Den här segern var enormt viktigt, inte bara för Juniorkronorna, utan även för svensk hockey.
Att det stundtals såg både nervöst och passivt ut har jag sedan länge glömt.
Juniorkronorna spelar om medaljer och sättet som man vann på lär ha stärkt den här gruppen enormt mycket.
Den tidigare förbundskaptenen Pär Mårts pratade både under sin tid i Tre Kronor och Juniorlandslaget om vikten av att spelarna skulle göra personbästa. Det har i ärlighetens namn varit få som levt upp till det under gruppspelet. Idag klev Juniorkronornas stora stjärna Leo Carlsson fram och presterade och var den som kvitterade matchen innan lagkaptenen Victor Stjernborg avgjorde med dryga minuten kvar. Carlsson har varit sjuk under mästerskapet och har inte haft samma tryck i sin skridskoåkning och har tagit kortare byten än vad jag har vant mig vid att se. Det är uppenbart att det har hämmat honom. Nu klev han fram och leverade inte bara ett par mål utan sin överlägset bästa match för turneringen.
Men utan en storspelade Carl Lindbom hade de svenska spelarna suttit på flyget hem i morgon bitti. Det måste vi vara ärliga att säga.
För Finland var det bättre laget. I synnerhet under den första perioden.
Det började slappt, segt, lite stressigt och intiativlöst.
Axel Sandin Pellikka skickade pucken i rundeln efter knappt två minuter av matchen. Fabian Lysell stod och sov och gled in lite halvhjärtat för att få ut pucken från egen zon. Det gjorde mig både förvånad och lite orolig. I synnerhet sedan man lär ha pratat om vikten av att ta hand om pucken och vinna sina närkamper efter utskåpningen mot Kanada senast. Faktum är att starten idag nog till och med var sämre än mot Kanada.
Det var ett rakt igenom dåligt spel med pucken bakifrån och när Finland ofta hade en spelare tätt framför fenomenale Carl Lindbom hade de svenska backarna problem med närkampsspelet. Det skapade en passivitet som inte kommer hålla att ha framöver oavsett vilket lag som man ställs mot.
Det var först efter tolv minuter (!) som Liam Öhgren sköt det första svenska skottet på mål och totalt hade man skjutit två skott efter första perioden men trots det stod det 1-1 på tavlan.
Men vad spelar det för roll nu?
Jag struntar fullkomligt i om detta var rättvist eller inte om det nu ens finns någon sådan inom idrotten.
Förbundskaptenen Magnus Hävelid hade gjort om i kedjorna och fick bra utdelning med Filip Bystedt, Leo Carlsson och Fabian Wagner. Det var den kedjan som fick fart på det svenska spelet efter fem, sex minuter i den andra perioden.
Det gav energi och därefter hade Juniorkronorna några bra byten där en poängjagande Fabian Lysell träffade både stolpen och ribban.
För Juniorkronornas del så är kommer det bli enormt viktigt att det lossnar för Lysell i semifinalen. Lysells frustration över hans uteblivna poäng gör att han inte använder sina kedjakamrater och försöker skapa mycket på egen hand.
Ett mål, en assist. Det hade betytt väldigt mycket för honom och för hela laget. Han är en spetsspelare som man kommer att behöva framöver.
Hävelid gjorde även förändringar under matchens gång och det gav en viss effekt. Hur mycket jag än må gilla- och se potential i Jonathan Lekkerimäki så har han haft en motig turnering. När William Strömgren klev in vid sidan av Liam Öhgren och Noah Östlund fick den kedjan lite mer fart och tyngd.
Men det är klart.
Marginalerna var avdelning små.
Ovan nämnda Lysells utvising gav istället ett svensk avgörande i numerärt underläge av lagkaptenen Victor Stjernborg.
Sanslöst.
Segern var inte bara viktig för Juniorkronorna utan jag skulle sträcka mig så långt att den var enormt viktig för svensk hockey i stort. Skillanden mellan succé och fiasko är ibland hårfin. Det såg vi om inte annat idag.
Nu spelar Juniorkronorna om medaljer något som jag alltid har som ett krav på ett svensk landslag som kliver in i ett internationellt mästerskap.
Det var knappast snyggt eller kanske inte heller dirket förtjänt.
Men det spelar mindre roll.
Nu har det här laget allt att vinna och kommer att kunna slå ur underläge framöver.
Den kombinationen ihop med en stekhet Carl Lindbom och en Leo Carlsson fullpumpad med självförtroende ska bli intressant att följa.
Tack för att ni tog er tid
Sanny