Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Längtar redan

Ny vecka och nya saker att hissa och dissa när jag jag hyllar en matchserie och två lag som förtjänar massvis med beröm och ifrågasätter uppgivenheten hos ett par andra lag som är i behov av att bygga om.

Veckans hiss

När AIK inledde den Hockeyallsvenska finalen med att köra över Oskarshamn med 5-1 i måndags satt Timrås tränare Fredrik Andersson på läktarn och lär ha kliat på sin hårlösa hjässa och fruktat AIK som kommande motståndare. Den känslan var det nog fler än Timråtränaren som hade.
Men jäklar i mig.
Det är väl någonstans det som är det underbara med idrott.
Det oförutsägbara och hur snabbt saker och ting kan förändras. Pang, pang och idag… nästan pang igen. Oskarshamn säkrade så när en matchserie mot Timrå.
Herregud vilken match jag precis har bevittnat, den i särklass bästa i matchserien med mycket känslor, intensivt och fartfyllt spel och framförallt löjligt spännande.
Joakim Hilldning har haft en tämligen märklig karriärersbana från en fruktat SHL spelare till icke önskvärd i samma liga till en habil allsvensk spelare den här säsongen till dominanta prestationer i finalen mot AIK.
Under de sista 13 matcherna i Allsvenskan gjorde Hillding endast ett mål men under den här finalserien har han visat den klass som gjorde hon till en fruktad poänggörare i Färjestad säsongen 13-14.
På tal om klass. Christoffer Rifalk fick se den första matchen från sidan till förmån för Adam Åhman innan han kom in i onsdagens match och storspelade. Nu var det Rifalk som fick bli syndabock och jag lider något enormt med killen. Nu vet han hur det känns att vara en hyllad hjälte och syndabock vilket är charmen med slutspel även om Rifalk inte lär hålla med idag.
Oavsett resultat är det bara att gå vidare och Rifalk har chans att bli hjälte igen redan på tisdag på ett fullsatt Hovet.
AIK kändes sett över hela matchen som det bättre och tyngre laget men får jobba enormt hårt för att göra sina mål.
Kanske man ändå gjort sig förtjänt av medstudsen i förlängningen.
Fredric Weigel är en profil och slutspelsspelare av rang.
Tandskyddet är mer utanför munnen än vad det är i och ständigt i händelsernas centrum, förbannad på alla, intensiv, påkopplad och med en smittande energi.
Klarar han av att balansera allt detta och inte låta motståndarna krypa in under skinnet på honom är han en enorm tillgång och en matchavgörande spelare och profil.

Det här var en härlig match och jag längtar redan till tisdag men fråga mig inte hur det slutar.
En sak är säker.
Det kommer bli underhållande.

Fredric Weigel skapar känslor och är en spelare som är viktig för AIK  Foto: Suvad Mrkonjic / BILDBYRÅN /

Veckans diss

Att Linköping och Brynäs missade slutspelet får ses som ett stort misslyckande för de bägge föreningarna. Nu ska direkt förtydligas att det knappast var någon tung elefant som föll men det går likväl inte att komma ifrån att det är en missräkning.
Brynäs har haft en nedåtgående trend under ett par år utan att man själv insett hur pass allvarligt läget varit och precis som Linköping saknar man en tydlig identitet.
Vad gäller Linköping har det på slutet känts uppgivet och hopplöst vilket för mig bara tydliggörs när man valde att sparka Tommy Jonsson 15 timmar efter att man förlorat den sista matchen mot HV71.
Såklart hade man tagit beslutet långt mycket tidigare och oavsett om man krånglat sig vidare till en åttondelsfinal hade Jonsson fått lämna.
Det för mig genast in på uppgivenheten.
Om man nu uppenbarligen bestämt sig. Varför genomförde man inte en förändring tidigare för att få en reaktion, om än kortvarig, men likväl något som ruskat om laget?
Det hade säkerligen fått en effekt som gett laget en skjuts in i slutspelet.
Nu väntar istället operation storstädning i både Linköping och Gävle och fler namn lär ryka när Linköpings nya sportchef Niklas Persson sett över verksamheten och detsamma lär hända när Andreas Dackell och Mikael Sundlöv (lär bli ny sportchef i Brynäs) tar fram kvasten.
Inget illa som inte har något gott med sig.
Det är här och nu man kan genomföra stora förändringar och tuffa beslut accepteras i en större utsträckning. Då krävs det att hela organisationen är redo att ta tuffa beslut och inte bara snacka om en treårsplan utan faktiskt se till att den är trovärdig och genomförbar.
Tiden för förändring har aldrig varit bättre och den är direkt nödvändig. Se på Frölunda, Djurgården, Luleå och Färjestads respektive förändringar.
Synonymt för dessa stavas ödmjukhet och insikt att en förändring faktiskt varit nödvändig.

Tack för att ni tog er tid

Sanny