Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Mest känts som en axelryckning

Efter att Tre Kronor svarat för sitt sämsta VM på 84 år har jag de senaste dagarna förvånats över att det mer eller mindre bara har mötts med en axelryckning.
Den attityden stör mig och är inte värdig svensk hockey.

Jag vill inte måla fan på väggen och säga att svensk hockey är i kris men jag hävdar fortsatt att en sådant uselt VM inte på något sätt är acceptabelt. Att gå till kvartsfinal måste vara minsta möjliga krav som man ska ställa på ett svenskt landslag i hockey, varje år.
Därför är jag förvånad över att fiaskot mest känts som en axelryckning och att man intagit någon form av förlorarmentalitet och det stör mig och är inte värdigt svensk hockey.
Jag förstår att man från förbundets sida utåt sett står upp för Johan Garpenlöv vars roll givetvis varit föremål för diskussion. Men jag får bara känslan av att man gör det med en likgiltighet.
Hur kan det vara självklart att en förbundskapten, som förfogande över ett förhållandevis bra lag, och misslyckas föra Tre Kronor till en kvartsfinal så givet ska få fortsatt förtroende?
Det måste, oavsett lag, vara ett minimumkrav från förbundets sida att nå en kvartsfinal. Det självförtroendet och den svansföringen måste man ha även om man givetvis också ska vara ödmjuk inför framgångar och inte ta dem för givet. Men topp åtta i ett VM ska man alltid vara.
Nu känns det mer som om man pekar fingret mot SHL och lägger ansvaret på dem och att det är deras fel för att hockeyn där är på ett visst sätt och det är anledningen till att man floppar internationellt.
Det är dags för Hockeyförbundet själva att steppa upp och ta ert ansvar och styra svensk hockey istället.
Kanske förbundet själva inser att det inte går att ställa dessa krav eftersom man själva devalverat jobbet som förbundskapten genom att inte ha som ambition att ens försöka få den bästa tänkbara tränaren att leda det finaste vi har.
Det är bortom mitt förstånd. Man vill alltid ha de bästa spelarna men inte på den viktigaste posten som tränaren ändå är.
Det är viktigare att man jobbat på förbundet och känner rätt personer än att man har erfarenheten- och indirekt spetskompetensen som tränare.
Varför vill ingen av landets bästa tränare vara förbundskapten något som rimligtvis borde vara det finaste och mest prestigefyllda jobbet i svensk hockey?
Tackade Sam Hallam, Roger Rönnberg, Thomas Berglund, Peter Andersson (ja vid tillfället som Garpenlöv anställdes var han ansedd som en av landets bästa tränare) eller Robert Ohlsson nej?
Vägen framåt är något som jag varit inne på tidigare. Gör om Johan Garpenlövs tjänst och utse honom till General Manager. Garpenlöv är en omtyckt person som har väldigt god kontakt- och relation med NHL spelarna.
Han skulle fortsatt sköta den kontakten och laguttagningarna samtidigt som han rekryterar de bästa tränarna till de stora turneringarna som VM och OS.

Som alltid när det går dåligt kommer det alla möjliga former av analyser och åsikter vilket jag respekterar. Det är sunt och ett tecken på att folk bryr sig.
För mig har Tre Kronors debacle inget direkt samband med vilken hockey som spelas i SHL (många påpekar det fysiska spelet) eftersom majoriteten av spelarna i årets VM lag kom från KHL, den schweiziska ligan och NHL.
Faktum är att Max Friberg, Jesper Frödén, Andreas Wingerli, Pär Lindholm, Nils Lundkvist och Jesper Sellgren, till vardags i just SHL, var några av Tre Kronors bästa spelare.
Det största problemet som jag ser har varit bristen på ett eget spel och en spelidé, förmågan att spela med puckkontroll i fart och ett tillräckligt bra passningsspel.
De tekniska färdigheterna var det som skiljde Sverige åt mot framförallt Tjeckien och Ryssland mer än att det var det fysiska spelet som vållade problem.
Jag tycker att det är i den änden vi måste börja och helt enkelt prioritera spelförståelse i en större utsträckning mer än som det varit under några år när dessa spelare sållats bort till förmån för de som tidigt utvecklade- och framförallt explosiva spelare som skolats in i det presspel som många lag spelat.
Jag tror pendeln redan har svängt här och det kommer förhoppningsvis visa sig när klubbarna rekryterar till sina juniorlag och sitt Hockeygymnasium framöver.
Sedan är givetvis fysiskt spel en viktigt del som jag gärna är öppen för att diskutera men som ändå varit långt ifrån det största problemet under VM för svensk del.
Istället har förmågan att föra spelet mot de sämre lagen och avsaknaden av spelidé varit de mest synbara problemen vilket gjort att spelet varit svagt och många av spelarna uppträtt naivt.
Där måste vi börja. Passningsspel och puckhantering i fart. Det är detaljer som vi måste jobba ännu hårdare med i svensk hockey redan i de yngre åren och såklart även på junior- och seniornivå.

Om man däremot landar in i en analys att man varit för dåliga i det fysiska spelet så är ju det ett underbetyg till landslagsledningen själv som helt prioriterade bort den faktorn i laguttagningen. För nog finns det spelare som hanterar det fysiska bättre än några av spelarna i truppen. Hade det varit ett så uppenbart problem på förhand som borde rimligtvis spelare som tex Emil Sylvegård, Christian Folin, Fredrik Händemark och Simon Bertilsson varit med i truppen.

Svensk hockey står nu inför en rätt spännande framtid där det är dags att ta ett rejält omtag och ett nytt avstamp för att återigen blir ledande på juniorsidan och fostra framtidens Tre Kronor.
Därför måste en rigorös analys göras och i ett sådant läge går det inte att hålla varandra om ryggen och kompetens, oavsett position, måste vara viktigare än vara kompis med rätt personer.

Hockeyförbundet har fortsatt fullt förtroende för Johan Garpenlöv trots att  Tre Kronor gjort sitt sämsta VM på 84 år.  Photo: Simon Hastegård / BILDBYRÅN

Tack för att ni tog er tid

Sanny