Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det kan få Modo att nå SHL igen

Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN

Modo väljer att lita på sina egna – till slut. 

Och ingen klandrar dem. 

Tvärtom.

Grannens grabb-principen på ledarsidan kan vara det som får klubben att nå SHL igen.

”Nu är det grannens grabb som gäller!”

Modo hade precis ramlat ur SHL efter ett mardrömskval mot Leksand när den dåvarande ordföranden, Tomas Byberg, basunerade ut frasen som etsat sig fast i varje modoit.

Back to the roots, var slagorden.

Och alla köpte det.

Modo hade ju, efter hemvändarfesten på 00-talet, gått vilse i en legoknektsvärld och förlitat sig på att importer med bejublade cv:n skulle kunna fylla samma funktion som Niklas Sundström, Hans Jonsson, Mattias Timander, Andreas Salomonsson och Per Svartvadet.

Även fast det fanns logiska förklaringar till vägvalet, som ekonomiska förutsättningar och utbud på spelarmarknaden, körde Modo rakt ned i diket med det tankesättet.

Det förstod Tomas Byberg och det var därför han myntade den där sloganen till lokaltidningsreportrarna Jon Häggqvist och Pelle Hägglund en sen aprilkväll 2016.

”Varje allsvensk förening lever i en bister verklighet”

I Hockeyallsvenskan har klubben försökt uppfylla sitt löfte, och man har gjort det med varierat resultat.

Sett till sina ekonomiska muskler och organisatoriska förutsättningar har Modo egentligen bara motsvarat förväntningarna under säsongen 19/20, men föreningen har likväl producerat egenfostrade talanger på löpande band, som sedan skuttat vidare i hockeyvärlden.

Och det är där problematiken med grannens grabb-principen på spelarsidan kommer in.

Särskilt i Hockeyallsvenskan.

Det är en liga som SHL och utlandet shoppar från – hur och när de vill.

Modo kan inte gör något åt det, för det är den bistra och olyckliga verklighet som varje allsvensk förening lever i.

Ö-vikslaget ska självklart hyllas för att Jesper Sellgren, William Wallinder, Victor Berglund, Mattias Norlinder, Tom Hedberg och William Strömgren tagit sina första stapplande seniorsteg i Modos allsvenska regi för att sedermera draftas av NHL-klubbar och värvas av SHL-lag med större plånböcker, men vad har det hjälpt Modo i sin strävan efter kontinuitet och ambition att nå SHL?

Förstå mig rätt här, föreningen måste fortsätta våga prioritera den egna juniorverksamheten eftersom synergieffekterna ger en eftersträvansvärd lönsamhet och ett högt affektionsvärde för supportrarna, men grannens grabb-principen är ju egentligen bäst applicerad på ledarsidan i ett allsvenskt lag. 

Spelare kommer alltid se sig om efter något bättre alternativ, för deras karriärer är kortlivade, men ledare – med rötterna i bygden – lär vara mer benägna att stanna kvar oavsett lockrop från andra klubbar.

De personerna lever med Modo och har ett annat förhållningssätt till sina egna karriärer och klubben, därför kommer Modo i det långa loppet premieras. Det inbillar jag mig åtminstone. 

”Modo välkomnar Modorövar”

Med tanke på hur fruktlösa satsningarna på sportchef- och tränarfronten varit under de fem allsvenska åren är det med andra ord inte konstigt att Modo väljer att gå en annan väg.

Varken Andreas Johansson, Michael Sundlöv, Hans Särkijärvi, Björn Hellkvist, Ville Nieminen, Fredrik Glader eller Magnus Sundquist såg Örnsköldsvik som sin stad. 

Det gör faktiskt Henrik Gradin, Mattias Karlin och Joakim Grundberg. 

Modo välkomnar Modorövar.

Ö-vikaren Joakim Grundberg, om han väljs in i styrelsen, kommer in i klubben med ett högt anseende i hockeyvärlden och har massvis med erfarenhet från sina år som NHL-scout. Den sportsliga kompetensen får inte underskattas i styrelsesammanhang, men med det sagt borde inte Modo – bara för att säsongen 20/21 var en mardröm – ta fram den vassaste macheten och kapa i den befintliga organisationen. 

Det är i princip samma ledning, fysteam och människor i föreningen som under den slagkraftiga säsongen 19/20. 

Och bortser man ifrån den sportsliga turbulensen har Modo stärkt varumärket och ekonomin under varje år i Hockeyallsvenskan.

Låt därför nuvarande stab, med vd:n Johan Widebro, den alltjämt så underskattade ekonomichefen Jan Sjölund och övriga få arbetsro. 

Avveckla inte. 

Utveckla.

Om de vill vara kvar i klubben. Om de brinner för uppgiften.

De måste vara lika uppeldade som nye sportchefen Henrik Gradin, han blöder ju rött, grönt och vitt.

Eller som Mattias Karlin, han har drömt om att coacha Modo sedan sina första tränarår i KB65. 

Nu får han chansen, och Modo gör helt rätt som bygger långsiktigt genom att skriva treårskontrakt med herrarna.

Det finns även, vad jag förstår, en plan på att locka hem Fredrik Andersson igen. Ambitionen ska vara att han och Karlin leder klubben från tränarbänken. 

Tillsammans kan dessa Modorövar ena Modoföljet, och när Gradin passionerat pratar om att ö-viksborna och Modosupportrarna ska bli en sekt, då vet man att han har fattat grejen. 

Klubben måste älska att bli hatade. Som under Kempistiden. 

Modo har nu valt att gå tillsammans med sina egna, och det kan mycket väl vara det som slutligen tar föreningen till SHL igen.