Sanny Lindströms blogg

Var länge sedan jag såg från ett svenskt JVM-lag

Juniorkronorna är klara för semifinal vilket jag på förhand hade satt ett fullt godkänt på. Men en slätare och mer i intetsägande insats från ett svenskt Juniorlandslag var länge sedan jag såg.
Det här mina vänner var dåligt. Fruktansvärt dåligt.
Det måste vi ändå kunna vara ärliga att säga.

Utöver Jesper Wallstedt, Åke Stakkestad och Emil Andrae var det här en genomgående blek insats från det svenska laget. Lettland var kaxigare, spelade mer fysiskt och såg faktiskt ut att trivas i den här miljön. Jag förstår givetvis att de lettiska spelarna kunde spela helt utan press och att ta sig an en match med den inställningen kan vara rätt angenämt.
Jag saknar spelare som kaxar upp sig, har en mentalitet som motståndarna får se upp med. Nu är det många som verkar nöja sig med att vara där ute men för få som gör det där lilla extra för att vinna 50/50- dueller.
I Nordamerika pratar man ofta om ”whatever it takes” för att vinna dueller, matcher och det mentala spelet.
Är det svenska spelarna rent av lite bekväma?
Är man beredd att göra vad som helst för att vinna?
Jag börjar tvivla.
Tyvärr.
Vad är det där jävlarannamt som smittar av sig till varandra?

* * * * * * * * * * *

Ta intiativ i spelet, första passen från egen zon måste gå framåt, spela brett när ni tar in pucken i anfallszon, täck pucken för att därifrån kunna skapa anfall och åk med de lettiska backarna. Vinn närkamper och ta pucken mot mål.
Och framför allt tålamod.
Jag misstänker att det var något in stil med detta som Tomas Montén hade försökt förbereda sina spelare inför kvartsfinalen.
Just tålamodet sattes på prov idag.
Matchen präglades av mycket nervositet och nog kände de svenska spelarna av den press och potentiella fiasko en förlust skulle vara. Det var hafsigt, dåligt passningsspel och generellt en matchbild som passade det lettiskt laget som kom till matchen fullproppade med självförtroende. Det var stundtals direkt oroväckande att flertalet av de svenska backarna hade stora problem i spelet med puck och gav bort den för enkelt.
Självfallet är detta något som kommande motståndare kommer första att utnyttja precis på samma sätt som USA gjorde i gruppspelet.

När Fabian Lysell fick en klubba i bröstet som ledde till ett powerplayspel tog samme Lysell, som förste svensk i matchen, ett fint intiativ med pucken. Lysell lät benen gå, drev upp farten och gick runt mål och spelade fram/tappade pucken till Isak Rosén som kunde göra det så viktiga 1-0 målet i den första perioden.
Jag har noterat under turneringens gång att Lysell fått beröm för hans förmåga att ta intiativ i spelet med puck. Jag tycker mer att han kört fast men för ögat kan det se bra ut och som att han försöker.
När en sådan enorm talang som Lysell också skapar förståelse för att han ska använda sina kedjkamrater och spela pucken för att hitta nya ytor kommer han ta ytterligare kliv.
Initiativet som Lysell stod för var bra och bäddade för 1-0 målet gav ett kortvarigt lugn och som tillfälligt förändrade matchbilden.

Det var först efter drygt sex minuter i den andra perioden som jag såg Juniorkronorna spela på ett sätt som jag var tillfreds med. Man skapade för första gången i matchen ett långt anfall när man kunde byta sida på pucken både två och tre gånger. Då blev de, i ärlighetens namn, rätt begränsade lettiska spelarna dissorignterade. Jag hade önskat att man hade kunnat gjort det i en ännu större utsträckning.
Det spelet måste man definitivt få igång nu när det vankas semifinal.

Sverige fick en biljett in i matchen efter att Liam Ögren fått en ordentlig fulsmäll mitt i skallen i början av den tredje perioden. Nu var spelet med puck av den sämre skolan och under det femminuter långa numerära överläget var passningsspelet direkt svagt och när det gavs möjlighet att skjuta direkt så tog man emot pucken och chansen var som bortblåst. Det var dessutom så segt och tempofattigt att jag hann både natta barnen, baka en smulpaj och hänga tvätten innan Juniorkoronorna kunde ställa upp i anfallszon.
Starkt då, att strax därefter göra 2-1 för att sedan helt och hållet stänga matchen. Mitt i min avoga inställning till spelet och matchen så förtjänar det ändå beröm.
Det är väl det enda, bortsett från själva segern, som jag tar med mig.

Juniorkronornas bästa spelare idag var återigen HV’s elegante back Emil Andrae. Inte enbart för det matchavgörande 2-1 målet utan för hans gedigna spel över hela banan.
Det får mig att börja längta till SHL för att se hur bra han kan vara den här säsongen. Emils förmåga att hålla i pucken på offensiv blålinje är beundransvärd.
Andraes spel i egen zon är lagom tufft och oftast hittar han en bra passning även i pressade lägen.

Låt oss blicka framåt.
Nu kan Juniorkronorna ta sig an semifinalen och slå ur underläge.
Kanske kan det passa den här gruppen.
En sak är säker seger till trots.
Mycket sämre, sömnigare och mer intetsägande insats var det länge sedan jag såg från ett svenskt JVM-lag.

Det här laget och den här gruppen kan fortsatt skriva historia. Vem kommer ens minnas kvartsfinalen mot Lettland om man tar en medalj?
Med andra ord, släpp loss och kör nu. Ni har inget att förlora.

Emil Andrae stod återigen för en genomgående bra insats och var Sveriges i särklass bästa spelare.  Photo: Joel Marklund / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny