MVP
Hockeyallsvenskan skickade för ett par dagar sedan ut sin återkommande ”Trophy Tracker” – en typ av månatlig uppdatering för vilka spelare som ligger bäst till för att vinna priser som delas ut i slutet av säsongen. Ett bra initiativ som skapar en större buzz kring utmärkelserna som annars brukar flyga förbi i ett pressmeddelande under slutspels- och kvaltiderna.
Jag har under säsongen fått äran att vara med och rösta i ”Trophy Tracker”, som står på totalt fyra ben: ligans främsta målvakt, back, forward och MVP.
Det är det sistnämnda priset jag tänker att vi ska detaljstudera i veckans anteckningar, för juryn hade röstat fram Nick Schilkey, Linus Videll, Carl Lindbom, Johan Persson och David Bernhardt på MVP-listan.
Alla är givetvis duktiga och viktiga spelare för sina lag, men utifrån kriteriet ”mest värdefull” skulle jag vilja byta ut åtminstone David Bernhardt och Johan Persson. Kanske även Carl Lindbom, hur fantastisk han än varit för Djurgården.
I min bok är Daniel Ljunggren och Marcus Krüger självskrivna i den här kategorin. Två smarta kaptener som genom hela säsongen burit fram sina lag. Är faktiskt positivt överraskad av hur potent Krüger varit framåt, han har snittat en poäng per match och det såg åtminstone inte jag framför mig att han skulle mäkta med innan säsongen började. Jag tänkte kanske 35 pinnar på 52 matcher och att det skulle vara fullt godkänt för Krüger som under sin karriär aldrig varit känd som någon poängspruta.
Daniel Ljunggren är Daniel Ljunggren. Han har jämnt och ständigt varit en toppcenter i ligan senaste tre-fyra åren, så han behöver ingen ytterligare motivering.
Skulle dessutom vilja slå ett slag för en annan center till MVP-listan, nämligen Modos Josh Dickinson. Han är i mitt tycke Ö-vikslagets viktigaste spelare, vilket inte minst märkts nu under hans skadefrånvaro. På de elva senaste matcherna har Modo tagit 15 poäng. Josh Dickinson har endast spelat elva minuter under de fajterna – det säger en hel del. Mer siffror för att styrka tesen: Med honom i laget snittade Modo 2,52 poäng per match, utan honom har de endast mäktat med 1,6 poäng per omgång. Han är med andra ord Sam Vigneualt-viktig för nolaskogsarna, som måste ha honom tillbaka i fullt slag för att de ska anses vara favoriter i ett slutspel. Just nu är de inte det – trots sin förstaplats i tabellen.
Slutligen förtjänar Alexander Anderberg ett omnämnande i MVP-kolumnen. Utan hans poäng och offensiva bidrag hade Östersund varit på kvalplats vid det här laget.
Min MVP-lista skulle, utan inbördes ordning, bestå av: Nick Schilkey, Linus Videll, Marcüs Kruger, Daniel Ljunggren och Josh Dickinson. Var det någon som påstod att centrar är viktigt i hockey?
HA-MVP:N
Han är lite av en doldis, men han förtjänar alla lovord han kan få: Jonas Gustavsson är Hockeyallsvenskans MVP.
Ligans presskille, medieansvarige eller vad vi nu ska kalla honom gör verkligen allt i sin makt för att öka intresset runt HA. Skriver artiklar, gör listor, drar in tips från oss journalister, skickar ut statistik, publicerar i sociala medier och får hela HA-maskineriet att gå runt medialt. Han är enormt viktig för en liga som på senare år faktiskt stärkt sitt varumärke.
KAN DYKA UPP I SHL 1
Frågan är var Patrik Zetterberg, som fick lämna Västerås tidigare i vinter, hamnar nästa säsong. Han berättade ganska kort inpå beskedet att han var lika öppen för en fortsättning inom ishockeyn som att testa på ett civilt yrke.
Undra om det inte finns en lucka för honom i SHL – om någon klubb vill ta in honom.
Spontant finns det tjänster hos Linköping, som ska ersätta Niklas Persson, hos Örebro, som vill ha in en efterträdare till Niklas Johansson, och i Gävle har Brynäs pratat om att utöka sin sportsliga organisation. Det skulle anställas en general manager ovanför Johan Alcén och Erika Grahm.
Hetaste förslaget är nog ändå LHC.
Zetterberg var på plats i Linköping för någon vecka sedan och ska enligt uppgifter ha träffat Peter Jakobsson, som är sportchef i klubben. De känner varandra sedan tidigare, de spelade tillsammans under sina aktiva karriärer, så det talar för att de kan återförenas som ledare.
KAN DYKA UPP I SHL 2
Ett flertal HA-spelare är givetvis aktuella för spel i SHL till nästa säsong. En del har till och med redan skrivit på avtal med klubbar från högstaligan.
Det verkar inte Mikkel Aagaard ha gjort än, men det är nog bara en tidsfråga innan något SHL-lag chansar på honom.
För tredje säsongen i följd har han gjort över 20 mål i Hockeyallsvenskan (han trendar mot 27, nytt personligt målrekord) och han är en erkänt duktig poängspelare. Aagaard har en extrem förmåga att befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle och hans spel runt motståndarkassen håller definitivt SHL-klass.
Visst, han kan upplevas aningen osynlig i matcherna, men C Mores program Hockeylabbet lyfte förra veckan fram Aagaard som en av de mest kompletta forwardarna i ligan sett till hans underliggande statistik. Aagaard genererar chanser för sig själv och sina lagkamrater på ett sätt som få andra i Hockeyallsvenskan gör.
Han börjar också växa ur ligan, han har bevisat sig tre år i rad och 27 år gammal är det dags för nästa steg i karriären. Skulle en SHL-klubb snappa upp honom, säg att någon ger honom ett tvåårskontrakt, då kan han vara en tänkbar tredjekedje-spelare och få några minuter i PP2 under sin första SHL-säsong, för att sedan varva upp ytterligare några varv till säsong två.
SÄLJANDE LAG
Vi närmar oss övergångsfönstrets sista dag, 15 februari. Fortfarande är det flera klubbar, framför allt i toppen, som söker förstärkning.
En del spelare har redan köpts loss, Modo har exempelvis plockat både Daniel Brickley och Marcus Vela från Västervik för miljonbelopp.
Det skulle kunna uppstå ett läge där fler klubbar väljer att gå samma väg som Västervik, men det hela kommer avgöras under de kommande två veckorna.
Först och främst: Topp sex-lagen kommer inte bli säljande lag – inte en chans. De har alla en möjlighet att nå SHL.
Det har däremot inte lagen som följer efter, från plats 7 till 14, vilket gör marknaden intressant. För hur resonerar klubbar som Almtuna, AIK, Västerås, Kristianstad och Vita Hästen om de runt deadline-day har skapat sig ett sådant avstånd till negativt kval att de kan andas ut?
De har inte tillräckligt starka trupper för att hota om en semifinal-plats i slutspelet, så är det inte en bättre idé att då vaska säsongen, sälja eller hyra ut några spelare och skapa bättre ekonomiska förutsättningarna till säsongen 23/24?
Almtuna och Vita Hästen är väl de bästa exemplen. De har haft struligt med ekonomin under flera säsonger och är därför jämförbara med Västervik, som enbart sålde Brickley och Vela för att trygga ekonomin.
Det här är givetvis avhängt på att lagen känner sig så pass säkra att de klarar kontraktet att de kan dumpa spelare i mitten av februari. Det kan mycket väl vara så att inget lag når dit till 15 februari, men topplagen i Hockeyallsvenskan och för all del SHL-klubbarna borde pejla läget med dessa föreningar.
Exempelvis skulle spelare som Almtunas Hampus Harlestam och Oscar Asplund, Vita Hästens Andreas Söderberg eller Marcus Eriksson, AIK:s Daniel Muzito-Bagenda och Richard Gynge, Västerås Trevor Cheek och Alexander Lindelöf, Kristianstads Jack Kopacka, Rikard Olsén och Viktor Grahn kunna tillföra något i en slutspelspush för lagen som faktiskt har en verklig chans att nå SHL.
