna säsong. Det är att säkra en allsvensk plats. Allt annat är en bonus.

Glöm SHL, tv-pengar och nya intäktskällor. På med blåstället, ner i skiten och lyft laget till en någorlunda respekterad position i tabellen som inte innebär negativt kval.

Gör det med den smidigaste, billigaste och mest logiska lösningen för säsongen 20/21. Den som innefattar Pär Styf, Urban Omark och Andreas Eriksson på tränarbänken. Ingen annan. Spelartruppens förtroende för den trion är fortfarande intakt och mot SSK gjorde laget en av sina bättre insatser denna säsong.

***

Sedan, ska vi vara ärliga...

Tränare utan jobb i dag är det av en anledning och kandidater som Staffan Lundh, Magnus Sundquist och Jens Gustafsson osar inte av framtidstänk och en ny Modo-anda. De är i bästa fall quick fix-lösningar i det här skedet av säsongen. 

Då är det bättre att spara pengar och börja planera för en framtid där ”grannens grabb-filosofin” appliceras på tränarbänken, inte bara bland spelarna.

Mattias Karlin, Henrik Gradin och Fredrik Andersson blöder alla rött, vitt och grönt. De är ö-vikare. Och hockeykunniga. I olika roller senaste åren har de samlat på sig erfarenheter, knutit kontakter och utvecklats till den grad att det nu är värt att testa någon av dem.

Någon kanske ropar efter Pär Styf... Visst, men hade inte han fått tränarjobbet redan om han ansågs vara redo för det? Det säger något att han sedan 2017 verkat som assisterande tränare säsong efter säsong, men aldrig flyttats fram till den mest krävande positionen i båset.

Det sägs ju att du inte kan bli profet i din egen stad, men låt någon från bygden faktiskt motbevisa det.

Den tidigare så temperamentstinna Bjästasonen Fredrik Andersson framstår allt mer som det givna namnet. Han har stått på tillväxt i grannklubben Timrå sedan 2017, växt in i tränarrollen och till våren löper hans kontrakt ut. 

Därtill är hans nätverk, familj och bas redan i staden. Det ska ej underskattas. Särskilt inte efter Michael Sundlövs sorti, Björn Hellkvist-soppan och Nieminens avskedsansökan. 

Alla hade hjärtat på andra platser. ”Freddans” hjärta finns i Ö-vik.

Enligt uppgifter till SportExpressen intervjuades han redan förra året om sportchefsjobbet men parterna kom aldrig överens.

Det var då. Nu är nu.

***

Sedan sin debut som huvudtränare 2017 rapporterar personer i och runt Timrå att Fredrik Andersson växt som människa och ledare. Han är lyhörd, har förändrat sitt träningsupplägg efter inspel från spelarna, matchcoachningen har slipats på och det där temperamentet visar sig inte lika ofta som förr. 

Han är i dag en bättre tränare än vad han någonsin varit, det är min ständiga övertygelse eftersom erfarenhet och meriter berikar samt utvecklar.

I en turbulent och skakig tid kan en son från bygden möjligen skänka någon form av trygghet och kontinuitet i ett kort- och långsiktigt perspektiv. Låt Andersson även plocka med Modobekantingen John Westin och fystränaren Sandra Nordenberg till sin framtida stab. Paret har tillsammans lyft Timrås fysträning senaste åren och de känner Andersson utan och innan.

Det värsta som kan hända är att Modo aldrig lyfter under Fredrik Andersson och att en skilsmässa uppstår.

Lyckligtvis har Modo då en krisplan redo. För de har ju varit med om tränarbyten förr.