Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Sanny Lindströms blogg

Han är ytterst ansvarig till fiaskot

Jag höjde knappt på ögonbrynen när Djurgården igår gick ut med nyheten att Joakim Eriksson lämnar klubben med omedelbar verkan.
Det har varit oundvikligt både sett till de sportsliga resultat som varit och det missnöje som funnits kring honom. Eriksson bär det yttersta ansvaret till den kaos som nu råder i klubben.

Joakim Eriksson har gjort mycket bra för Djurgården under sina år som sportchef för klubben. Sedan 2015 har Eriksson haft det yttersta ansvaret för spelartruppen och dess utformning. Det var således Eriksson som var den som satte ihop det lag som tog sig till final så sent som 2019. Men trenden sedan dess har gått utför och den kaos som nu råder i klubben är Eriksson högst ansvarig för.
Det har inte varit någon hemlighet att många upplevt samarbetssvårigheter med Eriksson då han varit med och petat i det mesta och velat styra i stort sett allt oavsett vem som än tränat laget.
Det var också en anledningen till att rekryteringen av en ny tränare efter Robert Ohlsson var rätt besvärlig något som till slut landade i att Barry Smith fick jobbet. Det var första gången på tio år som Smith skulle vara huvudtränare och att han inte var klubbens förstaval förstår nog de flesta.
Rekryteringen av Smith blev som bekant ett fiasko av sällan skådat slag och den usla starten och det kollektivt så stukade laget har heller inte hittat rätt sedan han lämnade i slutet av oktober.
Med Barry Smith som huvudtränare tog Djurgården nio poäng på tolv matcher. Sedan Nichlas Falk och Mikael Aaro tog över har Djurgården tagit lika många poäng men på 13 matcher.
Det är siffror som inte går att blunda för och därför kommer den nya sportsliga ledningens första uppdrag bli att rekrytera en tränare som kan stärka upp mellan orutinerade Falk och Aaro.

I samband med att Barry Smith sa upp sig/fick sparken den 25e oktober så var Eriksson tydlig med att han satt sin plats till förfogande till styrelsen.
Jag hajade till en aning. Det var ju precis som att kidnappa hela situationen eftersom det knappast var läge för Djurgården att stå utan både en tränare och en sportchef. Eriksson sa i nästa andetag att han hade styrelsens fulla stöd.
Så har dock inte varit fallet eftersom det i kulisserna pågått en utvärdering av Erikssons roll och att man hört sig för bland olika yrkesgrupper inom hockeyn hur samarbetet med Eriksson fungerat. Den typen av samtal ringer inte en styrelse, som har fullt förtroende för sin sportchef, runt och gör direkt. Eriksson ska själv, vad jag har hört, också ha känt av att han inte haft delar av styrelsen stöd något som för honom ska ha varit ohållbart.

Den anmälan om kränkande särbehandling som Linus Videll gjorde mot Djurgården och som riktades mot Joakim Eriksson och Barry Smith har nu alltså landat i att han är den enda av de tre huvudpersonerna som är kvar. Än så länge.
Den som nu får uppdraget som ny sportsligt ansvarig måste snabbt se till att få ett avslut med Videll för att kunna blicka framåt.

Jag skrev i en krönika förra veckan efter Djurgården presenterat den utredning som man gjort efter Linus Vidells anmälan:
Framöver måste man också söka svaren på några frågor som haft stor betydelse för Djurgårdens nedåtgående trend.
Hur kom det sig att urdjurgårdaren Robert Ohlsson plötsligt inte ville skriva på den kontraktsförlängning man diskuterat?
På vilka grunder fick Barry Smith jobbet som huvudtränare?
Varför har man inte lyckats få ihop ett mer slagkraftigt lag och hur har rekryteringen skett av tex Matt Lorito, Paul Carey och Peter Holland?
Hur kunde det gå så långt att en tidigare lagkapten anmäler sin egen klubb för hur han upplever sig blivit behandlad?
Det går säkert internt att ifrågasätta Linus Vidells anmälan men angående Ohlsson och Smith samt årets lagbygge måste tuffa frågor att ställas och kanske är det till och med så att Djurgården måste gå en annan väg för att utvecklas framöver.
Min erfarenhet är att ett dåligt ledarskap går rakt igenom systemet och rakt ner på spelartruppen.

Som seriestrukturen ser ut och med den överhängande risk som finns att Djurgården faktiskt i allra högsta grad riskerar att åka ur var det givet att Eriksson skulle lämna. Dels för de svårigheter som funnits att jobba med honom men också för det faktum att han satt ihop ett lag, som han själv trodde på som topp sex, men som nu är tvärsist i serien.
En av de absolut viktigaste aspekterna för en sportchef är hans relation med agenter och förmåga att kunna sälja in sitt koncept, strategi, sin plan för utveckling och framför allt få spelarna att känna sig uppskattade.
Pontus Åberg, en egen kille, som istället valde Timrå framför sin moderklubb satte lite huvudet på spiken när han berättade om den enskilt största anledningen varför han nobbade Djurgården.
”Där jag är nu i min karriär kändes det mer rätt att gå till en klubb som jag känner tror på mig mer, och som gillar mig mer, både som spelare och människa.”

Det kanske folk kategoriserar in i facket av skitsnack från Åbergs sida eftersom man tror han valde Timrå för pengarna.
Det stämmer inte alls. Det som skilde sig kontrakten åt var att Åberg får en saftig bonus om Timrå håller sig kvar i SHL medan Eriksson istället ska ha valt att rikta bonusarna mot semifinal och final…

I en storklubb som Djurgården är det hårt tryck och många som är engagerade. Förtroendet för Eriksson fanns inte längre och då är det helt rätt att gå vidare oavsett vem som tog beslutet att skiljas.
Jag tror att Djurgården kommer må bra av det här. Jag gör verkligen det. Det kan bli ett avstamp för föreningens väg framåt och uppåt.

Eriksson har varit sportchef i Djurgården sedan 2015 och haft en betydande del i Djurgårdens framgångar men också den som är högst ansvarig över det förfall som varit de senaste åren.Foto: Ola Westerberg / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny