Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En imponerande resa och en förebild

Djurgården tog sig samman mot alla odds och vann match sju i Karlstad trots en mardrömsstart som de flesta trodde skulle sänka ett vingklippt lag.
Det blev dock tydligt hur mycket Färjestad saknade Linus Johansson som tveklöst är lagets stora ledare och växt fram som den i särklass viktigaste spelaren.

Trots att Färjestad återigen gjorde ett tidigt mål (som jag spådde skulle bli matchavgörande) och att det för dagen var en sanslös inramning i Löfbergs Arena var det inte alls samma energi och tryck i det lag som målmässigt krossat Djurgården i match fem och sex.
Eller också var det så att Djurgården helt enkelt var bättre och trots tidigt underläge föll man inte tillbaka i sina positioner utan vågade komma upp högt i banan och stänga ytor.
Även om Färjestad stundtals lyckades spela bort pressen och få passningar över centrallinjen och därmed fart in i anfallszon kändes det som om Djurgården fick matchbilden dit de ville.
Desto längre matchen gick desto tydligare blev det att något saknades hos Färjestad. För varje tekning som Johan Ryno tvingades ta blev det mer och mer uppenbart att avsaknaden av Linus Johansson var brutal efter den krock som gav honom en hjärnskakning i match sex.
Trots ett par läkartester och en Johansson som själv inte kände någon huvudvärk stoppades han från spel.
En självklarhet såklart men ni som följt mina åsikter om hjärnskakningar genom åren och vikten av att respektera smällar mot huvudet vet också hur lätt det tidigare varit för klubbar att slänga in spelare trots att nog alla innerst inne förstått att denna inte bör spela.
Nu tog Färjestads läkarteam beslutet att Johansson inte skulle spela, mot hans egen vilja, och det visade sig i praktiken betyda en missad finalplats.
Men inget, absolut inget är viktigare än ett huvud och eventuella framtida men.
Inte ens en finalplats.

Linus Johansson avstod spel i match sju efter att ha krockat med en lagkamrat i match sex och lämnat isen på vingliga ben.  Foto: Johanna Lundberg / BILDBYRÅN

Djurgården är nu sin första final sedan 2010 och som alltid med framgångsrika lag är man beroende av att ”doldisar” kliver fram och spelar sitt livs hockey. Det för mig genast in på Sebastian Strandberg och det som han visat under slutspelet.
Vilken story i sig.
Från att knappt varit önskvärd för bara några år sedan och harvat runt i mindre smickrande ligor som ECHL (farmarligan till farmarligan) och den danska ligan till att dominera i ett SM-slutspel. Det är en imponerande resa och utvecklingen som borde kunna inspirera andra att förstå betydelsen av vilja och tålamod. Strandberg har tillsammans med Dick Axelsson varit Djurgårdens genomgående bästa spelare under slutspelet och burit sitt lag till final.
Dick Axelsson var så sent som i fjol älskad av sin dåvarande hemmapublik i Löfbergs Arena och är kanske en av de mest populära spelarna som varit i klubben de senaste åren. Artist, bråkstake, opolerad eller genialisk, alla har en åsikt om honom.
Under slutspelet har Axelsson varit riktigt bra och det jag såg igår var bland det bättre han presterat på länge.
Jag vet att han själv säger att han är som bäst när han är arg något som ofta riktas mot rättskiparna på isen.
Igår såg man dock direkt att Axelsson var fokuserad och påslagen.
Trots att Färjestad var på honom och trots att han fick smällar visade han ingen
frustration eller ilska mot varken Färjestadare eller domare för den delen.
Jag vill hävda motsatsen till att han är som bäst när han är förbannad. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt att han har få övermän i serien när han stänger ute all yttre påverkan och bara fokuserar på sitt spel.
Det är såklart en revansch för herr Axelsson som visat vilken klass han verkligen håller efter en grundserie som varit upp och ned.

Djurgården har varit väldigt beroende av ovanstående duo men för att finalsrien ska bli glädjefylld måste kedjan med Jakob Lilja, Daniel Brodin och Jacob Josefson höja sig även om Josefson är ursäktad eftersom han nog spelar med kraftig bedövning på sin sargade axel (?). Positivt och något att ta med sig är att Josefson gjorde en av sina bättre matcher i slutspelet igår och tillsynes påverkades han inte av den skada som höll honom borta i ett par matcher.
Ska man rubba Frölunda måste kedjan med Lilja, Brodin och Josefson kliva upp och dessutom är man i behov av att få igång ett fungerande powerplay.
Så trots att man tagit sig till final finns det sparkapital och tydliga punkter att förbättra.

Utöver Djurgårdarna var nog Frölunda de som gladde sig mest över stockholmarnas vinst igår.
Självklart kommer de aldrig att säga något om vilka de egentligen velat möta men bara det faktum att man nu fått fördel av hemmaplan är en enkel ekvation för att förstå att de såklart är nöjda över att ställas mot Djurgården.

Frölunda kommer gå in i finalserien som favorit. Det gjorde å andra sidan Färjestad i semifinalserien också.
En sak är säker.
Räkna aldrig ut stockholmarna eller Sebastian Strandberg som visat att vägen till en SM-final och stjärnstatus också kan gå via Evansville IceMen, Odense Bulldog och Pantern.
Det är en imponerande resa för slutspelets hetaste spelare.

Dick Axelsson och Sebastian Strandberg har burit fram sitt lag speciellt i match sju.  Foto: Bildbyrån

Tack för att ni tog er tid

Sanny