Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Förbannat tråkig att behöva inse

Ett fiasko att förlora mot Finland i kvartsfinal?
Absolut inte.
Sverige är, rent hockeymässigt, lillebror till Finland just nu.
Juniorkronorna är inte bättre än femma, sexa eller till och med sjua i världen.
Den insikten är väldigt jobbig.

Det såg inledningsvis bra ut när Juniorkronorna tog ledningen med 2-0. Lucas Raymond gav Sverige ledningen med ett riktigt klassmål innan Elmer Söderblom svarade för en trollkonst i powerplay som betydde 2-0.
Det var väl någonstans där det roliga tog slut. Finland var bättre och det enda som hindrade lejonen från öst att vända och avgöra tidigare var Hugo Alnefelt i Sveriges mål.
Juniorkronorna var slarviga samtidigt som Finland tog initiativet och drog upp tempot. Det har i regel ett samband och gav också de finländska spelarna självförtroende. Väl i den tredje perioden kändes det mer som en tidsfråga innan Finland skulle kvittera och avgöra.

Jag tyckte Juniorkronorna såg trötta och slitna ut och det går såklart att finna massvis mer ursäkter angående förberdelser, Covid och avsaknaden av förbundskaptenen Tomas Montén. Det är för enkla ursäkter som vänder sig i min mage.
Juniorkronorna är inte bättre och sett över hela turneringen har Sverige bara svarat för en bra match i premiären mot tjeckerna.
Det går inte att blunda för.
Två vinster på fem matcher. Det håller såklart inte.

Något som genomsyrat svensk hockey de senaste åren är det svenska backundret. Jag har själv kommenterat JVM på plats under tre mästerskap och ofta fått frågan hur Sverige gör för att fostra så många skickliga backar. Många av backarna från årets lag kommer säkerligen gå en fin framtid till mötes men något backunder har jag inte sett tillstymmelse till.
Det är lätt att vara efterklok. Men skulle verkligen Philip Broberg ha spelat så mycket? Han såg hämmad ut och var inte i närheten av hans förväntade nivå.
Albert Johansson, som haft en fin höst i Färjestad, var tillsammans med Victor Söderström och Tobias Björnfot habila. Varken mer eller mindre. Inga toppbackar som förväntat.
Är det något som byggt framgångar för svensk juniorhockey är det just det svenska backundret.
Det såg jag inget av i år.
Återigen efterklok. Men Helge Grans. Klart som tusan han skulle haft en plats i truppen.

Bland forwards var det, kanske att jag är hård här. Men sett över turneringen är det Arvid Costmar och Elmer Söderblom som presterat över min förväntan.
Utöver det. Nja.
Kanske att en spelare som Thedor Niderbach överraskat men ingen maxade sin individuella prestation.
Tyvärr.
Samtidigt är det givetvis svårt att inte lida med de svenska juniorerna.
Just nu är svensk juniorhockey inte bättre och givetvis går det, i synnerhet ett år som detta, att skylla på massa olika saker.
Men en sak har jag lärt mig. Förlorare har en förmåga att hitta ursäkter. Jag hoppas inte svensk hockey gör det.
Finland har åkt förbi oss.
Den analysen är uppenbar och förbannat tråkig att behöva inse.
Svensk hockey är lillebror till Finland oavsett vi vill det eller ej.

Anton Lundell och hans finans juniorlejon har åkt förbi svensk juniorhockey.  Photo: Andy Devlin / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny