Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En trovärdighet

När var senast Leksand svarade för en så genomgående bra insats som igår?
Jag kan i alla fall inte minnas jag sett masarna bättre.

Det var uppdukat för fest och alla hockeyblickar (gårdagens enda match) riktades mot Tegera Arena som var mer eller mindre slutsåld och fylld av förväntningar.
Leksand valde att inleda matchen med sin fjärdekedja med bröderna Grävling, Martin Karlsson och Jon Knuts tillsammans med David Rundqvist. Tanken var nog att den enheten skulle ta bort Brynäs fruktade (nåja) förstakedja med Anton Rödin, Greg Scott och Jaedon Descheneau.
25 sekunder senare rundade David Rundqvist en stillastående Josef Ingman, den back som jag så sent som i måndags målade upp som en blivande Tre Kronor-spelare, och läckert tryckte in 1-0 precis framför en exalterad hemmaklack.
Knappt fyra minuter senare hade Brynäs återigen spelat sig fast i egen zon efter ett framgångsrikt presspel från Leksans och 2-0 var ett faktum.
Magnus Sundqvist blickade bort mot sin kapten Anton Rödin som satt längst ut på bänken. Rödin tittade ned en kort stund, blickade sedan upp mot mediakuben innan han nickade instämmande till Sundqvist som valde att ta time out.
Orden som kom ut från Sundqvist mun gör sig inte väl i text och det var rätt lätt att förstå frustrationen och Leksands inledning och frenesi kan knappast ha kommit som någon överraskning.
Leksand var överlägsna i allt och ibland krävs knappast ett spelsystem eller varianter i powerplay för att bli framgångsrika utan det handlar, i en match likt igår, mycket om att sätta an tonen med ett rejält och intensivt spel.
Brynässpelarna såg både håglösa och mediokra ut och antalet situationer som dem lyckades vinna på isen var lätträknade.
När klockan sedan stod på nio minuter och 15 sekunder var matchen mer eller mindre över och stackars Samuel Ersson fick ta plats på bänken.
I samband med det 3-0 som fick Sundqvist att plocka ut Erson verkade Greg Scott fast besluten om att han inte skulle backchecka på tisdagar. Jag led med Ersson som absolut inte ska lastas för något av målen. Men det är som så ofta lättare att byta ut en målvakt än att bänka ett gäng spelare och det sägs skicka en signal. I det här fallet hade nog det varit bättre att bänka spelare både till höger och vänster.
För i ärlighetens namn. Det var blekt på många spelare och bortsett från Joacim Eriksson som ersatte Samuel Ersson var det rakt igenom slätstruket. När inte ens Johan Alcén var speciellt arg eller involverad förstår man att något var galet.

Nu var det visserligen Leksand som skulle hyllas men det går inte att blunda för den fatala insats som Brynäs stod för.
Tillbaka till Leksand.
Ska man dra några slutsatser efter en match?
Knappast.
Men efter fem matcher?
Ja, då går det att skönja tydligare mönster.
Tidigare SHL-säsonger har jag upplevt att Leksands spel handlat om att kriga sig kvar genom ett mer defensivt spel utan en tydlig struktur och det mer handlat om att förlita sig på ett fåtal toppspelare.
I år är det mer ett kollektiv och även om man fått in spets är det bröderna Grävlings kedja som leder laget och visar vägen.
Leksand spelsätt bygger på att skapa sina lägen genom ett aggressivt spel med hög press mer än att vänta ut motståndarnas misstag. Inte ens i numerärt underläge avvaktas det utan här har man tidigt på säsongen skördat framgångar genom en aggressiv press högt upp i banan.
Fart, fart, fart. Press, press, press. Överallt. Kanske de som skulle gett förbundskapten Johan Garpenlöv eksem runt ögonen.
Bortsett från en tiominuters period i den andra delen av mittenakten igår var Leksand överlägsna.
När åtminstone jag förväntade mig en anstormning från Brynäs i den tredje perioden, vid ställningen 1-4, var det istället Leksand som tog kommandot och det var knappast genom att vänta ut Brynäs och stänga ytor och dra ned på farten.
Tvärtom. Masarna fortsatte att jaga de stackars Brynäsbackarna som slog upp puckar till mer eller mindre stillastående forwards och av den anledningen dödande Leksand all form av offensiv kraft för Brynäs.

När jag spatserade runt Tegera Arena inför- och efter matchen igår var de flesta överens om att Leksand för första gången på länge har en trovärdighet i det man gör något jag tror gett ett lugn till hela föreningen.
Faktum är att Leksand under samtliga sina fem matcher hållit en hög nivå bortsett från möjligtvis första halvan av premiären mot Malmö.
Det jag gillar mest med Leksands spel är den tydlighet jag upplever mig se i spelet.
Framförallt är det ett aggressivt försvarsspel där spelarna är beordrade att kliva upp högt i banan och stänga av passningsvägar i mitten medan backarna kliver med hårt om första passen går framåt till en forward högt i fickan.
Det har under inledningen gjort att Leksand lyckats vara det spelförande laget under stora delar av matcherna

Jag har såklart inte sett samtliga Leksands matcher de senaste åren men gårdagens insats måste vara en av de bättre som man svarat för på många år.
Efter fem matcher (fyra för Brynäs) kan jag dra två slutsatser.
Leksand har inlett övertygande och Brynäs är väldigt beroende av sin tilltänkta toppkedja.

Jag citerar Leksands sportchef Thomas Johansson:
”SHL är inget hundrameterslopp utan ett marathon”.
Mitt i den upprymdhet och stolthet som säkerligen kan vara påtaglig över starten är det något som är bra att bära med sig.

Bröderna grävling eller Martin Karlsson och Jon Knuts om ni så vill.Foto: Bildbyrån

Tack för att ni tog er tid

Sanny