Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Hade jag fortsatt att dricka hade jag dött"

Foto: Anitha Broström/Folke Hellberg

"Den glider in i mål", skrek Lennart Hyland.

Året var 1962, Sverige hade besegrat Kanada och var världsmästare.

I mål stod en 22-årig Kirunason, Lennart "Klimpen" Häggroth.

På någon vecka hade han gått från doldis till nationalhjälte – och hamnat i en alkoholkultur där groggarna kom på löpande band.

– Det var ett jävla supande. Hade jag fortsatt dricka hade jag aldrig överlevt, berättar "Klimpen".

Lennart Häggroth, 73, bor i Skellefteå sedan drygt 50 år tillbaka.

Det blir snabbt snack om det guldjagande elitserielaget, som just nu är inne i en tuff semifinalkamp mot Linköping.

– Det är framför allt de yngre som har visat framfötterna. Nu är det fan dags att bevisa något för de etablerade spelarna. Vi får se. De har stora chanser att ta guldet.

"Fan, det var för långt"

"Klimpen" Häggroth växte upp i Kiruna och har stadens AIF som moderklubb.

I en pojklagsmatch mot IFK ställdes han i mål, i brist på alternativ, och gjorde en kanonmatch där AIF höll 3-3.

– På den vägen är det. Många tillfälligheter egentligen, säger Häggroth.

Och det var det.

Han skrev på för Skellefteå AIK 1961, för att det var närmaste alternativet, men trivdes inte inledningsvis.

– Jag var här i en vecka sedan åkte jag hem. "Fan, kände jag, det var för långt". Men på något sätt övertalade de mig.

"Klimpen" gjorde ett par vassa insatser och fick chansen att spela dubbla landskamper mot Norge.

Han höll nollan i båda. Och plockades med till VM i Colorado 1962.

Kvällen före turneringen började, skadade sig ordinarie målvakten Kjell Svensson.

"Får ta den där Häggroth"

– "Vi får ta den där Häggroth", sa de, berättar "Klimpen".

– Fan, de hade ju inget annat alternativ, det var bara för mig att hoppa in. Det blev historia.

Sverige vann VM 1962 efter att ha vunnit mot bland annat USA och Kanada.

Det var när Sverige avgjorde matchen som Lennart Hyland skrek ut de nu bevingade orden "den glider in i mål".

"Klimpen" Häggroth var den stora matchhjälten.

Enligt officiella matchstatistiken stoppade han 105 skott.

– Första kanadensaren kom fri efter fem minuter. Sopren. Jag tänkte, "vad fan ska jag göra?". Jag chansade och slajdade till höger. Pucken tog längst ut på skridskotspetsen och då kände jag "i dag tar jag allt".

– Tumba var en oerhörd pådrivare. Han sa det, "du blir turneringens bästa målvakt". "Du snackar bara", sa jag. "Nej, du ska få se", sa han. Och jag fick ju den där bucklan.

"Ingen som vill kännas vid det"

Det blev fler landslagsturneringar och fler medaljer, ett VM- och ett OS-silver.

"Klimpen" minns ishockeytiden med stor värme, även om det var snålt betalt.

– Helvete, ingenting. För en landskamp fick man 50 kronor för förlorad arbetsförtjänst. Jag arbetade på Alimak som svetsare hade fem-sex kronor i timmen. I dag är det rena fantasilönerna.

"Klimpen" minns också en alkoholkultur där det förväntades att man skulle hänga på.

– Det står jag för. Men det är ingen som vill kännas vid det. De har inte modet att tala om hur det var. Man är ju obekväm på så sätt. Men jag mår bra av att tala om det här öppet. Kan jag få någon människa att tänka till är det väl bra?

"Klimpen" Häggroth skrev 2005 boken "Himmel & Helvete", om alkoholkulturen inom ishockeyn och sin egen kamp mot alkoholismen.

"Att bryta sig loss från alkoholen var större"

Speciellt efter att han slutade spela ishockey, redan som 26 år gammal, gick det utför.

När han tidigare hade haft ishockeyn att tänka på, blev nu fler helger lediga.

Många år senare insåg han att det fick vara nog.

– Det var någon strömbrytare som gick upp, "nu fan får det vara slut". Jag var på resa i Luleå, vaknade upp efter fem dygn och visste fan inte vad jag hade gjort.

– Sedan dess har jag varit nykter. Det är konstigt att man kommer ihåg datumet. 5 september 1979.

Var det inte svårt?

– Första året var det en kamp. Det var en seger över en själv. Att klara sig igenom den krisen. Colorado var en sak. Men att bryta sig loss från alkoholen var större, säger "Klimpen", som menar att det räddade livet på honom.

– Man for så illa – både fysiskt och psykiskt. Hade jag inte slutat supa hade jag aldrig levt i dag.

"Är så lätt att fördöma"

Han har haft flera olika yrken under sitt liv.

Som svetsare under karriären. Som försäljare efter den. När han slutade supa sökte han jobb hos Länkarna, organisationen som arbetar med missbrukare.

– Jobbade inom det sociala inom 15 år, på ett boende. Det var missbrukare som hade kommit snett. Då försökte man hjälpa dem så gott det gick.

– Jag gillar att jobba med människor. Det är så lätt att fördöma när någon halkat in i det där. I stället för att ge en hjälpande hand.

"Klimpen" är fortfarande föreståndare för Länkarna i Boliden.

Annars jobbar han mycket med hälsan.

Han har opererat höft- och axellederna och har lite problem att gå.

"Man får vara tacksam"

På sommaren åker han ofta tillbaka till rötterna, upp mot fjällen, tillsammans med sonen.

– Jag har lärt känna en same så vi får vara på hans mark. Då är det bara fråga om hur mycket fisk man får.

– Att vara i fjällvärlden. Det är livskvalitet. Tiden är totalt ointresserad.

Han hoppas att höfterna känns bättre till sommaren.

Och hjärtat också.

– Man får vara tacksam att man är något sånär fräsch. Men nu har jag ju fått hjärtflimmer. Man orkar fan inte gå fem meter. Jag har fått medicin så det har blivit bättre i alla fall.

– Hälsan är fan det viktigaste. Så tänkte man inte för 30 år sedan. Då var det bara att köra.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!