Sanny Lindströms blogg

Är det ens samma förening?

Det finns få saker inom hockeyn som väcker sådan glädje och saknad hos mig som igenkänningsfaktorn. Den gör att jag enkelt kan relatera till känslor, framkalla gamla minnen och sakna att själv får vara en del av ett lag.
När jag ser Oskarshamn spela väcks detta känslor till liv och sättet som smålänningarna spelar hockey får mig på gott humör.

Det har inte varit svårt att charmas av Oskarshamn under inledningen av säsongen. Med en frejdig offensiv, snabbt passningsspel, intensiv skridskoåkning, en självklarhet i sitt uppträdande och ett spel som man fått alla att tro på så är Oskarshamn säsongens mest positiva överraskning. Jag avundas den känsla och sammanhållning som Oskarshamn byggt upp och som är så påtaglig på isen. De har skapat ett självförtroende och en medföljande inställning där man inför varje match kan gå ut och spela avslappnat och utan press men för den delen med vetskapen att man kan vinna varje match oavsett motstånd.
Den kombinationen är underbar att vara en del av.
Som elitidrottare är du alltid under en viss form av press och förväntan. Den är en nyckel för att kunna utvecklas. Men pressen är olika beroende på vilket lag man spelar i och vad det finns för förväntan både internt och externt. Årets upplaga av Oskarshamn får mig med glädje att minnas mina första år i Timrå och hur vi mot alla odds kunde slåss högt i tabellen. Vi var då, precis som Oskarshamn är nu, ständigt nederlagstippade men inom gruppen var känslan att vi var riktigt bra och hade ett spel som alla trodde stenhårt på och köpte sina roller i. Det gjorde att vi byggde upp ett starkt självförtroende utan att för den delen ha press på oss att vara en topplag. Det var en härlig miljö att vistas i och gav också utrymme för utveckling, för vi som då var unga och oprövade, på ett annat sätt än under mina år i Färjestad där pressen var en helt annan.
Under mina första år i Timrå gick vi från att i stort sett vara hånade som det sämsta laget till att vinna respekt och kärlek runt om i hockey-Sverige. Oskarshamn är just nu i en fas där man är på väg att kunna bygga något minnesvärt och framgångsrikt och framför allt den respekt som man faktiskt förtjänar.
Trots det lever Oskarshamn i en verklighet att framgångarna har ett pris som man själva kan ha svårt att betala. Det är ingen hemlighet att Oskarshamn kan få svårt att behålla spelare som Fredrik Olofsson, Kim Rosdahl och Brian Cooper när deras kontrakt går ut. På samma sätt som man hade svårt att matcha buden på Lance Bouma och Max Veronneau i fjol. Det är baksidan av framgången för en mindre klubb men samtidigt är just den individuella utvecklingen som gör spelarna attraktiva för andra klubbar en avgörande faktor för fortsatt framgång. Om andra spelare ser på Oskarshamn som ett ställe där man kan ta steg och utvecklas kommer man attrahera andra som kan få samma skjuts i karriären som ovan nämnda spelare.

Ser jag till det rent speltekniska så fortsätter Oskarshamn i mångt och mycket att spela sitt karakteristiska spel med uppspel på avlastande forward i mitten. Man gör det dock med en större omsorg och marginaler än vad som var fallet i fjol.
Den enskilt största anledningen till att Oskarshamn lyckats så pass bra de senaste två åren är att det infunnit sig ett lugn i föreningen. Tänk den kaos som var kring Oskarshamn under deras debutsäsong mot hur det ser ut nu.
Är det ens samma förening?
Klubbchefen Martin Åkberg har gett sportledningen med Thomas Fröberg i spetsen ett stort förtroende och lugn. Det har spridit sig hela vägen ner till golvet där tränarna Martin Filander, Jeff Jakobs, Mathias Tjärnqvist och Mikael Sandberg gjort ett strålande jobb.
Det går givetvis inte att prata Oskarshamns framgångar utan att nämna tränarna. Filander är den som fått mest rubriker i form av huvudtränare men ju mer jag pratar runt desto tydligare blir bilden hur uppskattade de assisterande tränarna Jeff Jakobs och Mathias Tjärnqvist är.
Tränarteamet, där även uppskattade målvakstränaren Mikael Sandberg ingår, är snudd på extrema i sina förberedelser och i sin tydlighet mot laget. Tjärnqvist tar hand om forwards och powerplay och har med sin gedigna erfarenhet från sin framgångsrika spelarkarriär snabbat anpassat sig till jobbet som coach med förmågan att kunna förmedla sin kunskap. Det är ett steg som inte alla klarar av att ta och är långt ifrån en självklarhet även om man haft en fin egen karriär. Tjärnqvists energi smittar av sig till gruppen och under sin ännu korta tränarkarriär har han skapat ett förtroende hos spelarna som tar till sig av det han säger och lär ut. Tjärnqvist har varit en viktig pjäs till att Oskarshamns powerplay varit en av seriens bästa.
Jeff Jakobs som har hand om backarna beskrivs som detaljernas mästare. När jag under fjolåret var i Oskarshamn så minns jag hur Brian Cooper fullkomligt öste beröm över Jakobs och hans förmåga att se taktiska detaljer i spelet och kunna justera små saker på isen. Jakobs har också hittat balansen från nördighet i detaljer till att spelarna ska kunna ta informationen och kunskapen till sig. Det är en enorm balansgång. Som spelare kan du inte alltid ta till dig av allt som en överambitiös tränare vill dela med sig av och det gäller därför att att tränaren kan sålla i sitt informationsflöde. Den förmågan har Jakobs skaffat sig.
Allt detta kombinerat med huvudtränaren Martin Filanders ödmjuka inställning att få alla omkring sig att känna sig sedda har skapat en delaktighet och ”Vi mot världen” attityd som är så underbart härlig att vara en del av.

Det är ännu för tidigt att slå fast att Oskarshamn är ett lag för den övre halvan av tabellen även om man imponerat så här långt.
Jag är dock tämligen säker på att man kommer sluta högre upp än i fjol vilket betyder att det kommer spelas slutspelshockey i Oskarshamn.
Låt oss här och nu njuta av den hockey som Oskarshamn spelar som just nu är den mest sevärda i SHL.

Tack för att ni tog er tid

Sanny