Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Iskaoset ingen minns

Foto: Bildbyrån

Det såg ju helt underbart ut. Bilderna från Colorados möte med Vegas. Magiskt. Dessvärre höll inte isen för spel och det är osäkert om matchen ens kommer att kunna spelas vidare. Det för mig osökt in på ett minne jag har från 2004 när jag gjorde min landslagsdebut.

Häng med.

Efter semifinalförlusten med Timrå 2004 blev jag för första gången uttagen i Tre Kronor. Minns fortfarande känslan när jag fick telefonsamtalet från assisterande förbundskaptenen Ulf Dahlen.
Debuten skedde mot Schweiz i Schweiz, närmare bestämt i Zug. Vill minnas att vi vann med 3-2.
Dagen efter var det returmatch i Sierre som ligger fint inbäddad uppe bland bergen i den franska delen av Schweiz.
Det här var stort, inåt helvete stort för att tala klarspråk.
De hade inte haft en landskamp på orten sedan hedenhös dagar.
Redan när vi anlände till arenan drygt två timmar innan match var den förhållandevis lilla isladan sånär som fullsatt.
De hade hyrt in en orkester och liveband, öltälten utanför hallen var fulla (i dubbel bemärkelse), feststämningen och glädjen var påtaglig.
Under den gemensamma isvärmningen innan match märkte vi snabbt att isen inte var i ett skick där en match skulle kunna genomföras.
Vi ombedes att gå ut till omklädningsrummet för att de skulle ta hand om isen och få den i speldugligt skick.
Jag var förbannad, min andra landskamp som mycket väl skulle kunnat vara den sista riskerade att gå förlorad.
Efter dryga halvtimmen gav vi det ett nytt försök.
Den bräckliga isen kunna inte stå pall.
De rutinerade spelarna som Ronny Sundin, Jonas Höglund, Thomas Johansson och Niklas Andersson var vid detta tillfälle lagom sugna på match.
Vid de skadade partierna gjorde de tvära svängar som fräste upp isen hela vägen ner till betongen.
Vaktmästaren gjorde ytterligare ett försök.
Han kom sedan in i vårt omklädningsrum, försökte förhandla med förbundskaptenen Hardy Nilsson om att sätta ut orange koner på isen där skadorna var som värst.
(Och ja, spelarna i laget skojade minsann att jag kunde ställa mig där eftersom… ja, ni hänger med)
Det hela slutade med att matchspeakern förkunnade att matchen inte skulle gå att genomföra.
Istället skulle vi lägga straffar för att utse en vinnare.
Folk blev galna, jag höll på att få en osttalkrik kastad på mig.
Kaos!
Festen förstörd, stackars vaktmästaren var svettigare och mer stressad än någonsin.

När publiken kommit till sans var det dags för straffläggning.
Alla i laget skulle lägga varsin straff.
Efter ett par, tre omgångar var det dags. Hardy Nilsson tittade på mig och nickade ut mot isen och pucken som låg upplagd i mittcirkeln…
Nervöst åkte jag fram till pucken, gjorde en tempoväckling. Benen svarade, kroppen var pigg. Pucken satt som klistrad på bladet, åkte över blålinjen, pucken fortfarande på bladet.
Tittade upp på målvakten, han såg stor ut.
Jag hade bestämt mig.
Fyra, fem meter från målvakten drog jag pucken åt vänster för att sedan snabbt förflytta pucken åt höger. Målvakten var borta.
Med en backhand skulle jag lägga in pucken.
Glädjen att se pucken lyftas in mot de öppna målet var stor.
Och där stod den, förbannade jävla stolpe!
Miss, ridå.
Vi vann till slut straffläggningen mycket av den ska tillskrivas en viss (ung) Henrik Lundqvist.
Jag vill minnas att han knappt släppte in en puck.
Fansen gick hem, nöjda trots allt (?)
Livebandet fortsatte att pumpa ut sin musik natten lång.
Tror det blev en lyckad kväll ändå.


Tack för att ni tog er tid

Sanny