Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Laget i mitt hjärta


När jag var liten drömde jag inte om Tre Kronor, NHL eller Elitserien. Istället var min stora dröm att en dag få spela i Huddinges A-lag, inför ett fullsatt Björkängshallen, precis som mina idoler.

Under hela mitt vuxna liv har jag haft förmånen att ha hockey som yrke. Dels i min nuvarande roll som krönikör på Expressen och som expertkommentator på Cmore och dessförinnan 14 år som professionell hockeyspelare. Det var långt bortom mina drömmars mål. Jag startade min karriär i Huddinge redan som femåring och jag gick vägen via föreningens ungdom- och juniorlag till A-laget.

Som ung gick jag på varje A-lags match och än idag kommer jag ihåg känslan när jag och mamma gick via Kvarnbergsskolan ned till Björkängshallen. Desto närmare jag kom hallen desto mer steg pulsen och nervositeten. Väl i hallen fann jag ofta lugnet till Queens ”We Will Rock You” som dånade från högtalarna. Jag ställde mig alltid på läktarn bakom utvisningsbåset eller i hörnan bakom mål. Där fick jag se mina idoler som Tommie Johansson, Dan Svahn, Dan Pettersson, Rolle Nyman, Per Nygårds, Ian Boyce, Scott Sanders, Lill Kenta, Erik Ahlström, Janne Mertzig och Nichlas Falk. Listan kan göras hur lång som helst. Att en dag bli som dem var det enda jag drömde om.

Under min karriär har jag haft förmånen att spela både VM-matcher och vunnit SM-guld jag har också fått chansen att se kommentera VM-finaler och sett Stanley Cup finaler på plats. Men det finns inget som går upp emot den 19e januari 1993. Ni som var där vet säkert vad jag pratar om. Huddinge hade hyrt Globen för mötet med AIK och den inramningen och den fest som kvällen bjöd på har jag aldrig varit med om. Globen var ordagrant fylld med människor från Huddinge och vilken match vi sedan fick se. ”Falken”, Lill Kenta, ”Myran”, Stefan Jonasson och Pelle Eklund som utgjorde stommen i det bästa lag som Huddinges haft som jag kan minnas vann med 5-3 mot Gnaget. Jag var enormt stolt och glad den dagen och bara tanken på matchen ger mig fortfarande gåshud. Faktiskt.

Min familj har alltid varit stark förankrad med Huddinges Hockey. Min pappa Björne har tidigare varit vaktmästare men är framförallt förknippad som A-lagets materialare under makalösa 37 säsonger. Min brorsa var först spelare och sedan en framgångsrik junior- och ungdomstränare, mamma har jobbat i fiket och min syster hjälpte till i VIP-avdelningen i samband med matcherna. Jag själv har inte haft någon direkt spikrak resa genom mina ungdoms- och juniorår i klubben eller större fördelar av min familjs engagemang i klubben. Jag har sett båda delarna från att varit en av de mer framstående till att, av tränarna anses vara direkt obrukbar i de viktiga matcherna under några års tid. Jag insåg där och då att min enda chans till att nå mina drömmars mål var att jobbare hårdare, träna mer och seriösare än alla andra. Det gav också resultat. Efter år av slit, petningar och besvikelser fick jag 1996 chansen att träna med A-juniorerna under en sommar. Det är en sak som jag ser tillbaka på med stolthet och hur jag hanterade den tiden och att jag tog chansen när den väl dök upp. Jag fick spela regelbundet i A-Juniorerna och för första gången någonsin kände jag på allvar att målet var nära. Under den säsongen hade jag min brorsa Stefan som tränare vilket var både utmanade och lärorikt. Året tillsammans med honom har betytt mycket och efter en lång karriär kan jag utan tvekan säga att han är en av de bästa tränarna jag haft.

Året därefter, 1997 var jag där. Även om jag under min karriär haft förmånen att skriva NHL kontrakt med Colorado Avalanche, spelat i SHL och i den schweiziska ligan samt representerat Tre Kronor femtiotalet gånger kan jag helt ärligt säga att jag aldrig varit stoltare än jag var dagen när jag skrev på ett kontrakt med Huddinge Hockey. Visserligen var lönen på blygsamma 1500 kr i månaden som efter skatt och avdrag för måltider landade runt ett par hundra kronor i fickan. Men, jag var där och hade nått mitt mål.

Jag glömmer aldrig första matchen på hemmaplan. Nedsläckt hall, tänd mittcirkel, full fart in, ett par varv runt cirkeln och sträckt klubba mot taket precis som alla mina idoler tidigare gjort. Så många gånger som jag sett detta framför mig i mina drömmar. Jag tittade upp på läktarn precis ovanför speakerbåset där jag brukade stå. Aldrig i min karriär har jag varit så nervös, varken före eller efter.

Åren mellan 97 till 99 spelade jag i A-laget och levde det liv som jag alltid drömt om. Trots att Colorado Avalanche, som jag var draftad av, var ivriga att få över mig efter mitt andra år tackade jag snällt nej när frågan om ett treårskontrakt dök upp. Jag hade ett år kvar på det kontrakt jag tidigare skrivit med Huddinge och ett avlat är ett avtal och ett hjärta är ett hjärta. Jag trodde faktiskt att Colorados chefsscout och assisterande General Manager skulle ramla av stolen när jag berättade att jag hade för avsikt att fullfölja mitt kontrakt med Huddinge. Efter diverse påtryckningar och lovord om spel i NHL valde jag tillslut ändå att skriva på för Colorado och åren i USA var både svåra och lärorika och långt från den tryggheten som jag hade haft hemma. Sedan dess har min resa gått via Timrå, Rapperswil och Färjestads innan jag tvingades avsluta min karriär 2013 till följd av alltför många hjärnskakningar. Jag är stolt över den resa jag gjort och vad jag uppnått i min karriär som gått långt bortom det jag som liten drömde om. Den resan hade aldrig varit möjligt utan Huddinge Hockey och för det är jag evigt tacksam.

För mig handlar Huddinge om en förening där alla känner alla och hjärtat finns i alla duktiga ledare. Och någonstans där hittar vi nog hemligheten bakom Huddinges förmåga som en Talangfabrik som fostrat mängder med spelare. Jag berättar ofta och gärna om min bakgrund och tid i Huddinge och relativt frekvent får jag frågan varför klubben varit så duktiga på att fostra spelare och ha så framgångsrika ungdomslag. För mig är det enkelt. Det handlar om passion, duktiga ledare och framförallt många eldsjälar. Det är en identitet som klubben aldrig någonsin får förlora.

Numera bor jag i Värmland sedan tio år tillbaka och Huddinge har jag nog lämnat för gott men mitt hjärta kommer aldrig att lämna Huddinge Hockey.

Fotnot: Krönikan är skriven i samband med att Huddinge Hockey fyller 70 år vilket firas under dagen när klubbens legender spelar i en Allstar match innan Huddinge möter Grums.

Tack för att ni tog er tid

Sanny