Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Doktorn sa, du har två val: äta eller dö”

Skräckbeskedet till Jonathan Hedström: "Du har två val".
Jonathan Hedström. Foto: Magnus Nyström
Jonathan Hedström. Foto: ANDREAS HILLERGREN / © BILDBYRÅN

Jonathan Hedström spelade VM-final och uppfyllde drömmen om NHL - trots sina ätstörningar som startade då han var 17 år och en lagledare sa:

– Fan vad tjock du är, Jonte.

Nu vill Hedström inget hellre än att hjälpa andra, men hittills är Färjestad enda SHL-klubben som tagit kontakt med honom. 

– Jag har fått höra att andra är rädda att jag ska ”starta grejer” i deras lag. Att de ska få problem som de inte kan hantera, säger Jonathan Hedström.

När det var som värst hade Jonathan Hedström tappat kontrollen över sig själv fullständigt.

Som den gången han gick hem från en träning med KHL-laget CSKA Moskva och plötsligt svimmade.

 – Jag minns att jag var på väg hem och sen vaknade jag med dropp i armen hemma i lägenheten. Min lagkompis Mika Hannula hade burit hem mig och vad doktorn hade stoppat i mig har jag ingen aning om. Men jag piggnade till snabbt, berättar han.

Eller som alla de gånger han smög upp mitt i natten för att springa milen för att fortsätta gå ner i vikt.

– Jag kunde ge mig ut fyra på natten och mötte tidningsbudet på hemvägen. Sen hoppade jag in i duschade direkt och låtsades inför familjen att jag precis hade gått upp.  

I tjugo år led han av ätstörningar - men levde i förnekelse.

Trots sina problem nådde han stora framgångar, det blev elva säsonger i högsta serien i Sverige, spel i både NHL och KHL, drygt 80 landskamper och ett VM-silver. 

Jonathan Hedström var en tuff och orädd spelare av typen alla älskar att ha i sitt lag, men hatar att möta. Men under långa perioder mådde han väldigt dåligt och karriären tog slut när kroppen sa stopp.

Mamma hotade att ringa polisen

Och hans mamma sa stopp.

– När man lider av ätstörningar blir man väldigt bra på att ljuga. Till slut förstod morsan hur illa det var och sa åt mig att om du inte söker hjälp nu, då ringer jag polisen.

Jonathan gjorde som mamma sa.

– Men jag var livrädd. Skulle jag: en tuff, tatuerad hockeyspelare skriva in mig på psyket? Det var som om jag smög in dit hemma i Skellefteå. Men det var då jag äntligen erkände det för mig själv och jag går fortfarande regelbundet till ätstörningskliniken. När jag var där fick jag först ställa mig på en våg och fick frågan hur mycket tror du att du väger? Jag gissade väldigt fel. Doktorn sa, ”du har två val: äta eller dö”.

Det har gått fyra år sedan dess.

Jonathan Hedström är 41 år och har äntligen lärt sig att äta och träna så att han mår bra. Under senaste året har han hållit föredrag runtomkring i hela Sverige. Han har besökt skolor, hockeylag, andra idrottsföreningar och företag.

Men har hittills fått nobben av SHL-klubbarna. Alla utom Färjestad.

Några klubbledare har erkänt för Hedström att de fruktar att han ska ”starta något” och att de ska få problem ”de inte kan hantera”.

– Det är så fruktansvärt tråkigt att några tänker så här. Det är stort av Färjestad att våga ta dit mig i alla fall. Men jag tror tyvärr många machoideal lever kvar - och det börjar redan när spelarna är åtta-nio år. Man ska vara tuff, man ska inte prata om känslor. Visst lite har ändrats med åren. Men vi har fortfarande ingen som är öppet homosexuell i hockeyn, det är år 2019, hur kan vi inte ha det? Därför att det i mångas ögon skulle vara en svaghet. Ja, tyvärr är det så fortfarande. Hockeyn har mycket att jobba med.

Han skakar sakta på huvudet när han pratar om vardagslivet i något han upprepat kallar ”världens bästa sport”.

– Jag älskar hockeyn, sporten har gett mig så mycket. Men även tuffa hockeyspelare mår dåligt ibland och det måste vi våga prata om. Det är inte tufft att supa bort sina problem, eller att inte låtsas om hur man mår... 

Jonathan Hedström har sedan fyra år tillbaka koll på hur han ska träna och äta för att må bra. Foto: Magnus Nyström

”Det kickade till i skallen”

Jonathan Hedström pratar med stolthet om att han kom till NHL, men säger också att världens bästa hockeyliga inte alltid är bäst på att ta hand om sina spelare.

– Ledaren i Skellefteå som sa att jag var tjock när jag var 17 år, han startade någonting som satte sig djupt i mig. Det var i USA det verkligen spårade ur för mig. Vi hade en tränare som var hånfull och elak. Som aldrig frågade hur man mådde utan hellre tryckte ner folk. Sen började vi med invägningar och när jag vägde ett kilo för mycket fick jag skäll och tvingades till straffträning. Då bara klickade det till i skallen. Jag tänkte: den där jäveln ska inte få vinna mot mig.

Jonathan Hedström gick ner från 89 kilo till 73 kilo.

Vad sa klubben som skällde ut dig när du vägde ett kilo för mycket, då du plötsligt gått ner 16 kilo?

– Jag fick beröm för att jag var i bra form.

När sanningen var att han mådde dåligt och att hans spel blev sämre i slutet av säsongen för att han inte orkade lika mycket längre.

En annan ledare reagerade på ett helt annat sätt. 

Tre Kronors dåvarande förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson.

– Han kom över till Anaheim och hade tänkt ta med mig till OS i Turin. Sen fick han se mig. Han såg direkt att jag inte mådde bra och sa: ”men, Jonte, hur mår du?” Jag älskar ”Bengan” för hur han reagerade och visade hur han verkligen brydde sig om mig, berättar Jonathan.

Bengt-Åke Gustafsson gjorde mer än så. Han lyckades ta ut Jonte som ”reserv”, så att han fick följa med till Turin i alla fall. Förbundskaptenen tog med sig en spelare som han visste inte skulle spela, för att han visste att Hedström skulle må bra av det.   

– I Turin var det också två spelare som betydde väldigt mycket för mig. Stefan Liv, som jag bodde tillsammans med, och Kenny Jönsson. De var båda bra att prata med. Jönsson har stort hjärta. Liv och jag hade fantastiskt roligt ihop och pratade ofta till sent på nätterna. Han var väldigt fin, Stefan. 

Dagarna i Turin och det svenska OS-guldet fick Hedström på bra humör.

Men tillbaka i Anaheim blev det värre.

– Jag fick spela ibland, var petad ibland. Jag mådde piss, men ingen ledare frågade hur jag mådde. Ingen reagerade över hur jag rasat i vikt. Tyvärr är det ofta så i NHL och även i andra ligor ibland: klubbarna ser bara till prestation och egentligen skiter de i hur spelarna mår.

Hedström i Anaheim. Foto: NIKLAS LARSSON / NIKLAS LARSSON

”Ingen vågade fråga mig”

Jonathan Hedström kommer ofta tillbaka till machoidel som fortfarande ställer till med problem inom hockeyn. 

– Jag var själv jävligt macho som spelare. Jag var verkligen inte Guds bästa barn och vräkte ur mig könsord och annat. Men det gjorde nog också att många undvek att fråga om jag hade problem och hur jag mådde. De tänkte att den där tuffa killen, han klarar sig själv. Efteråt har spelare berättat att de undrade hur jag mådde, men inte vågade fråga. 

Jonathan Hedström lyfter också problematiken från att vara medmänsklig och moralisk till att även tänka ekonomist för att ”prata klubbledarnas språk”.

– Jag förstår att de tänker segrar och prestationer, men varje spelare är också en ekonomisk investering och det är ett jävla slöseri med pengar att inte ta hand om sin personal.    

För en tid sedan fick Jonathan ett telefonsamtal från en förtvivlad pappa, vars son är en framgångsrik junior i ett svenskt elitlag.

– När jag träffade sonen vägde han 43 kilo, han hade gått ner 30 kilo på tre månader. När han kom till sjukhus så sa läkarna att hade han väntat en dag till så hade han dött, han låg på hjärtintensiven i tre månader. Nu mår han lite bättre. Allt hade börjat med att en fystränare sagt att han skulle få lite mer tryck i benen om han gick ner lite i vikt. De flesta kan man säga så till utan att något händer, men ibland är det någon som inte klarar det. Som jag. Och den här killen.

Jonathan har trots sina tuffa erfarenheter och det tunga ämnet ofta nära till skratt. Han lever efter att det är värdefullt att kunna skratta, även åt sig själv.

– Som det här att vi killar har så svårt att kramas. Vi ska dunka hårt som fan i ryggen och inte visa känslor. Vad är det? Det är inte farligt att kramas. Det händer inget konstigt om man gör det.

 – Eller som när någon gråter i ett omklädningsrum. Jag var med om det några gånger som spelare. Då satt alla bara där som tända ljus och stirrade framåt, ingen visste hur man skulle bete sig.  

Jonathan Hedström tror också att hård satsning i unga år och föräldrars curlande kan få svåra konsekvenser.

– Unga spelare får sådana enorma förväntningar på sig. Många vågar inte erkänna att de mår dåligt för att de inte ska svika andra. 

Jonathan själv njuter av sin nya livsstil. Han tränar och håller sig i form, men smyger inte längre upp mitt i natten och tränar, han kan njuta av pannkakor med sylt och grädde.   

– Och korvstroganoff som är så gott. Det hade jag inte ätit på tjugo år. Jäklar vad gott det är.

Om du tror att du har en ätstörning – sök vård så snart som möjligt. Det är viktigt att få en ordentlig utredning för att få rätt hjälp.