Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Skapat något jag tidigare saknat

Det sägs ofta att lagets viktigaste spelare är målvakten något som i så fall talar för Örebro som har en av seriens bästa. Vad som är minst lika viktigt är ett tränarteam som kan skapa tillit, delaktighet och har en spelidé som spelarna tror på.
Här känns det som om Örebro verkligen hittat rätt.

I Dominik Furch förfogar Örebro över en målvakt som dels trivs med hård belastning i form av många matcher och hård träning men också en målvakt som är en av seriens bästa. Med Furch i målet kommet Örebro ha en chans att vinna eller ta poäng i alla matcher den här säsongen. Så bra är han.
Jag ser också en tränartrio som andas optimism inför framtiden.
Niklas Eriksson tog över efter jobbet som huvudtränare när Niklas Sundblad entledigades i mitten av december i fjol. En av de första åtgärdarna var att involvera spelarna i hur och på vilket sätt man skulle spela. Från att spelarna i stort sett endast utfört direktiv utan möjlighet till inflytande fick man vara med att påverka och se över problemlösningarna som kan uppstå på isen. Det gav gruppen en helt annan Vi-känsla och den så nödvändiga delaktigheten och tilliten för varandra byggdes upp samt att många spelare växte och vågade ta plats.
Spelarnas önskemål hörsammades och istället för att jaga, i tid och otid, på omöjliga puckar prioriterades att vara kompakta över hela banan för att ha energi och kraft i spelat med puck.
Istället för att fokusera på antalet skott som skyfflades mot mål var det tydligt att man gavs utrymme till att faktiskt våga spela och skapa sina egna chanser. I den uppsjö av statistik som finns att tillgå i dagens hockey har många stirrat sig blinda på korrelationen mellan skott på- och emot mål.
Jag skulle vilja påstå att det faktiskt hämmade ett lag som Örebro. Nu pratar alltfler om varifrån skotten kommer och skjuta för skjutandes skull tillhör en okunnig skara.
De lag som löser situationerna i fart, hittar lösningar för att ta skott i områden där det rent statistiskt är större chans att göra mål kommer nå framgång över tid. Därför ser jag klyschan ”mer skott på mål” som något man slentrianmässigt slänger sig med utan vidare eftertanke.
När Örebro också plockade in Jörgen Jönsson fick man in nödvändiga spetskunskaper sett till det offensiva spelet och inte bara ”puckar mot mål”-spel. Jörgen var själv en spelare som löste situationerna på isen genom en hög hockey-iq och förespråkar kreativitet och att hitta lösningar norr om offensiv blålinje mer än att kasta iväg pucken. Dessutom har han en stor trovärdighet och når ut till spelarna som har en stor respekt för hans kunnande. Jag har själv haft Jörgen som tränare och kan därför skriva under på de lovord som spelarna i Örebro ger honom.
I Christer Olsson har backarna fått en person att luta sig mot och även här är lovorden många från spelare och de runt om föreningen.
Igår, i samband med matchen, stod jag bredvid Örebros bänk och från den positionen får jag oftast snabbt en uppfattning och överblick hur de olika coacherna arbetar och når ut till sina spelare.
Att Olsson jobbar nära sina backar och hela tiden kommer med små råd och peppande ord fortlöpande under spelets gång blev snabbt uppenbart. Den aspekten efterfrågas i en allt större utsträckning idag än vad den gjorde under åren jag spelade.
Även om backsidan är tunn (här måste Örebro stärka upp) har Olsson lyckats få ut mycket av en rätt svag backsida.

I dagens hockey, i synnerhet i Örebro, där spelaromsättning är så pass stor är en väl sammansvetsad tränarkonstellation än viktigare och det är dem som ska stå för kontinuiteten. Se bara på de mest framgångsrika klubbarna de senaste åren och den långsiktighet de byggt på med sina tränare.
Var Örebros resa leder är såklart för tidigt att dra alltför stora slutsatser om efter endast nio omgångar. Jag känner dock en större tro på Örebro efter att ha sett säsongsinledningen och den tydlighet som tränarna står för. Från tydlighet och struktur skapas sedan utrymme för kreativa spelare som tex Mattias Bromé (fenomenal igår) och Sakari Salminen att blomstra i.

Örebro är på väg åt rätt håll och med en vass tränartrio kanske man också kan lyckas med målsättningen att knyta till sig fler svenska spelare framöver.
I dagens hockey handlar allt om individuell utveckling och spelare väljer i större utsträckning möjlighet till stor roll och utveckling framför kronor och ören.
Få har nog känt att Örebro varit en sådan plats de senaste åren. Det kan mycket väl vara på väg att ändras och det kan i så fall tillskrivas Niklas Eriksson, Jörgen Jönsson och Christer Olsson som skapat ett lugn i föreningen som jag tidigare saknat.
Något jag lärt mig genom åren är att de assisterande tränarna aldrig är bättre än vad huvudtränaren tillåter dem att vara. Någonstans där hittar vi Niklas Erikssons styrka som ledare som bygger på delaktighet från både spelare och ledare.

Jörgen Jönsson, Niklas Eriksson och Christer Olsson utgör ryggraden i det Örebro som är på väg att formas.  Foto: Johan Bernström / BILDBYRÅN / COP 119

Tack för att ni tog er tid

Sanny