Han är ishockeyns hårda buse

SKIVARP. Han har tillägnats en egen låt, hyllats av Håkan Loob i Mästarnas  mästare och äger fortfarande kultstatus i Tingsryd, Ängel­holm och  Karlskrona.På ålderns höst är hockeybusen Des Moroney lika tuff som någonsin.

- Jag blev nedslagen på gatan för en tid sedan. Får jag se de där  grabbarna igen skickar jag dem till sjukhus, garvar han i en intervju  med Kvällsposten.

Sura-Pelle Pettersson han  var ganska lätt, Lika så   Nisse Nilsson   och   Per-Arne Hübinette  . Fattas bara en sen är albumet komplett Finns det nån som har,   Des Moroney   i dubblett?"

Texten är ett utdrag ur gruppen Svenne Rubins låt "Finns det nån som har Des Moroney i dubblett" från 1990 och förutom att den bjuder på en rejäl dos hockeynostalgi, lämnar den med sin sista rad också en fråga obesvarad.

Fast mer än huruvida det någonstans där ute finns en oinklistrad samlarbild på Des Moroney undrar vi kanske - vad gör han egentligen i dag?

Lever han fortfarande? Var bor han? Vad gör han? Och vilken kontakt har han numera med ishockeyn?

Kvällsposten sökte svaren och fann en gammal ärrad kämpe med fajterinstinkten i behåll ...

- Des Moroney? Ja, han bor här i Skiv­arp men det är sällan man ser honom. Ibland promenerar han till Ica och köper Kvällsposten, men han håller sig liksom på sin kant.

Johan Olsson äger spelbutiken i Skiv­arp och har koll på det mesta som händer i sportväg. Och givetvis känner han till att det bor en hockeylegend i den lilla orten som annars mest är känd för den årliga "pantoffelmarknaden" och för den kvarn som brann ner 2010.

Några hundra meter från spelbutiken ligger ett gammalt stenhus från sekelskiftet. Det var dit Des Moroney och hans hustru Margreth flyttade för tio år sedan för att ... ja, hur i hela världen hamnade egentligen den kanadensiske kultliraren i Skivarp?

- Det blev bara så ... min fru ville till Skåne och vi gillade det här huset, säger mannen som tog med sig den kanadensiska hockeykulturen till Sverige och banade väg för ryssar, tjecker och finnar i elitserien.

Des Moroney har hunnit bli 77 år och minnet sviker honom ibland. Men de karaktäristiska dragen - som de utstående öronen och den höga pannan som övergår i en numera ännu kalare hjässa - är fortfarande tydliga. Liksom attityden.

Des Moroney spelade tufft, ofta opolerat, och slog rekord efter rekord i utvisnings­statistiken. Och han är en av huvud­orsakerna till att vi älskar att hata kanadensiska hockeyspelare.

- Jag ödslade inte tid på att hålla på och boxas i fajterna. I stället drog jag motståndaren intill mig och skallade honom! Det var effektivt...

Metoden lärde han sig under tiden i skotska Paisley Pirates i den brittiska hockeyligan. Dit kom han efter att ha spelat nord­amerikansk farmarhockey i stället för att följa föräldrarnas råd om att utbilda sig och skaffa sig ett "riktigt yrke".

I Skottland lärde sig Des Moroney att slåss effektivt - och att det fanns ett land som heter Sverige ...

- En vän till mig berättade att det spelade bra hockey i Sverige. Så jag skrev till flera klubbar och erbjöd mina tjänster.

Fagersta nappade ganska snabbt på erbjudandet och i början av 1960-talet blev Des Moroney den första utländske spelaren att lämna ett bestående avtryck efter sig i svensk hockeyhistoria.

Efter att ha gjort succé i Fagersta 1963 blev Des spelande tränare i Leksand och trots att det bara blev en säsong där nämns han än i dag med respekt i Dalarnas hockey­metropol.

Efter tiden i Leksand hamnade Moroney i Rögle varpå han via Lunds Giants och Västerås hamnade i Tingsryd där han hade några riktigt bra hockeyår.

Karriären avslutades sedan i Karlskrona där Des Moroney mellan 1976 och 1978 skapade hockeyfeber tillsammans med bland andra Håkan Loob.

Den svenska hockey­legendaren berättade faktiskt i tv-programmet "Mästarnas Mästare" att den person som betytt mest för hans ishockeykarriär är just dåvarande lagkamraten Des Moroney!

- Det visste jag inte. Kul att höra. Jag såg tidigt att Loob skulle bli en bra spelare, säger Des Moroney som annars inte följer hockey särskilt noga längre.

- Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att prata om hockey eller titta på när andra spelar. Men jag älskade att spela själv. Ishockey är en härlig sport.

Des Moroney har betytt mer för svensk hockey än de flesta förstår. Ett erkännande fick han också när han efter VM i Bern och Genève 1971 tillfrågades om han ville ta över som landslagscoach efter den avgående Arne Strömberg till vilken han var assisterande förbundskapten under turneringen i Schweiz.

- Men det var aldrig aktuellt. Jag hade för stor respekt för Arne för att tacka ja. Jag sa till förbundet att "om han går så går jag", säger Des Moroney som berättar att Tre Kronor var ett starkt splittrat lag vid den här tiden.

- Spelarna från norrlagen drog inte jämnt med de från klubbarna i södra Sverige. Norrkillarna var värst, de var riktiga bråkmakare.

Själv tillhörde han utan tvekan den kategorin som spelare. Des Moroney uppträdde, som vi redan konstaterat, inte som någon gentleman på isen.

Han var visserligen, och inte att förglömma, en riktigt vass skridsko­åkare men det går ändå inte att komma ifrån att det var för sin tuffhet han har uppnått kultstatus i orter som Tingsryd, Ängelholm, Karlskrona och Leksand.

Och tuff är han för övrigt än i dag.

Des Moroney berättar om en kväll för något år sedan när han var på väg hem från torget och blev överfallen på öppen gata.

- Det var två killar som tog tag i mig och slog ner mig till marken. Sedan bara försvann de. De tog ingenting och sa ingenting. Jag tror de visste vem jag var och ville visa sig coola, men du... jag lovar - får jag se dem igen så skickar jag dem båda till sjukhus med den här.

Des Moroney håller upp sin högernäve och flinar brett. En gång en tuffing, alltid en tuffing...