Sanny Lindströms blogg

Kommer Djurgården klara det här?

Djurgården spelar i hockeyallsvenskan nästa säsong och Stockholm, Sveriges i särklass största hockeydistrikt, står för första gången utan ett SHL-lag.
Svensk hockey kommer inte gå under för det men jag undrar ödmjukt hur Djurgården kommer klara av det här.

Inför kvalspelet var jag en av många som höll Djurgården som favoriter. Spelare för spelare ansåg jag att laget man värvat ihop under säsongens gång var aningen vassare än Timrås men sett till de här fyra matcherna kan jag konstatera att det har stundtals varit klasskillnad.
Hur kunde det gå så här illa för Djurgården?
Det är lätt att glömma bort att Djurgården under några års tid haft en nedåtgående- och direkt oroväckande trend. Ända sedan finalförlusten 2019 mot Frölunda har resultaten varit sviktande och inför säsongen såg jag Djurgården som ett lag för den absoluta bottenstriden.
Avslutningen på säsongen ifjol gav en signal att inte något stod rätt till och trots att truppen, på pappret, var svagare den här säsongen pratade dåvarande sportchefen Joakim Eriksson om en topp sex-placering. Jag tycker det säger så enormt mycket om en total brist på omvärldsanalys och bristande ödmjukhet.
När dessutom Jacob Josefsson tvingades ställa in säsongen tidigt samtidigt som både Marcus Högström, Tom Nilsson och Sebastian Strandberg dragits med skador har man dels tappat slagkraft på isen men framför allt haft för få informella ledare i gruppen.
Det är givetvis lätt att peka på tidigare sportchefen Joakim Eriksson och det lagbygge han satte ihop.
Men frågan som måste ställas är vad han fick för ekonomiska medel att röra sig vid för att kunna värva svenska spelare och tex behålla en viktig pjäs som Jesper Pettersson som valde Linköping framför Djurgården?
En sak som för mig blivit väldigt uppenbar i synnerhet under det här kvalspelet är hur Djurgården saknat naturliga ledare bland spelarna. Ludvig Rensfeldt är den som växt fram som ett kaptensämne efter det haveri som var i samband med att Linus Videll fråntogs kaptensskapet som sedermera ledde fram till en anmälan om kränkande särbehandling.
Mycket går säkert att säga om Linus Videll och den soppan men jag är ändå säker på att han stått där och svarat på kritiska frågor i ett kvalspel. Nu har den nuvarande kaptenen Marcus Sörensen varit osynlig både på och utanför isen.
Huruvida Sörensen dragits med någon form av skada eller liknande som hämmat hans prestation på isen låter jag vara osagt men att inte ställa upp för media, som lagkapten, i ett sådant pressat läge, är både ynkligt och svagt.
Det är hans roll som kapten och står mer eller mindre i arbetsbeskrivningen när man tilldelas det förtroendeuppdraget. Oavsett om han tycker att sändande bolag Cmore eller diverse annan media är idioter så ska han stå där och svara på frågorna och fungera som en form av sköld framför gruppen. Ludvig Rensfeldt är i stort sett den enda som svarat på frågor oavsett om det varit efter match två, tre eller efter matchen igår. Han har tålmodigt stått där och igår var det nästintill smärtsamt att se honom berätta om det debacle som degraderingen ändå innebär.
Det signaler med all önskvärd tydligt den brist på naturliga ledare i gruppen som tar tag i saker både i och utanför omklädningsrummet något som i allra högsta grad är en förklaring till degraderingen.

Den största missen som Djurgården gjorde inför säsongen var ändå sättet som man slarvade bort Robert Ohlsson på.
Han var den långsiktiga tränarlösning och en person som brann för klubben. Jag kan nog slå fast att om Ohlsson varit kvar hade Djurgården inte spelat i hockeyallsvenskan nästa år. Det är nog dagens sanning.
Istället valde man att satsa på Barry Smith som milt sagt hade sett sina dagar som huvudtränare springa förbi. Den kaosen har kostat Djurgården enormt mycket något som man uppenbarligen inte återhämtat sig från.

Nu måste KG Stoppel, eller vem som än tillträder rollen som sportchef, göra stora förändringar för att utveckla den sportsliga verksamheten.
Den uppgiften blir än vanskligare av att man nu tvingas ner i hockeyallsvenskan.
Jag ser ser inte framför mig att det kommer kraftsamlas på samma sätt som det gjordes i Jönköping när HV71 ramlade ur i fjol. Samtidigt har Djurgården Sveriges förmodligen bästa juniorverksamhet med både J20, J18 och U16 som alla är i semifinal i respektive slutspel.
I en verklighet där de ekonomiska förutsättningar förändras drastiskt är det även så att satsningen på juniorerna kommer bli lidande. Men för nästkommande säsong har Djurgården en kedja med Liam Öhgren, Noah Östlund och Jonathan Lekkerimäki att bygga kring. Det måste, mitt i all bedrövelse, känns skönt att veta att den står redo att göra det bra på hockeyallsvensk-nivå.

För Stockholm som hockeydistrikt är detta givetvis väldigt illavarslande men jag tror inte att SHL eller svensk hockey står och faller med huruvida det är ett stockholmslag i den högsta serien eller ej som en del verkar göra gällande.
Mitt i alla bedrövelse kanske det kan växa fram något positivt för Djurgårdens del.
Nu får man se över organisationen och kraftsamla, staka ut en gemensam riktigt och stå enade inför utmaningen att kunna ta sig tillbaka igen.
Det har man gjort tidigare och det går givetvis att göra igen.
Resan tillbaka kommer bli tuff och den kan komma att ta tid. Det får man ha respekt för.

Foto: Pär Olert / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny